Kategorier
Vardagstrams

Nämen glad jävla fars dag då?


Grattis pappa! 
Till att du gjorde ETT rätt i livet iallafall! (Bidrog med sperma så min mor kunde skapa mig dvs) Annars är du en fuck up inte utan dess like tyvärr för det är ju en epidemi det här med värdelösa och/eller frånvarande pappor. Jag skulle kunna tacka dig för generna men de är inte heller så mycket att hurra för. Möjligtvis hud, hälsa och benstruktur.
Vad är det med män egentligen? Hur kommer det sig att så många män bara kan kasta bort sina barn utan en endaste tanke? Jag vet liksom om pappor som varit närvarande barnens första fem sex sju osv år för att sen försvinna helt. Hur kan man det? Jag har mer känslor för mina husdjur än vad många män har för sina barn. Jag grät varje kväll i flera år när jag var tvungen att ge bort min hund. Det var först när det gått tillräckligt många år för att han skulle vara död som jag kunde släppa honom. 
Och så finns det pappor som flyttar ut, flyttar bort, planerar sina nya liv utan rum och utrymme för barnen. Som om de aldrig funnits. Som om de är ett besvär som gör sig påminda nån helg så där varannan månad. En del pappor till och med skaffar nya familjer och nya barn som om barn vore slit- och slängvaror som man byter ut med jämna mellanrum.
Och så på toppen av detta så går man runt och är arg på sin mamma för hennes misstag men för fan hon var ju iallafall där. Hon var där. Det var aldrig han. Hon var där och gjorde fel ibland. Men han var inte där alls. Det tänker man liksom inte på. 
Mammor får så mycket skit medan pappor kan glida in en gång om året och bli hjälteförklarad. 

Jag och mamma. 
Jag lärde mig iallafall av min mammas misstag och skaffade en donator som faktiskt ville vara pappa också. Och som aldrig skulle gå med på att kasta bort det finaste han har dvs hans barn. En pappa som får ångest av att gå hemifrån eller när han inte hinner hem till nattningen och som aldrig vill åka bort ens en natt. 

Pappa ringer ibland. Då frågar han varför jag aldrig hör av mig. Jag vet aldrig vad jag ska svara på det. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nämen glad jävla fars dag då?”

Tycker också att det är helt jävla obegripligt hur män kan vara såna egoistiska fucktards. Än mer när man har egna, vet hur ett ledset barn ser ut, vet hur ett besviket barn ser ut. Min pappa var närvarande men tyvärr är han förlorad in i missbruk. Men förstår honom, hade en egen störd pappa som inte ville kännas vid honom och mamman var eventuellt prosituerad? Växte upp i fosterhem och har tydligen haft det pissigt. Men ja hjälper ju föga nu! Min dotters pappa är hennes favorit och han är mer närvarande och mer ”mamma” än vad jag är. Det känns så jävla tryggt och gött. Det går kanske lite framåt med männen ändå? Hoppas!

Åh LD. Jag skrev oxå ett inlägg som tangerade detta innan. Det är så jäkla tragiskt att det inte bara är vi. Att det finns massor av människor med usla fäder som skapat sår som aldrig riktigt läker. Så jävla tragiskt. <3

Min pappa hoppade också av pappatåget. Jag var 9 år, min bror 5 och min syster 1. Under flera år skapade han kaos i våra liv genom att dyka upp sporadiskt och oombett. Mamma var vår klippa. Han kan fortfarande ringa och gnälla och grina över att vi aldrig hör av oss och att vi inte bryr oss om honom. Som om han inte minns att han försvann och sen bara kom tillbaka och förstörde det vi lyckats bygga upp på egen hand? Han verkar _på riktigt_ inte förstå varför vi har så bra relation till vår mor och varför vi aldrig hör av oss till honom. Han är så fruktansvärt narcissistiskt och egocentriskt!

Har också en skitfarsa. Han brukade strunta i att dyka upp när jag fyllde år, kom aldrig på mina uppvisningar i skolan, var aldrig med på föräldramöten eller utvecklingssamtal, han orkade inte ha mer umgänge än två gånger i månaden men ställde ändå ofta in för att han ville festa med sina vänner och när jag väl var där parkerade han mig framför TV:n och satte sig framför datorn. Sedan började han knarka också (även när jag var där). Mitt värsta julminne är hur jag, dagen innan julafton, var tvungen att hålla mig vaken för att se till så att han inte överdoserade eller somnade på rygg och kräktes. Sedan var han hög hela julafton. Idag har vi ingen kontakt men han ringer mig ibland när han känner sig ensam (annars skiter han i mig). Andra släktingar är jätteupprörda över att jag sagt upp kontakten med honom. Som att det är jag som har varit den själviska idioten i våran relation till varandra. Min värsta mardröm är att skaffa barn med någon som sedan visar sig vara lika värdelös som min farsa.
Helt orelaterat: Din mamma och Ninja är ganska lika varandra.

Jag blir lite provocerad av alla reklam mail och sms med Fars dag tips och erbjudanden för Världens bästa Pappa etc som dukit upp senaste dagarna. Har liksom inte någon sådan att fira och vet att det är många med mig.

Jag har aldrig riktigt tänkt på att det finns så många med en icke-närvarande och/eller dålig pappa. Mina föräldrar, mamma och pappa, har gjort misstag, men precis som du säger LD, så var dem i alla fall där. Båda två. Och när det nu går upp för mig att det nästintill verkar vara standard(?) att ha en dålig pappa, är jag glad över att jag faktiskt har haft en närvarande pappa som gärna lekt med mig och mina syskon.

Jag blir så ledsen när jag läser kommentarer och hur dåliga vissa pappor är. Jag själv har en fantastisk pappa som är en av de mest barnkära personer jag känner ( alltså barnkära på riktigt, inte bara när det passar och det är bekvämt) som kan göra allt för sin familj.
Tyvärr har inte alla pappor såna. T ex min goda vär har tyvärr en Casanova-pappa som hade många förhållande som han lämnade efter kanske 1-2 år. Vissa ledde till barn, som gjorde att hon har 4-5 syskon, alla med olika mammor. Sen har den här mannen bestämt sig att skaffa familj ( för att det blev passande för honom). Han gifte sig, skaffade sig nya barn och lever nu med sin familj och fullkommligt struntar i de andra barn som föddes då det var roligare för honom att inleda nya förhållanden och leva ett spännande Casanova liv.
Sen tänker jag också- vad tänker en kvinna som har en relation med en man som har flera barn som han skiter i (och hon vet om det)?
Å andra sidan så finns det faktisk pappor som vill ha kontakt med sina barn men mamman gör allt för att försvåra det och för att visa barnen hur värdelös pappan är. Det är också otroligt sorgligt.

Jag får väl säga att jag är tudelad när det gäller min pappa. Han är en fin pappa som jag tror har velat vara mer där för mig än han varit, han har bara inte vetat hur (mina farföräldrar är inte de mest kärleksfulla personerna direkt) men sedan har vi de där sakerna som varit väldigt sårande. Till exempel att jag alltid känt att han satt min styvmor och hennes söner framför mig.
Det som är värst för mig är inte Fars Dag då jag älskar pappa och han ÄR en bra pappa om det är bara jag och han. Det som är värst för mig är jul, att sitta där utan att ha något att säga till mina styvbröder (med respektive) och min styvmamma för vi känner inte varandra, samtidigt som de pratar om saker som jag inte har någon aning om då jag är den enda som inte bor i närheten och ser de andra varje dag. Jag visste inte ens att min ena styvbror fått barn förrän barnet ifråga var flera månader gammalt och namnet råkade komma upp i diskussion i ett telefonsamtal med min pappa och jag drog slutledningen att det måste vara min styvbrors son. :/

En reflektion bara. Är du inte intresserad av att ha en egen relation med dina styvbröder? Är en flera av dem tillräckligt gamla för att ha egna barn tänker jag att ni bör kunna ha egen relation också? Eller det kanske är dina bröder som inte är intresserade av en relation med dig?

Att ha en fysiskt närvarande far som inte var där mentalt är oxå väldigt jobbigt. Känslan av att aldrig riktigt nå fram och att aldrig bli sedd är dränerande i längden, jag kunde önska att han bara försvann så att man inte ständigt blev besviken. För övrigt tycker jag att både mors- och fars dag är alldeles för kommersiellt för att tilltala mig. Bättre att uppskatta sina nära och kära varje dag.

Min biologiska pappa lämnade mig och mamma när jag var nyfödd. Träffade honom på min födelsedag fram till jag var fyra ungefär, sedan hörde jag inte av honom förens jag var sexton. Då ville han ha kontakt & tyckte att jag var orättvis som inte uppskattade hans omtanke. Som tur är har jag ändå haft en pappa i en man som mamma träffade när jag var två & nu när jag fyllde arton kunde han äntligen adoptera mig. Är så tacksam över att han kom i vår väg.

Hejsan alla kloka. Skulle verkligen behöva lite pepp. Nu ang mitt barns pappa. Barnet är 9 år. Pappan har egentligen alla år lagt all sorts form av ansvar på mig (separerade tidigt i barnets liv). Jag har jobbat halvtid, vabbar, haft sjukt barn på mina lediga dagar fast det varit Pappavecka osv. Nu, har han helt plötsligt gjort en kovändning, träffat tjej och stabiliserat sig. Nu, när nya tjejen ställer upp att ta hand om vårat barn (hon vill och är jätteomtyckt) då har min föräldrarroll helt plötsligt börjat ifrågasättas, av pappan. Nu helt plötsligt, när jag dugit som avlämningsställe i alla år pga av pappans ”viktiga jobb” resor osv. Så låter det. ”Vad gör du egentligen hemma som gör att *barns namn* inte trivs hos dig?”.
Usch blir både ledsen och arg och tänker. Ja ungen har väl utvecklat extrem pappighet pga av bristande närvaro i alla år. Men ifrågasätter aldrig dom dryga påståendena pga att vill inte bråka.
Sorry för långt behövde bara ventilera. Kanske något klokt input.

Usch känner igen mig, fast jag är dottern. Mina föräldrar separerade när jag var väldigt liten och pappa hade mig och min syrra varannan helg, med andra ord fick mamma stå för uppfostran ich pappa blev en rolig lek- och busförälder. Sen när vi barn blev lite äldre (+10) hade han och hans nya sambo mage att skälla på mamma och nedvärdera hennes uppfostran av oss?! Han är fan inte klok, han har inte ett skit att säga till om när han inte har dragit det minsta lilla strå till stacken

I mitt fall var det mamma som försvann. Och pappa som alltid var där. På sitt sätt då. Det kan vara ännu svårare att förstå. Att en mamma kan lämna. Svårt även för mig att greppa men särskilt efter att jag fick barn själv.

Jag känner också ett slags tvång över att skriva någonting till mina adoptivföräldrar när det är mor och farsdag. De höll ihop väldigt länge och nu bara för tre år sedan gick dem isär. När jag var sju uppmande jag dem att skilja sig för de mådde inte bra ihop. De har aldrig varit elaka och har gjort sitt bästa, men det har inte varit tillräckligt. Min adoptivpappa jobbade väldigt mycket, när han kom hem, gick han ut och jobbade på tomten. När ja väl ville umgås med honom så sa han alltid nej, eller tyckte det var jobbigt. När jag pratade med honom så tyckte han att allt de ja sa var ointressant och oviktigt. En frånvarande pappa mentalt, rädsla över att säga de han tycker och stå upp för mig. Nu när jag är äldre, så inser jag mer och mer hur han nedvärderar mig. Han på riktigt sa ”du kan inte skala potatis, låt mig visa hur man gör” ”din utbildning är inte viktig, det här är viktigare” – han har inte varit världens sämsta pappa, men han har inte varit någon pappa överhuvudtaget. Inte tagit ansvar känslomässigt osv. Min mamma, precis lika dan. Båda mådde jättedåligt och ville ta sina liv samtidigt (de uttryckte mer väl att han ville gå och dränka sig medan mamma ville köra av vägen osv) De själva mådde dåligt och de påverkade mig och de gjorde så att de inte kunde vara BRA föräldrar och därför hatar jag dem nu. För även om jag förstår deras problem så kan ja inte ursäkta dem för det. För de gjorde att jag fick hela min barndom förstörd som ja måste bearbeta nu…

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, dina ord gick rakt in i hjärtat. Mina föräldrar har aldrig någonsin visat eller uttryckt känslor för mig och min mamma hotade med att ta livet av sig under hela min uppväxt. Detta var inget som det pratades om dock, och senare har jag fått veta att det bara var mig hon uttryckte sin ångest till. Först nu i vuxen ålder förstår jag att hon förmodligen har varit djupt deprimerad under större delen av livet utan att vare sig söka eller få hjälp, vilket ledde till att min barndom skadade mig ända in i själen. Att hela tiden leva med en inneboende rädsla att ens mamma ska ”gå och lägga sig framför tåget”, som hon uttryckte det, det går inte ens beskriva vad det har gjort med mig. Hon har förstört så mycket för mig och min pappa har bara stått bredvid och tittat på utan att göra någonting alls. Och jag kan fortfarande inte berätta detta för henne eftersom jag då är övertygad om att hon faktiskt skulle göra slag i saken och verkligen ta livet av sig. Om hon någonstans fick insikt i hur hon har skadat mig psykiskt så skulle hon förmodligen aldrig återhämta sig. Jag hatar dem inte men känner en djup sorg över att framförallt min mamma inte förmådde ta ansvar för sitt eget mående utan istället valde att ösa ut sin ångest över sin minsta flicka. Mig.

Äntligen vågar man kritisera pappor! Eller snarare, män som lämnar spermier utan att ta ansvar. Jag hade det lite konstigt hemma. Jag valde att bo med pappa för pappa har varit min stabila punkt i livet. Jag älskar fortfarande min mamma men det är jobbigt att se hur folk dömer henne så jävla hårt och framförallt hur hon dömt sig själv, vilket lixom tvingade mig till att ta ytterligare distans. Hon är ingen dålig person, men min pappa är mer stabil och har mer jämn närvaro. Det vart som att hela hennes bild av att en kvinna ska klara av allt själv är både destruktiv för barnets trygghet och hennes egen hälsa.

Min pappa dricker på helgerna och när han gör det blir han ”Mr Hyde” dvs hanär inte pappa längre utan en elak jävel. När han är nykter är han väldigt kärleksfull, omtänksam, ställer alltid upp…jag vet inte vem som är min riktiga pappa – den gode eller den onde… :/ Så jag har alltid känt mig kluven till honom och tassar runt honom som en katt kring het gröt..

Min är tvärtom. Ringer och är jättesnäll och kärleksfull och bluddrig när han är full och är kall och elak när han är nykter. Han är periodare alt alkoholist och har glömt bort allt elakt han sagt och gjort och har trampat på mig hela mitt liv. Jag lär mig aldrig och låter honom hela tiden komma så nära att han kan sänka mig totalt. Han är ensam och har typ bara mig att prata med och pratar bara om sig själv. Men nu NU, på självaste fars dag sa jag, genom min sambo för jag pallade inte, till slut ifrån. Sa att jag behövde en paus. Så. Jävla. Skönt.

Åh, vilket bra och känslosamt inlägg! <3 Känner igen mig med en pappa vars frånvaro aldrig ifrågasattes, så att jag hört det i alla fall. Jag själv tänkte att det var helt normalt (bland annat bar "bästisen" i samma sits), det är först nu i vuxen ålder och när jag själv fått barn som jag ser annorlunda på saken.

Vet så många pappor som inte tar ansvar så det är löjligt åt det. Min egen far inräknat. Både ekonomiskt, tidsmässigt och känslomässigt har min mamma lagt ner eoner mer energi och resurser på mig och min bror än vad pappa har. Han har dessutom två andra barn med två andra kvinnor som han inte tar vidare stort ansvar för. Så tydligt nu också när jag har egna barn, som knappt känner Morfar, men mormor (de är skilda) är barnens bästa vän.

Alltsa, Hej
Jag vet inte riktigt i vilket forum, eller bland vem jag borde ta upp detta, men det känns som att kommentarsfältet här är det enda stället jag kan prata om detta och få lite respons?
Obs, varning för ovetande white girl-gnäll men here we go:
Jag gick i gymnasiet när den riktiga F!-spurten kom igång, och feminism kändes som någonting som bara skulle växa. Nu är jag 22 år gammal, och jag kan liksom inte fatta vad som hände? För vad som hände är ju: INGENTING.
Kan fan inte gå in på youtube längre för varenda kommentar handlar om kvinnohat, anti-feminism eller rasism. Videos på Amy Schumer, finns det då några kommentarer om hur rolig hon är? NÄ. BARA OM ATT HON ÄR KVINNA OCH SUGER.
Det känns som om jag bara hänger på helt fel ställen på internet liksom, eller ja, det trodde jag iallafall innan valet förra veckan, men jag antar att detta bara är normen nu.
Har vi bara gått två steg tillbaka? Kommer det aldrig bli som man hoppades? Aldrig varit så RÄDD över att bli våldtagen som just nu, för det hade fan inte varit en jävel som gave a FUCK. Snart får man väl inte abortera våldtäckts-fostret heller. Känns som att kvinnohatet växer för varje dag som går, och FAN.
Hjälp

Hej. Mitt ex lämnade mig och mitt barn när hen var ca 3v. Jag är 21 och försöker verkligen klara av detta men det känns så jobbigt. Att han bara kunde gå ut ur våra liv utan att tänka, vi hade haft ett förhållande i 5 år och har nu ett gemensamt barn. Förstår inte riktigt hur han tänkte där? Han har bara träffat hen 1 gång på 7 månader och verkar inte ha något intresse, vilket känns så jävla jobbigt. Till och med hans familj skiter i hen. Jag vill ju att hen ska ha en pappa.. en närvarande pappa. Men det ser ut som att det aldrig kommer bli så. Har sån tur att min familj ställer upp och gör allt för oss. Men jag har en fråga, ifall jag träffar en ny i framtiden och denne person VILL vara pappa till mitt barn, hur ser du på att mitt barn säger pappa till den personen (ifall hen vill)? Har läst lite här och där och majoriteten tycker att det är fel, att ett barn endast ska kalla sin pappa för pappa. Men när ’pappa’ inte finns där då? har en vän som vuxit upp utan sin biologiska pappa, mamman gifte om sig när hon var liten och nu kallar hon sin biologiska pappa för Erik och ’styvpappan’ för pappa. För hon känner inget för Erik.

Jag tycker du ska låta barnet välja. Börja när relationen är stabil och han kan agera pappa att kalla din nya för pappa ’namn’. Sen när barnet är gammalt nog säga att du får kalla honom pappa eller hans namn precis som du vill.

Min pappa var bra de år vi fick tillsammans, han dog när jag var sex år. På tal om det du skrev om att man lever genom sina barn så känner jag verkligen att såret efter att ha förlorat min egen pappa läker lite när jag ser min lilla dotter med sin pappa. Han är en fantastisk pappa och jag hoppas hon får ha kvar honom länge.
Trots att det är hemskt att ha förlorat en förälder i ung ålder tycker jag mer synd om de som haft riktiga skitföräldrar. Jag vet i alla fall att min pappa älskade mig och gjorde allt för mig de få åren han var med.

Jag är ibland glad att min (biologiska) pappa dog när jag var 10 år. På den korta tiden hade han hunnit göra mig besviken och få mig att känna mig så svårt ratad så ingen annan man någonsin kan såra mig värre. Vem vet vad han hade lyckats med om han fått leva längre. Visst, det hade väl varit kul att ha mer tid till fina minnen, men det hade inneburit mer tid till dåliga minnen. Det hade kanske varit kul att lära känna honom bättre, men samtidigt kan jag inte veta om han hade prioriterat en relation med mig ändå så…

Undrar samma. Min pappa brukar nämligen hälsa på en gång i veckan när jag var barn men sen slutade han med det. Hur kan man göra så? Hur kan det vara så lätt att bara lämna sin barn bakom sig som att de aldrig funnits. Helt obegripligt.

Det här ”Och så finns det pappor som flyttar ut, flyttar bort, planerar sina nya liv utan rum och utrymme för barnen. Som om de aldrig funnits. Som om de är ett besvär som gör sig påminda nån helg så där varannan månad. En del pappor till och med skaffar nya familjer och nya barn som om barn vore slit- och slängvaror som man byter ut med jämna mellanrum.
Och så på toppen av detta så går man runt och är arg på sin mamma för hennes misstag men för fan hon var ju iallafall där. Hon var där. Det var aldrig han. Hon var där och gjorde fel ibland. Men han var inte där alls. Det tänker man liksom inte på. ”
Gjorde mig tårögd.
Önskar att min 10-åring kunde förstå. Blev lämnad ensam med henne när hon var 1,5. Slet som ett djur med skiftjobb för att få ihop vardagen i flera år, sedan dök han upp igen och ville vara pappa varannan helg. Han har nu flyttat till ny stad och fått två nya barn, och min dotter glorifierar livet där något alldeles oerhört. Och det är klart – varannan helg behöver han vara förälder till henne, och orkar säkerligen vara mer superförälder än jag dessa fyra dygn i månaden. De har ingen vardag med stress från jobb/skola, han behöver inte skjutsa till träningar eller gå på föräldramöten, han har aldrig tagit en VAB-dag. Inga bråk om pengar och annat, det finns inga regler när hon är där. Just nu känns det som att hon avskyr mig och att allt jag gör är fel – önskar jag kunde visa henne det här blogginlägget.
Ibland känns allt så orättvist. Tur att du påminner mig om att jag faktiskt är värd bättre ❤️

Föga tröstande just nu kanske… men när hon blir lite äldre kommer hon att förstå. Fortsätt bara att vara den fantastiska mamma du är. Snart är hon tillräckligt gammal för att se vad du gjort och gör för henne. Kram!

Med all respekt för dina tankar om att många pappor bara ignorerar sina barn, så har jag en reflektion kring hur det är att bli pappa. Jag försöker alltså inte på något sätt bortförklara varför pappor struntar i sina barn, men jag tror det finns flera orsaker. Jag har en 9-månaders unge och vi delar föräldraledighet, vi delar nattmatning (amningen har aldrig fungerat), vi delar bvc-besök etc. Kort och gott, jag har fått chansen att få en relation till min son från start. Men när jag är på öppna förskolan, BVC, eller andra ställen dit man går med sina spädbarn är jag ganska ensam som ma n. Flera reagerar på det, positivt, och jag får beröm för något som egentligen är helt självklart. Men i diskussionerna som ändå kan uppstå märker jag att flera mödrar skall vara hemma minst ett år innan pappan får ta ut sin ledighet, jag hör när de sitter och pratar om hur papporna inte klarar av att byta blöja på rätt sätt osv. Jag funderar då, får alla pappor ens chansen att just vara pappor, och vad gör det för känslor och relationer till barnet? En personlig reflektion som inte alls syftar till att bortförklara vissa pappers svek mot sina barn och mammor, utan vidga diskussionen lite.

Min pappa var alkoholist och min mamma drog med mig när jag var ett halvår, sen sågs vi sporadiskt under min barndom, när han var nykter. Han var ingen elak människa och hade nog gett vad som helst för att kunnat vara en bra pappa. Och han slutade aldrig älska min mamma och grämde sig ända till slutet över deras spruckna relation. Han dog när han var 55 efter ett liv in och ut på behandlingshem och med grava hjärnskador till följd av missbruket. Jag har varit så arg på honom, hatat honom och tyckt att han skulle sluta supa, det var väl inte så jävla svårt. Nu, när jag börjat grotta ner mig i hans liv, så blir jag bara så ledsen. Han hade liksom ingen chans, det fanns inget skyddsnät som fångade upp honom när han var liten och hamnade snett. Igår blev jag så himla tagen över saknaden av honom, och det vi kunde ha haft, och glädjen över att mina barn har en fantastisk pappa.

Åh, jag trodde i flera år att jag hade valt en man som Oskar, som ville vara med sitt barn och ta lika mycket ansvar som jag. Det var liksom förutsättningen för att vi ens skulle börja försöka, vi hade långa samtal om hur föräldraskapet skulle se ut, hur det kanske skulle kännas och hur vi skulle hantera eventuella svårigheter. Men nu sitter jag här, ensam ansvarig med ett barn som flera gånger om dagen står vid ytterdörren och ropar på sin pappa.

Min pappa var en lekpappa som lekte när vi var barn. Mamma har alltid tagit all fostran och alla konflikter. Under tonåren ifrågasatte jag honom i tysthet och tyckte att han var både feg och rätt värdelös. Det jag inte tänkte på var att han alltid alltid alltid finns för oss och skulle göra vad som helst för oss. Som han är bra på vill säga. Att prata känslor ligger inte för honom men väl att måla, flytta, fixa bilar mm. Jag är hans lilla barn fortfarande.
Däremot är han den mest fantastiska morfar och farfar. Han leker och underhållet barnbarnen som ingen annan. Om han var godkänd som pappa så är han MVG som morfar. Nu tar han plats i den rollen som inte riktigt tilläts i papparollen pga min mycket kompetenta men dominanta mamma. Jag älskar min pappa men avgudar min sons morfar.❤️

Nä usch för fars dag. Min egen pappa var halvdan och perioder. Noll förståelse för barn, man fick aldrig opponera sig och blev det bråk så ignorerade han en i dagar och låtsades som att man inte fanns. För 10 år sedan skilde de äntligen sig, han flyttade till Thailand och har varit i Sverige 3 ggr sen dess. Han har träffat min snart 6 år gamla son en gång. Nä alltså inte ens ett sms orkade jag få iväg igår. BLÄRG.

Amen.
Jag skulle vara grym på att agera frånvarande dna-donator, men turligt nog är jag uppväxt som kvinna och har därmed fått lära mig att så gör man för fan inte. Alltså väljer jag istället att inte skaffa några barn, för jag kan faktiskt inte garantera att jag skulle orka med dem. Det gör mig obeskrivligt förbannad att vissa individer inte verkar se något problem med att skaffa barn man inte är beredd att ta hand om. Köp en jävla ponny ihop med tjejen istället. Den kan du i alla fall sälja din andel i när du tröttnar på den, utan att den får men för livet.
(Min egen pappa är fantastisk, vilket gör det ännu svårare för mig att relatera till dessa as och hur fan de fick för sig att fortplanta sig från första början.)

Några dagar gammalt inlägg men känner att jag måste ventilera…
Bodde varannan helt hos pappa från 4 års ålder, fram tills jag blev 14, 15.. Då tyckte pappa att jag var stor nog att göra som jag ville och behövde inte längre komma varannan helg om jag inte ville det. Jag hade vid den åldern börjat umgås mkt mer med kompisar på helgerna, så jag vet inte om det var skälet till att han sa som han gjorde? Och jo, vid den åldern är man väl stor nog att bestämma själv.. Men inte ett enda samtal har jag fått ifrån honom då han frågar MIG om jag ville träffas! Det har alltid varit JAG som fått ta kontakt, fråga om jag fick komma till honom i helgen (han har aldrig sagt nej när jag frågat ) men det har känts väldigt tungt emellanåt att han aldrig visar intresse för att träffas. Kändes lite som att det var en lättnad för honom att skyffla över ansvaret på mig. Nu är jag själv mamma och förstår ännu mindre hans agerande.

Haha ÅHHHH VILKA STJÄRNOR!! Min pappa var aldrig en pappa heller – men han pratade ofta om vilken ”man” han var. Att han tamigfan inte tog emot skit (när min mamma slog sönder en klocka han fick av sin älskarinna) när han slog min mamma tills hon låg på sovrumsgolvet och sedan min storebror (då 7) och mig (då 5) när vi började gråta pga han vägrade sluta när vi gick emellan. Detta samtidigt som min nyfödda lillebror låg i sängen och skrek.. i timmar. Samma pappa vars svarta blick jag mötte när han körde förbi mig och mina vänner (blandat tjej och killar) på väg hem från skolan – och jag visste direkt jag såg den blicken, dags att snabba på fotstegen och skynda hem…. för givetvis väntade han flyförbannad och redo att slå pga av hans dotter ”skämt ut honom när hon går hem med okända män”.
Eller när jag skulle låna hans mobil för att spela Snake och råkade läsa ett sms en ANNAN kvinna skickat honom, där hon undrar när älsklingen kan komma förbi… och jag precis lärt mig läsa.. och går ut i tv rummet med stora tårar som rullar ner för mina kinder medan jag förklarar för mamma och pappa vad jag läst. Och han skriker att jag ljuger och att jag är äcklig för att jag försöker förstöra.. och han slår mig gtills jag ligger på golvet och drar in mig till sovrummet med ett grepp om mitt hår och lämnar mig där…. framför mamma som inte gör ett skit.
Ja. Pappor va? Can’t live without ’em.
Jag hatar honom. Och i princip alla andra män som ljugit och sårat mig medvetet.

Har också svårt att förstå sånt beteende och jag har inte ens egna barn. Min kille har två och jag håller precis på att lära känna dem, och tänker mycket på ansvaret det för med sig. Jag kommer ju att bli en vuxen i deras liv, inte en förälder men förhoppningsvis en bundsförvant de kan känna förtroende till. Inte sviker man barn hur som helst! Jag har också två syskonbarn och jag vill att de ska känna att jag är en pålitlig vuxen för dem.
Det stör mig såklart också hur ofta män kan komma undan med sånt här svikarbeteende, särskilt om de är konstnärer eller på annat sätt ”genier”. Kerstin Thorvall bespottades som sinnessjuk och självisk för att hon for omkring och hade sex med yngre män osv, och jag tvivlar inte på att hon var en rätt så kass mamma. Men alltså hur många konstnärsmän super och sviker och jävlas inte med sina barn och deras mamma, och det betraktas närmast som något normalt?

Alltså det här inlägget är det bästa jag har läst. Fyfan vad bra, är helt fucking mållös!!! Har ingen relation med min pappa för att han hsr valt bort mig och min syster och dina ord är precis hur jag känner. Har seriöst lust att rama in detta❤️

Mycket kommer upp till ytan nu när jag själv fått barn.
Mina föräldrar skildes när jag var 15 så vi bodde ju i hop hela barndomen men mamma drog det största lasset eftersom min pappa var som en stor tonåring, en oansvarig slarver.
Jag minns att jag som barn i bland kunde tänka att pappa är rolig och mamma är tråkig. Pappa vill åka och käka pizza, köpa grejer och tjatar inte om städning och tråk. Mamma är tråkig och trött.
Men sen inser man att mamma var ensam ansvarig för att ekonomin skulle gå i hop, för att vi skulle ha kläder, kalas, gympakläder, instrument, utvecklingssamtal, jul och allt det där.
Pappa var otrogen många gånger och ville sällan missa en fest, ett tillfälle att bli full. Har roliga minnen med pappa också men det är mamma som i det tysta styrt upp det viktiga och att det mest bara var tomma löften från pappa.
Sen trodde jag nog någonstans i min enfald att han skulle bli lite bättre som morfar, att han ju blivit äldre och förhoppningsvis mognare.
Han har besökt oss en gång sedan min dotter föddes för 8 månader sedan, dopet orkade han inte gå på och när vi i somras åkte till min hemstad åkte han på festival i stället för att grilla med oss! När vi träffades ville han slappa och sa till mamma att han tycker vi verkar ha ”en grinunge”!
Naivt av mig att tro att han liksom skulle återuppstå som nån intresserad och mysig morfar.

Min pappa gjorde som många andra pappor, han dumpade oss när jag var liten och skaffade ny familj. Ut med det gamla och in med det nya, han bröt med oss helt. Det var inte förrän förra året (jag är 40) som jag kände att jag faktiskt läkte, och det var när jag hörde att han gjort samma sak igen för några år sen, bytt till familj nr 3 och brutit med familj nr 2. Inte för att jag på något sätt är skadeglad för det är ju jättesorgligt, utan för att det var första gången som jag fullt ut på alla plan verkligen kunde känna att det var opersonligt, det var inte mitt fel att jag blev lämnad och jag hade inte kunnat påverka det.

Eller så finns det kanon pappor! Min pappa och min sambo far till två av mina fem barn har alltid funnits där för mig och barnen i 20 år snart nu.. känns som om många här inne drar alla män över en kam? Finns även kvinnor som är lika stora skitstövlar som män. Som min mamma tex😕 Det finns äkta rötägg både av det manliga och kvinnliga könet…. ordspråket en för alla alla för en känns jävligt trist!! Finns lika många skithögar av det manliga könet som det finns bra män.och samma gäller kvinnor ….

Hej.
Känns konstigt att ”bekänna” sig här fast det kanske känns bättre än vad det känns konstigt.
Jag har ingen missbrukare till far, inte alls.
Jag har egentligen inte heller reflekterat över min ”fadersgestalt” direkt men det kändes så träffande det du skrev.
Min mor och far gick isär när jag var ca 7 år och jag har aldrig haft ont av separationen i sig. Jag såg ju att pappa och mamma hade det bättre på varsitt håll. Det var nästan så att jag blev skrattat åt när jag tyckte att ”det är ju bättre såhär så varför skall jag gnälla” när jag nu inser att mina föräldrar hade en mycket bättre skilsmässa än de andra barnen i min klass och att de var avundsjuka. Vilket nu i ”vuxen” ålder är ganska logiskt, jag hade säkerligen varit som de andra barnen om jag hade suttit i deras situation.
Däremot tog det ett tag innan min far var frånvarande. Det tog ett par år innan det faktiskt framgick att han hade skapat sig ett nytt liv. Han flyttade till storstaden men hade kvar sin lägenhet där jag bodde emellanåt eftersom att jag bråkade så mycket med min mor (som är min bästa vän idag). Men han försvann liksom successivt. Det började med att han sa upp lägenheten och slutade att höra av sig. De gångerna han hörde av sig till mig var när mamma var arg och frustrerad över mitt beteende. Vilket 13-14-åriga jag flippade helt totalt över. ”Varför ringer du mig bara för att vara en jävla toffel för morsan?!”
Det roliga är att jag än idag har dåligt samvete över detta. Varför har jag det ens?
Sedan, gärna med ett halvårs mellanrum, när han väl hörde av sig blev jag bara arg och frustrerad. Mamma hade skaffat sig en ny som tyvärr fick ta smällen för den bristande närvaron hos min far. Han är idag fader till mina två systrar och han betyder oerhört mycket för mig. Men det gjorde han fan inte då. Jävlar vad vi bråkade och vad jag HATADE honom fast jag nu inser att jag var så jävla besviken på pappa.
När pappa väl var på ”besök” över ett par timmar så påpekade han ofta saker hos min (biologiska) lillebror, vilket gjorde mig skitförbannad. Jag tyckte att han inte hade auktoritet nog att göra så och jag flippade då också. Mamma som är väldigt tyst av sig sa aldrig emot mig och hon var väldigt noga med att aldrig prata illa om pappa. Det var ju nu faktiskt sant. ”DU är aldrig här, du frågar aldrig hur vi mår eller hur det går i skolan. Sist gång vi sågs var ett år sedan. Vem fan tror du att du är?!”
Jag är ganska glad över att jag vad så hetsig av mig. Ett uns av mig hoppas ju på att han tyckte det var LITE jobbigt och fick en tankeställare.
Även om detta bara är en liten grej jag har berättat så är jag ändå relativt nöjd. Jag är nöjd över hur självständig jag är tack vare detta även om jag känner en saknad över en person jag inte känner. Nu idag är jag mer tacksam över det jag har än det jag ”kanske skulle ha haft”. Så dra åt helvete med er jävlar som tycker att det är legitimt att ”skapa något nytt”, är barn något ”YOLO” för er?
Tack för att du finns Lady Dahmer. Tack för att det finns rum nog att ventilera saker hos dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *