Kategorier
Vardagstrams

Är det bara jag som måste förbereda mig mentalt för att deal’a med ett vanligt jävla sms?

Jag pratar sällan om mina sociala issues. Jag vet inte om jag skulle påstå att jag har social fobi för jag klarar av sociala sammanhang ganska bra även om jag kan ha mycket ångest innan. Men jag har issues som gör att jag blir helt dränerad av sociala sammanhang och som gör att jag kan få just ångest inför dem och under dem. Jag undviker till exempel telefonsamtal så långt jag kan, för i helvete liksom all denna teknologi med sms och messenger och facebook och chat och folk ringer fortfarande? Sluta upp med det för fan!
Fast jag är heller inte så bra på SMS eller chat. Detta är skitsvårt att förklara men jag ska försöka. När jag får ett SMS av nån som är mer avancerat än ett hej kan jag få låna mjölk eller hämtar du barnen idag så kan det ta timmar eller dagar till och med innan jag klarar av att svara. Speciellt när sms’et kräver genomtänkta svar tillbaka. Eller nån delar med sig av nåt känsligt.
Jag måste liksom först smälta meddelandet. Jag läser det inte ens direkt när jag ser att det kommer. Jag måste förbereda mig mentalt. Andas. Sen dyka in. Och det kan vara en process som är jobbig. Alltså det låter helt absurt men fick ett sms häromdagen från en vän som vill träffas snart. Jag har inte svarat än för jag måste hantera det först. Och sen måste jag förbereda mig. Och sen formulera mig. Och sen till slut skicka det. Och då har det ofta gått så låg tid att jag helst bara borde låta bli helt pga blir konstigt.
Förstår ni hur jag menar? Eller är jag en unik jävla crazy person? Jag hatar detta hos mig själv och jag fattar att jag framstår som nonchalant och slapp inför den som sitter och väntar på svar. Men jag kan liksom inte förmå mig att göra annorlunda.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är det bara jag som måste förbereda mig mentalt för att deal’a med ett vanligt jävla sms?”

Hatar telefoner! Sms är min räddning när det kommer till vänkontakt, men är det människor som vill ha något av mig (min tid, min hjälp etc) så blir det jättejobbigt. Försöker dock snabbt svara för att slippa ångsten. Jobbar på en avdelning där viss kontakt via telefon krävs, har lättare för att ta emot telefonsamtal i min ”jobbroll” men är det jag som ska kontakta någon så sker det till 99,99% alltid via mail 🙂

Kan uppleva speciellt när jag är stressad att jag har svårt att läsa eller ta tag i mail, sms, ringa tillbaka. Jag vet att jag kommer verka konstig, kort och kall så jag måste typ meditera mig ner i ett lugnare tillstånd och förbereda mig på vad är det jag vill säga. Innan jag öppnar och läser så att den andra ser att jag läst. Det kommer inte naturligt för mig att vara ”trevlig”, ”varm” osv. Det kräver en otrolig ansträngning att inte få full panik inför sociala aktiviteter för jag vet att risken är skithög att jag kommer verka snobbig, dryg, otrevlig. Egentligen är jag mest i chock och väntar på när jag ska göra bort mig.

Jag är ingen läkaren så jag tänker inte diagnosticera dig, och menar inte att låta så heller. Men jag kom att tänka på aspberger.
Det du beskriver är min man upp i dagen. Han har dock fler sociala problem än så. Men just det här du säger med att behöva smälta informationen. Tänka ett tag i lugn och ro innan du svarar mm känner jag rent spontant är en stor anledning till att du INTE gillar telefonsamtal. Där sker ju allt direkt.
Iallafall, min man är inte diagnosticerad men jag har läst så sjukt mkt om detta på dista tiden då han är ”helt omöjligt” att kommunicera typ. Så jag funderar på om han har drag av detta. Och tänkte att det kanske du har också? Inte aspberger i ren form men drag av det.

Igenkänning! Sms funkar för mig betydligt bättre än att behöva ringa (min puls går upp bara av att ringa och beställa pizza). Men även sms är klurigt. Det är ju så definitivt. Den jag skickar till kommer att kunna läsa det om och om igen om hen vill. Därför vill jag inte skicka nåt som kan misstolkas eller som på något sätt låter dumt… Jag är social egentligen. Men pga anledning så har jag inte nära vänner alls, och endast fåtal ytliga bekantskaper. Har slarvat bort vänskapsrelationer pga att jag inte orkat/kunnat hålla sociala kontakter vid liv (mått dåligt i perioder och är obekväm med att släppa folk inpå livet tyvärr). Har lovat mig att får jag chansen till en ny vänskap ska jag inte slarva bort den. Men att skaffa nya vänner som vuxen känns skitsvårt.

Åh vad jag känner igen mig i det ni skriver, Therese och Ann som i annorlunda. Har otroligt svårt för verbal kommunikation och blir fullständigt dränerad av att prata i telefon eller möta människor öga mot öga – speciellt om det är människor jag tycker om (pga vill verkligen höra vad de säger och kunna ge relevant respons) eller situationer med flera personer runtomkring (pga koncentrationssvårigheter och problem att filtrera vilket gör att jag har svårt att fokusera på den person jag för tillfället samtalar med utan lyssnar lika mycket på vad alla runt omkring pratar om – samtidigt som jag noterar fåglarna som flyger förbi och vilka färger det är på bilarna på parkeringen…). Har betydligt lättare för skriftlig kommunikation men blir då istället gärna långrandig och omständlig i mina försök att förutse varje missuppfattning mina formuleringar eventuellt kan ge upphov till, samt bemöta dessa innan de ens uppkommit. Vänskapsrelationer har jag extremt svårt att underhålla, då jag är så socialt trött efter några timmar på jobbet att en fika eller ett telefonsamtal till någon jag inte träffat på länge känns ohanterligt. Har dessutom flyttat alltför många gånger i vuxen ålder och har nu inga nära vänner i min fysiska närhet. Upplever att samtliga av dessa problem blivit större pga pågående utmattningssyndrom som är under behandling, inte minst problematiken kring att ”umgås i grupp”.

Jag har en vän som är precis sådär. Jag försöker verkligen att inte bli irriterad och sur på henne, men samtidigt så är det så jobbigt när man behöver ett svar typ NU.
Jag vill vara den förstående kompisen men ibland känner jag ”huuur svårt kan det vara!!” – inget jag är stolt över direkt.. Det har nog mycket att göra med att en *ska* vara uppkopplad och tillgänglig jämt, menar förr fick en ju vänta på ett brev i dagar haha.

jag har social fobi, blev själv förvånad när min terapeut sa det eftersom jag också kan vara social och gilla att hänga och umgås etc. har gått i kbt för väldigt liknande problem och det hjälpte mig jättemycket! kan varmt rekommendera. hade tur och fick remiss via sjukvården så det blev inte heller dyrt som terapi kan vara. mitt vardagsliv flyter på mycket bättre nu och jag har mer kontroll över ångesten och uppskjutande beteendet som följer med den.

Är fan exakt likadan. Vågar ibland inte läsa sms pga jobbigt att svara, formulera, omformulera. Är ganska normal i övrigt men detta och telefonsamtal är handikappande med all ångest.

Är en social person som tycker mycket om folk i allmänhet men när det plingar på mobilen (för vilken funktion som helst, dvs ring eller sms) kan jag få en jättestressreaktion. Vill inte kolla, sneglar först om man kan läsa lite inledningen på sms och vem det är från. Kan ofta behöva samla mig innan för att våga läsa. Känns som att omvärlden kräver för mycket av mig när den gör sig påmind i min telefon. Även om det är en vän som vill ses känner jag mig kvävd och trängd. Skönt att höra att man inte är ensam. Min man kan se min telefon med alla lysande röda siffror vid många av apparna och chockas över att jag har tre olästa sms som jag inte ens vill ta reda på vem de är ifrån. Men som nån annan redan skrev, oftast är det bäst att ta reda på det fort, så kan ju ångesten minska, det kan ju vara ex Åhléns som skickar sms om en rea och då var det ju onödigt med ångest… 🙂

Jag känner igen mig lite i det du skriver. All social kontakt är inte jobbigt. Men svarar sällan i telefon, aldrig om det är nummer jag inte känner igen. Jag kan skriva på sms/chatt om det inte gäller något men om det helt plötsligt ska bli planer så blir det mycket svårare och jag kan sluta svara med en gång trots att jag nyligen skrev.
Allting blir för stort och det känns som att jag kommer göra någon besviken hur jag än gör.
(Jag är diagnoserad men bara med ångest & lätt social fobi)

Jag känner igen mig i vad du skriver Nathalie. Jag klarar av sociala situationer och ångesten syns inte utåt. Oftast kan jag ha väldigt kul i sociala situationer, men innan jag ska iväg, ångest i flera dagar. Skitjobbigt. När jAg bokat upp helgerna blir det jobbigt för mig, stresspåslag och ångest. Hur ska jag orka liksom? Tror att jag känner väldigt höga krav på mig själv i sociala situationer och att det är en bidragande orsak till ångest.

Alltså, jag har PRECIS samma problem. Sms kan vara så himla jobbigt. Jag läser aldrig sms direkt om de inte är från min sambo, för där har jag ingen prestationsångest längre. Med andra kan jag gå i dagar och liksom i bakhuvudet fundera på det perfekta sättet att formulera mig på, och sen bli det ändå lätt lite knas när det väl ska skickas och så kan jag gå oja mig över det också. Vissa sms vill jag inte ens läsa för jag ser att det kommer bli en jättelång process som jag inte alltid har lust med. Det kanske är fånigt och lite konstigt, men du är i varje fall inte ensam 🙂

Som någon annan nämnt (med tanke på att du själv misstänkt ADD) så kan det mycket väl vara pga en diagnos som typ asperger. Jag är själv sån och blir dränerad av för mycket ljud, intryck och rörelser vilket det ju blir vid sociala sammanhang. Gäller även om man har ADD. Man processerar saker annorlunda och har inte samma filter dom andra. Många med asperger klarar inte heller av att umgås med fler än 1 åt gången, för annars hamnar de gärna utanför. En del har även stora problem med ögongontakt osv.
Så du är inte ensam och du är inte konstigt. Men det är ett jättejobbigt problem i dagens supersociala samhälle.
Många med asperger blir också missförstådda ofta och ses som känslokalla, fast att de är lika empatiska som nån annan. Men det märks inte på samma sätt som hos de som inte har asperger. Om du känner igen dig i det borde du kanske kolla upp den diagnosen och be om en utredning?

Blir lite sur över alla aspergerdiagnoser. Jag känner PRECIS likadant som du och så vitt jag vet är jag bara introvert och högkänslig. Det handlar även om respekt för den som kontaktar eftersom man vill ge ett genomtänkt svar. Och ifall meddelandet handlar om att ses så vill man förbereda sig på eventuell socialkontakt som kan komma i framtiden och på följd-sms/samtal/chats osv. Och jag tror inte att detta sätt att uppleva kontakt behöver någon ”diagnos”, det är bara ett personlighetsdrag som många många andra har.

Det kan vara ett personlighetsdrag men det kan också vara AST. Är det AST kan man få en diagnos och därmed hjälp till förändring om man vill ha förändring. För majoriteten av oss hjälper diagnosen oss att förstå oss själva. Precis som du förstår dig själv utifrån att du är introvert och HSP. Varför är det ok att tro att man själv eller någon annan är introvert och HSP men inte ok att tro att man själv eller någon annan har asperger? Vad är skillnaden?

Jag är precis tvärtom. Svarar DIREKT. Blir stressad av att ha dem liggande obesvarade och det är som de gnager på mig tills jag bollat tillbaka. Är sån med allt, vill klara av det direkt, möten, handla osv. Kan dock gå tillbaka och läsa sms/mail en massa gånger och gräma mig att jag inte svarade på ett annat mer genomtänkt sätt.

Hahaha. Jag är likadan! Svarar omedelbart på allt och alldeles för långa svar. Men sen analyserar jag sönder all jag sagt och skickar förklarande förtydlingar, utav den händelse att mitt första svar skulle ha kunnat tolkats på något annat sätt än det jag menade. Jag tycker dock att det är lite obehagligt att svara på okända nummer, eftersom jag vet att om det är jobbiga samtal kan jag få tunghäfta eller börja gråta.

Nej, du är verkligen inte ensam! Jag är precis likadan men det har sakta blivit bättre, genom KBT men också bara att tiden går tror jag. Rekommenderar absolut att boka in en tid med psykolog på sin vårdcentral, och för mig är det lugnande att läsa andras berättelser om social ångest/fobi.

Jag gillar inte att prata i telefon (ångest) men jag tycker det är oförskämt att inte svara eller besvara sms. Det här är kanske vår nutid, bara så som det ser ut. Människor kommunicerar men inte direkt, jag undrar mest hur det kommer att utveckla sig, håller vår teknologi på att skada oss eller är det bättre om människor inte kommunicerar? Sen tänker jag be folk lägga av med alla diagnoser hit och dit… WTF liksom… Man behöver inte per automatik ha fobi eller diagnos för att man tycker det är jobbigt att kommunicera med andra.

Jag håller med Bee, även om jag skulle uttryckt mig lite mer diplomatiskt 😉 Jag tror att folk upplever att det är något fel på dem när de reagerar med stress över kommunikation per tele/dator eftersom ”alla andra” verkar klara det där galant. Och att man då försöker hitta en utanförliggande orsak så att det inte ska vara ens person det är fel på. Vilket det såklart inte är oavsett.

Känner igen det med längre meddelanden (både mail och sms) som ’kräver’ mer välformulerade svar, kanske också att något måste planeras, fakta kollas upp, tid sättas av för något för att man ska kunna respondera relevant (typ bara ’när passar det för dig?’ innebär ju att jag måste tänka ut en plan). Har börjat (försöka) svara med en gång med en slags standardformulering av typen: ’Tack för sms, jag ska svara ordentligt snarast/när jag kollat min kalender – påminn mig igen om det dröjer!’
Tänker att det är schysst att låta den andra veta att man mottagit, och ge sig själv lite space att processera. Detta gör i alla fall mig mindre stressad eftersom jag slipper skuldkänslorna av att inte svarat alls.

Låter som att du beskriver mig. Det är klart jag är stolt över men inte heller något jag kan göra något åt… Är nog en rätt social o trevlig person IRL. Men detta med att hålla kontakt med folk…fy bövelen! Att svara på sms ligger som en tjock ångestfilt över mig och när jag väl fått iväg ett svar så är jag så lättad, men ändå kan jag inte förmå mig att göra det direkt. Winnerbäck sjunger i en av sina låter ”Och jag svarar inte när det ringer, det är ett långsamt sätt att bli ensam” och det känns som the story of my life ?

Precis likadan, och jag är på gång för att utredas för Aspergers/autismspektrum. Har lyckligtvis slutat tycka att det är nåt ”fel” på mig, ser det som att det är de andra som är konstiga istället 😉

”Lider” av samma åkomma.
Är rädd för att jag ska lova saker som jag sen inte vill eller orkar hålla. Jag är liksom aldrig i samma fas som andra som vill eller kan göra saker. M.a.o är jag en riktigt tråkmåns 🙁

Jag är precis likadan! Jag ringer helst inte till folk och jag tar dagar på mig att ens läsa sms. För när jag gör det måste jag svara. Tror säkert folk uppfattar mig som dryg. Varje gång jag planerar in något kul med en vän vill jag ställa in precis innan pga ångest. Ofta släpar jag mig iväg ändå och har kul i slutändan men är helt slut när jag kommer hem.
Det intressanta med ringandet förresten är att jag inte har några problem när jag ringer som någon annan än mig själv. Jag jobbar med kundtjänst och kan ringa i min yrkesroll utan att blinka. Antar att det är för att det inte är ”jag” som ringer.

Förstår precis! Väntar in i det längsta med att öppna sms:et och när jag väl öppnar appen läser jag bara det första utan att öppna. Det är liksom jobbigt att läsa och sen fundera, ta ställning och besvara. (Jag har inte social fobi).

Jag är likadan, fast inte bara med interaktioner även om dom är värst. Med allting som jag måste göra, städa, plugga osv.. Ger mig enorm ångest och kräver mycket för att jag ska klara av att ta steget att börja.. Är f.ö. ”normal” och vet inte varför jag är sån..

Är likadan när jag är hemma. Konstigt nog inte på jobbet, även om jag föredrar mejl där också.. Tror jag går in såpass i min jobbroll som sjuksköterska så då känns det inte jobbigt.

Jag har några nära vänner som har olika nivåer av samma känsla och beteende. Vissa av dem har blivit av med det helt, vissa inte. Jag vet inte hur du ställer dig till terapi.
(Minns att du skrivit om det innan, men kunde inte hitta det!)
Men de som blivit av med det har gått i ganska enkel KBT. Kanske är en idé, om du känner att det är jobbigt att tampas med?
Själv är jag en sådan som tycker det är spännande när det ringer från dolt nummer, så kan inte alls relatera, men förstår däremot verkligen att det måste skapa så mycket jobbig ångest på vardaglig basis! KRAM

Ååh jag har samma fast inte med sms (får nästan aldrig några meddelanden annat än WhatsApp-trams med vänner) men med kommentarer. I en app jag använder.
Jag är så glad att nån tar sig tid att kommentera, men sen kan jag låta kommentarer ligga i flera dagar utan att ens säga ”tack” eller svara på en enkel fråga. Vad fan? Måste vara i rätt sinnesstämning för att svara. Och sen när jag väl svarar så ljuger jag och säger att jag inte såg kommentaren tidigare. Känns så himla otrevligt men kan inte hjälpa det.

Jag är sådär också. Är väl ganska ”bra” i sociala sammanhang och kan kanske verka mer social än vad jag är men när det kommer till SMS.. Ja jag blir helt stum. Jag kan inte ens kolla på det lilla ”introt” en får till smset utan skrollar upp det och kallsvettas typ även om det är från min syster eller vänner. Så väntar jag, tänker, får ont i bröstet och vips har det gått så lång tid att jag bara känner mig dum om jag skulle svara något nu.. Usch, fyfan vad obehagligt det är. Aja, jag är ju iaf cool och snäll när jag faktiskt är ”ute o social” men när det kommer till att svara på meddelande eller telefon, not so much. Ibland försöker jag tänka på att för 10-20år sen så var det OK att inte få ett svar asap. Hatar att idag är är människor så snabba med att säga ”men för fan alla har ju en telefon på sig 24/7 så svara kan en ju fan göra” medans det på början av nittiotalet räckte med att en bara hördes lite då och då liksom.. Eller GUD när människor säger ”jag ser ju att du läst det”, ingen jävel klaga när jag läst ett meddelande men inte svarat direkt när jag hade en Nokia 3310.

Jag är likadan! Hatar när det ringer, förutom om det är någon av de allra närmaste. Sms är också jobbiga om de måste vara genomtänkta, då kan det dröja dagar och veckor innan jag svarar. Dock är det roligt/konstigt att läsa alla kommentarer ovan där folk känner sig otrevliga för att de inte svarar direkt – wtf?! I min bekantskapskrets svarar folk aldrig direkt så jag känner mig faktiskt helt normal 🙂
En stor del av mitt beteende (mer än det som jag beskriver ovan alltså) kan jag koppla till att jag är introvert. För mig var det en stor befrielse att få ett ord på varför jag är som jag är, och att slutligen som vuxen förstå varför jag gör på vissa sätt och mår kasst av grejer som för många andra är helt vardagliga. Trots att jag är introvert har jag arbetat upp en hög social kompetens som hjälper mig att hantera rätt många situationer, men den misstas oftast (alltid) för att jag är social ”på riktigt”. Men jag vill ju nästan bara vara ifred… Kan tipsa om annaritar.com/blogg, hon skriver om introversion emellanåt på ett bra sätt!

Just nu kan jag inte gå in på mitt Facebook eftersom då ser mina vänner att jag varit online utan att svara på deras meddelanden så ja, jag förstår dig. Jag gillar egentligen sms och andra snabb-chattar, kan spendera en hel dag med att skicka och ta emot dåliga skämt eller liknande ytligt snack. Men om det blir allvar så kan det låsa sig totalt. Som nu, jobbigt!
Fast å andra sidan går mitt liv just nu ut på att ha ångest för att jag snart måste ringa läkaren för att få sjukskrivningen förlängd. De borde verkligen skaffa sms tjänst på vårdcentralen, alternativt sjukskriva längre än en vecka åt gången. Hinner ju inte vila upp mig när 5 av 7 dagar går ut på telefonångest !

Låter bara som att du mjöligtvis är introvert(medfött personlighetsdrag) och möjligtvis har social ångest (lättare form av social fobi). Alla upplever social ångest då och då utan att för den delen ha en diagnos. När det blir extremt handikappande i ens vardagsliv kan man börja tala om diagnoser(asperger t. ex) och social fobi.
Mvh en introvert och social fobiker =)

Jag fixar jobbtelefonsamtal väldigt bra,men privat vill jag inte prata i telefon. Pratar med mina föräldrar och syskon. Ibland.
Det värsta var när en bekant försökte få mig att svara på ett typ skypesamtal… Om jag ogillar telefonsamtal så kan man utan överdrift säga att jag hatar videosamtal. Vilket jävla påfund!!! Jag vill inte se den jag ska prata med. Ännu mindre vill jag att den personen ska se mig.

Jag känner igen mig PRECIS i det du skriver om sms:andet. För mig är en sådan grej som att sms:a med t.ex. en kompis jag inte träffat på länge ofta en ångestfylld process. Jag kan nästan aldrig svara direkt i sådana situationer, behöver precis som du ”smälta” det som står i sms:et. Brukar gå runt och formulera ett svar i huvudet i flera timmar, ibland dagar, innan jag faktiskt skickar sms:et. Om jag för en gångs skull svarar spontant får jag ofta ångest efteråt och tänker att jag formulerade mig dumt eller klumpigt på något sätt. Har märkt att flera av mina kompisar också brukar ta lång tid på sig att svara på sms, kanske har de samma problem, men även detta är något jag brukar överanalysera.. Sjukt jobbigt är det i alla fall.

Jag har social ångest/fobi. Jag är inte blyg eller introvert. Problemet är att jag ältar ihjäl mig före och efter sociala situationer och interaktion med människor. Andra vet inte om det här. Många med social fobi uppfattas ironiskt nog som väldigt varma, inkännande och socialt kompetenta personer.

Har inte alls detta problem men jag är en sån som föredrar att ringa än att messa. Tycker det är asocialt och skitjobbigt att messa. Alltså jag tycker jag är asocial om jag inte ringer.
Men jag förstår även din problematik. Min mamma är likadan så till den milda grad att jag fått ”vara” min mamma i telefon med lärare och dylikt. Mamma och jag (och min moster) låter väldigt lika och det är bara vi som kan särskilja på vem som är vem. Tror att det tidiga ansvaret gjort att jag inte tvekar inför såna samtal.

Har du någonsin undrat om du har någon neuropsykiatriskt funktionsnedsättning? Det kan vara bra att veta om man har det eftersom det finns en ärftlig komponent. Så om du har det kan du hålla extra utkik efter sådana tecken hos dina barn. Du behöver ju inte ta emot behandling om du får diagnos om du inte vill det. Det verkar som om du har problem som hindrar dig ganska rejält i vardagen. Som ger dig nedsatt förmåga till coping. Har du aldrig fått någon hjälp från vården?

Mitt problem är att jag är besatt av att svara folk så snabbt som möjligt. Öppnar hela tiden mejlen osv. Sen angstar jag över vad jag har svarat. Gillar egentligen inte alls att verka så tillgänglig, men är väl rädd för att verka otrevlig oxå. Suck!

Jag orkar inte läsa alla kommentarer, förlåt. Men när jag scrollade ner så hann jag läsa både asperger och adhd, och ja, det har jag. Ett helt jävla gäng diagnoser. På senare år, som en direkt följd av problemen som kommer med dessa diagnoser, även utbränd och tja… pensionär… Eller, jag har sjukersättning, som det ju heter nu. Fryser till is av inkommande samtal, svarar gör jag aldrig. Bara när mamma ringer, för annars blir det jobbigt. För henne. Sms, mail… Ibland, men för sent. Har förlorat alla mina vänner. Jag menar verkligen alla, de verkar ta det så personligt. Till slut orkar man inte längre bedyra för människor att det inte beror på dem. Vad fan gör man? Så ledsamt. Kram och tusen tack för att orkar ifrågasätta den här världen, i stort och smått.

När jag läser kommentarsfältet slås jag av hur många som känner igen sig (jag med, kan få megaångest av mejl) och hur många som funderar på om det beror på div diagnoser de har eller tror att de har. Jag brukar också fundera så och tänka att alla ”knäppa” saker jag har för mig beror på min bipolaritet. Men tänk om det är så att det här snabba sättet att kommunicera i skrift är jobbigt för de flesta (det verkar ju som att det är fler som upplever det stressande än tvärtom)? För att våra hjärnor inte är anpassade till det? Och att det faktiskt är en ”normal” reaktion snarare än ett symptom på sjukdom? Bara en fundering.

Hahaha asså jag är exakt likadan! Allt stämmer! Är ju egentligen inte alls kul utan väldigt jobbigt. Är rädd att tappa visa vänner för att jag är så dålig på att svara och höra av mig. Jag har också lite konstig social grej, jag är supersocial, älskar att va med folk, har lätt för att prata med nya människor och så men älskar att vara ensam och kan ibland få ångest när jag ska träffa folk och bara vilja stanna hemma ensam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *