Kategorier
Vardagstrams

Hur gör man när man tappat attraktionen för sin partner?

De senaste dagarna har vi ju snackat om attraktion och om män som är missnöjda med sina partners kroppar och yttren. Värsta resonemanget jag mött i dessa diskussioner (främst på min FB-sida och i Aporna) är att det minsann är är bra att vara ärlig för har man problem i relationen så drabbar det båda. Alltså problem i relationen? Är min vikt ett relationsproblem? Är min mans missnöje med mitt utseende ett relationsproblem? (obs retoriska frågor, Oskar har inte uttryckt nåt missnöje)

Tycker det är bra när ens partner är öppen och ärlig med sina sexuella preferenser, så att man kan arbeta fram en lösning tillsammans. Istället för att relationen går och blir lidande utan att man vet varför.

Så hur ska man ”arbeta fram en lösning” när man inte duger? Om din partner säger att hen ej tänder på formen eller storleken på din kuk eller att dina hängiga bröst får honom att tända av, hur jobbar du fram en lösning då? Att min man tycker att jag är ful är inte en utmaning i relationen som ska lösas gemensamt.

”Vi har ju lite äktenskapsproblem just nu.”
”Oj då, vad händer?”
”Jo, min fru är ju så ful och fet.”
Fick iallafall en fråga i kommentarsfältet:

Hur tycker ni att man ska göra om man tappar attraktionen för sin partner pga hur han förändrats utseendemässigt?

Problemet ligger ju hos en själv så då får man jobba med just sig själv. Partnern ska inte anpassa sig efter det eller belastas med den informationen. Så mycket är vi förhoppningsvis överens om.
Men jag vet inte hur om jag ska vara ärlig.
Försöka hitta tillbaka till känslan man haft tidigare? Att attraktionen falnar är ju vanligt, speciellt efter många år ihop och speciellt under småbarnsåren. Att vårda relationen är ju viktigt, kanske försöka se på varandra med gamla ögon, leta efter vad det var man blev kär i? Kanske börja gå på dejter igen? Terapi för att reda ut varför man inte attraheras? Kanske fundera på vad det beror på, kanske är utseendet bara en ursäkt för att dölja nåt djupare? Jag vet ärligt inte.

Kanske nån annan har varit där och kan berätta?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur gör man när man tappat attraktionen för sin partner?”

Jag slutade attraheras utav min partner, utan att förstå varför. I mina ögon har hen alltid sett bra ut, men det smög sig på, inte så att jag tyckte hen var ful. Det fanns bara ingen attraktion kvar längre, från min sida.
Det tog ett bra tag och mycket funderingar fram och tillbaka innan jag insåg vad som var fel. Vi hade helt enkelt slutat se varandra. Vi dejtade inte längre, allt kretsade kring vår vardag, mitt jobb med långa dagar och hens intensiva tränings- och tävlingsschema. Vi fick svårt att prata om djup saker, hur vår relation påverkade oss. Jag ville reda ut här och nu, medan hen ville frasig tillbaka lite, fundera, sortera sina tankar. Där hade vi svårast att mötas.
Till sist flyttade jag ut. Jag lånade en kompis lägenhet ett tag, tills min partner skulle resa iväg ett par veckor. Vi pratade knappt under den tiden. Antar att vi båda behövde fundera. När vi väl träffades efter mer än en månad ifrån varandra visste vi båda att vi ville inte leva utan varandra, vi började i parterapi. En kväll i veckan lägger vi undan mobiler och dator, ägnar oss åt varandra. Om kvällarna, vid middagen, pratar vi om dagen. Vad som varit bra, vad som varit mindre bra.
Jag tänker inte ljuga, det har varit tufft, vi har kommit långt men ibland känns det som att vi har en bit kvar. Det här funkade för oss, jag är attraherad av min partner igen och känner mig lite nykär.

Tyvärr tror jag att om mannen säger att han tappat attraktionen för att ens kropp ändrats, då ligger problemet ofta i att mannen grundade en stor del av förhållandet på utseende ist för personkemi.
Tyvärr känner jag killar som öppet sagt att deras flickvänner är ”astråkiga” men att de dejtat dem för att de är ”snygga”…

Inte varit där (än) men stör mig också sååå mycket på detta. Visst är attraktion viktigt (för många), särskilllt i inledningen av en relation när en inte har så mycket annat att gå på. Men om en är i en relation som en hoppas ska vara livet ut så måste en kunna deala med kropparnas förändring (egen och partners), det är en del av livet som är oundviklig. Efter några år tillsammans så måste det ju finnas mer mellan människor än visuell sexighet, väl?
Den som dumpar sin partner som exempelvis fått svåra brännskador i en olycka skulle ju ses som världens största as (hoppas jag). Varför skulle det vara annorlunda med förändringar som sker tar lång tid och sker med ålder?!

INTE en lätt fråga! Har själv 2 små barn och ca 10 kilos övervikt efter dessa två täta graviditeter. Känner mig fin ibland men också ofta för stor, sladdrig hängig mage osv osv sånt som är inpräntat i våra hjärnor att vi ska tycka illa om. Dock är min man fortfarande tänd på mig, vilket känns skönt såklart. Och jag på honom trots mellan 15 och 20 kilo extra sen vi träffades för 10 år sen. Men jag tänker att när övervikten blir så pass stor att man verkligen blir fet och utseendet förändras väldigt mycket (inga 10 kilon hit eller dit liksom) så kan jag på nåt sätt ändå förstå att man därav kan tappa attraktionen till hen. Jag tänker nu alltså mer biologiskt, vi är väl programmerade att välja en partner som kan ge oss avkomma, dvs är hälsosam och fertil? Absolut inte BARA det men ni hajjar? Det finns en del av valet av partner som är utseendebaserad och som i viss mån måste finnas kvar genom livet väl? Men med åldern kan vi ju inte se så unga fräscha och snärtiga ut som vi en gång gjort, det är ju ofrånkomligt. Så vart går gränsen mellan att ”acceptera” ett naturligt åldrande med allt vad det innebär; några kilon här och där, lite sladdriga magar, hängiga bröst, rynkor, gråa hårstrån mm mm. Jag vet inte! Jag bara konstaterar att det ÄR en svår fråga då människan är komplex med både biologiska drifter som inte går att styra över samt ett jävligt smart intellekt med stor dos humanism. Hur mkt kan man försöka resonera sig själv till rätta utifrån en känsla som kanske har en grund i en biologisk/fysiologisk förklaring? Fattar nån vad jag menar?
Så jävla intressant diskussion! Följer med stor spänning.

Jag är väl en ytlig människa då, men jag tyckte faktiskt det var jättejobbigt när min man gick upp ca 25 kg och blev fet. Jag hade svårt att tända på honom och känna attraktion som tidigare, jag såg med kritiska ögon på hans dubbelhaka och mage som hängde över kanten på byxorna som inte gick att stänga. Vet inte om jag sa något direkt, men jag visade säkert mitt ogillande med att han fortsatte äta för mycket och gå upp i vikt.
Jag älskade honom precis lika mycket som tidigare, men den fysiska attraktionen dalade verkligen och jag var glad när han sen själv tyckte det hade gått för långt och ändrade sina vanor – åt precis som tidigare men mindre portioner och började träna kondition och uthållighet tre dagar i veckan – vilket han fortfarande gör.
Nu har jag en man som tar hand om sig själv och sin kropp, han har aldrig bantat men gick ändå ner de 25 kilona och ligger nu på sin trivselvikt där han känner sig frisk och stark (enligt honom själv). Fortfarande lite övervikt enligt BMI, men det är ju rätt oväsentligt!
Själv har jag hållit mig på ungefär samma vikt plus/minus några kilon sen jag blev vuxen, om man inte räknar med mina graviditeter.. Min man har aldrig någonsin kommenterat min vikt, men jag skulle själv vara besviken och inte känna mig nöjd om jag inte kom tillbaka till min normalvikt och mina vanliga kläder också efter denna graviditet.
Det är ytligt, men attraktion är något man inte riktigt rår över med intellektet. Kärleken och allt det andra kan också finnas kvar, men om ens partner ändrat utseende på ett väldigt uppseendeväckande sätt så har jag förståelse för att det är inte så lätt att bara gilla läget och avhålla sig från att säga något alls.

Jag förstår att man kan känna så, men att belasta sin partner med dessa känslor – det är fel och elakt. Tänk om din man sa till dig exempelvis att han inte tyckte om dina bröst efter du fött barn. Eller din vagina? Hur skulle du reagera och känna då? Vad skulle du göra åt saken? Skulle det påverka er relation från din sida?

Jag har så svårt att förstå det där med att tappa attraktionen… för mig sitter den liksom inte i hans utseende. Attraktionen sitter i sättet han rör mig, hur han kysser mig, hans leende, hans röst, hans personlighet. Mycket/lite/inget hår, vikt och annat ytligt är INTE vad som gör mig attraherad av min man (eller vad som fick mig att falla för honom från första början). Jag säger ofta att han är fin, exempelvis när han skrattar och busar med våra barn. För då är han finare än någonsin. Han säger ofta att jag är fin, men mitt utseende är inte vad det en gång var. Jag har fött två barn, fått hängiga bröst, mjuk mage, platt rumpa och bristningar här och var. Han tittar mig ofta djupt i ögonen och säger att jag är den vackraste kvinnan på jorden.
Vad jag försöker säga är att när man älskar varandra djupt och fullkomligt, då är det inte ytan som avgör attraktionen.

Jag älskar min man djupt och innerligt. Men jag är inte sexuellt attraherad av honom varje dag. Inte ens varje vecka. Varför är det ett problem? Jag fattar inte. Kåthet, sexuell attraktion, pirr i magen och allt det där kommer och går ju. Och inte för att jag frågat, men jag är rätt säker på att maken inte är kåt på mig 24/7 heller. Det som är skadligt är inte att människor i förhållanden inte är kåta på varandra hela tiden. Det är att vi blir hjärntvättade att tro att sexuell attraktion är statisk och ett mätinstrument för hur lyckad relationen är.

Huvudet på spiken!
Gillar särskilt de sista två meningarna.
Dessutom antas det ofta att om man inte har sex så och så ofta beror det på att sexet måste vara dåligt, vilket är skitsnack.
Sexet kan vara utmärkt när det väl inträffar men det behöver inte betyda att man måste känna behov av att ha sex varje dag eller ens varje vecka.
Jag har för längesedan insett att jag förmodligen aldrig mer kommer att vara lika frekvent kåt och ha samma sexdrift som när jag var 20, precis som jag förmodligen aldrig mer kommer att orka festa flera dygn i rad som när jag var 20. Varför ska jag prompt se det som ett problem som måste lösas?
För ”samhällets” skull då eller, för i just mitt fall tycker inte ens min partner att det är något större problem.
Sen tycker jag att inställningen att sex är det enda som skiljer ett förhållande från ett vänskapsförhållande är ganska sorglig. Vill ogärna säga åt någon annan att hen ”känner fel” , men vissa verkar se det som en objektiv sanning som inte bara gäller dem själva och det är det jag reagerar på. Finns massor av saker förutom sex som skiljer mitt förhållande från ett vänskapsförhållande och då är jag ändå en person som värderar mina vänskapsförhållanden väldigt högt.

Min man gillar stora bröst och jag är platt som ett barn. När han mått dåligt har han kommenterat mina lingon och det har sårat mig djupare än nästan något. Att veta att man är så ful ich okvinnlig att inte ens ens man vill ha en. Det har funnits perioder i vårt liv när jag inte känt mig attraherad av honom (tex när han köpt mig bh ned silikonfyllning och bett mig ha o sen suckat för att det inte går att klämma ihop mina stackars bröst till en klyfta ändå). Då har jag sett hans fysiska brister och nästan äcklats av dem – men det har ju varit när jag av andra skäl inte tänt på honom !!!! Och aldrig att jag skulle säga till honom att han var finare innan han blev tunnhårig (eller vilken brist det nu kan vara). Tänker lite att om det finns riktig kärlek borde man väl kunna bli attraherad? Tänker också att vadå göra ngt åt det partnern inte tycker om???? Som att det bara är att ”jaha men då går jag ner 20 kg” eller ” jo men visst, jag opererar in plasttuttar för din skull” . Sjukt tycker jag. Som ändå bor med en man som kanske lämnar mig för ett par stora bröst en dag. Fan vad patetisk man är.

Du har fått så mycket fint stöd här men känner att jag också måste skriva en rad! Är precis som du väldigt plattbröstad, har haft massor komplex för detta genom åren och ofta ursäktat mig inför partners. Har lärt mig själv och med hjälp av min fina man (och andra bra relationer innan honom) att små bröst absolut inte är det samma som osexig!! Låt ingen få dig att tro det! Visst, man kan ha olika preferenser men det är inte ok att säga och göra så som din partner gör!
Löjligt kanske men för mig hjälpte det att titta på bilder av småbröstade kända kvinnor, att få positiva kroppsförebilder, för att känna att va fan – de är ju snygga och sexiga med små bröst, då är ju jag också det! Vi har alla olika kroppar och ingen är bättre än den andra. Du förtjänar att vara med någon som uppskattar hela dig . (Och nej, du är inte patetisk men din partner verkar vara det…) kram från ett annat par fabulösa lingon

Hmmm. Jag vet att detta är lite kontroversiellt men utifrån min egen erfarenhet tycker jag lösningen när man inte attraheras av varandra längre (jag tror att oavsätt om man förändras drastiskt i utseende eller inte så förändras attraktionen oftast över tid) bör vara att man helt enkelt får ligga med andra om man fortfarande är intresserad av sex. Jag levde med en man och det var absolut inget fel på honom men jag var helt enkelt inte särskilt attraherad av honom längre och det var direkt destruktivt för mig att då ändå ha sex med honom. För sexlust hade jag absolut – men till andra. Gick ständigt runt och var kåt på andra och kände mig fången i att inte kunna leva ut det. Vi hade en jätte bra relation i övrigt och en kärleksrelation är ju grundad på så mycket mer än sex -och det är ju lite det som är hela grejen och varför man har en relation. Därför känns det som en dum anledning att avbryta en relation om resten fungerar menar jag. Men det är samtidigt inte hälsosamt att inte kunna bejaka sitt sexliv som man vill eller ha ägande rätt över varandras kroppar på det sättet, tycker jag.
Försökte ta upp det med min dåvarande partner, utan att mena att felet låg på honom (för så var det ju inte) och att jag ville att han också skulle leva ut sin sexualitet med andra om han ville det. Försökte föra resonemanget med att jag inte vill ha någon äganderätt över hans kropp lika lite som jag ville att han skulle äga min. Att vår relation är djupare än sex och därför bör kunna hantera att vi har sex med andra eftersom vi inte får ut så mycket som vi skulle kunna av varandra längre på det planet. Att vi lever bara en gång och att ett rikt sexliv ger så mycket glädje i livet och på hälsan, utan att det behöver problematisera relationen man lever i. Snarare förgylla. Men han såg det inte så utan gjorde slut… Dock lärde jag mig av detta att jag tror att det för min egen del kommer vara nödvändigt att i kommande längre relationer om jag har sådana, då vara med någon som inte tycker det där med sexuell ägande rätt är så viktigt utan också är öppen för att kärlek och sex är två olika saker och att det är helt naturligt att man inte attraheras av varandra lika mycket efter en längre period men fortfarande kan ha en stor sexlust man vill leva ut – och bör leva ut. Som sagt en kärleksrelation är ju grundat på så mycket mer än utseende, attraktion och sex.

Jag är lite inne på samma spår men tror att man måste vara väldigt klar med ens partner på en del punkter för att få det att fungera. Man kan inte ha det som att en själv och ens partner är med andra ”istället” för varandra (även om det ju fysiskt är så), och det tror jag man löser med att fokusera på att bekräfta och se varandra extra noga på alla plan – liksom frikoppla kärleksbekräftelsen från det sexuella. Tror att distinktionen mellan bekräftelse och sex finns för en hel del människor men inte alla och jag har själv prolematik kring det.
Själv måste jag sluta ha engångssex med människor eftersom det får mig att må dåligt, just det att det handlar om en väldigt temporär människa i mitt liv som jag delar min kropp med och som kanske inte ens kommer slicka mig (lite min erfarenhet av onenighstands). Då tänker jag att en mer långsiktig älskare vore att föredra, som man kanske får bli lite kär i, liksom ”unna” sig lite förälskelse med och sex där man lär känna varandra, litar på varandra osv, en sekundär partner typ, och ens ”riktiga” partner fungerar mer som livspartner i det här livsprojektet man har.
Och jag har landat i de här tankarna såhär, har funderat mycket på om en enda människa kan tillfredsställa alla behov man har i den enda romantiska relationen TM, de kraven ställer man ju inte på en vänskaplig relation och bestämmer att DEN HÄR vännen ska kryssa i alla krav på vad jag vill ha ut av en vän, och fungerar inte allt gör jag slut med den vännen. Så kanske man tänker lite mer kring sin partner, plus att man lägger på allt det här med utseende och attraktion och det sexuella.
Det här med att man inte lever som storfamiljer på ett glatt utopiskt vis som man gör i mina stenåldersfantasier, där jag tankar att den förlängda familjen hjälps åt med bördan och barnen och ens partner är en livskamrat på något sätt och ens sexliv har man lite självständigt från det och kan sväva runt lite hipp som happ, utan att vi lever som små isolerade familjeöar bakom låsta lägenhetsdörrar där vilken skit som helst kan utspela sig och då utspelar sig i det ”privata” och det ska vara kärnfamilj och allt ska passa i ”formatet” och det är den enda man ska knulla alltså NÅGONSIN, så var det ju för inte så länge sen… ok svävar iväg lite nu men tror att det här med en partner som ska tillfredsställa en hela tiden på alla plan är lite… inte gammeldags nödvändigtvis utan mer, fabricerat, syntetiskt… på något sätt.
Allt ovan teoretiskt, jag klarar inte ens av att bli kär utan att få panik och stänga in mig tills det gått över.

Jag tror inte att dom (främst män) som lämnar för en yngre och fräschare fru i huvudsak gör det pga utseende. Jag tror mer att det är en flykt från familjeansvaret och från en kvinna som med erfarenhet i ryggen har lärt sig att ställa lite krav och därför anses tjatig och jobbig.

Jag undrar om man verkligen blev ett par av rätt anledningar om man helt plötsligt slutar tända på ens partner pga utseendet förändras? Jag menar, man tänder väl ändå på mer än bara det fysiska? Personligheten spelar ju jättestor roll. Även om ens partner blir tjock eller vad det nu är, så är ju personligheten där. Det försvinner ju inte. Kroppen och personligheten förändras och har man inte vårdat sin relation går det åt helvete. Men det går också åt helvete om man bara är med sin partner pga att hen är snygg. Då finns det ju ingen substans i förhållandet.
Jag tycker att min man är sjukt snygg, men den där fysiska attraktionen vi hade i början finns ju inte kvar. Nu är jag mer tänd på hans personlighet. Han ser fortfarande likadan ut, men det är hans humor, hans konstiga egenskaper och hans omtanke som håller mig kvar. Jag skiter i om han skulle gå upp 30 kg eller gå ner 20 kg. Han är ju fortfarande min man. Skulle hans personlighet förändras radikalt, då hade jag inte varit attraherad mer. Men personligheten brukar inte ändras så snabbt, som tur är.

Men om du inte tyckte han var snygg längre? För tycker du det så är du ju uppenbart attraherad av hans yttre fortfarande även om ni ämnat kaninstadiet. Om din man hade personligheten kvar, men du tittar på honom och tycker att han är ful? Lite småäcklig till och med?

Attraktion går upp och ner. Mycket beror på hur en själv och ens partner mår. Det skiftar ju i livet. Perioder när jag inte mått bra har jag inte varit attraherad av min partner, men jag har inte varit attraherad av någon annan heller!
Ge det tid antar jag.

Min sambo är rätt ful, både enligt samhällets norm och lite mig
blivit jävligt tunnhårig, lagt på sig en del och fått en liten mage, dålig hy
MEN jag är jävligt attraherad av honom ändå, fysiskt och psykiskt, för hans sexiga breda axlar är ju kvar, hans otroligt snälla ögon är desamma som förut, hans händer som vet exakt vad min kropp gillar är mer erfarna än någonsin
Han ser mig för den jag är, och trots att min kropp ”förfallit” totalt, gått upp typ 30kg, hängiga bröst, fet mage, sminkar mig aldrig, så säger han aldrig något annat än att jag är vacker och att han älskar mig, att jag är en jättebra mamma och ett otroligt stöd för honom
visst finns det perioder då vi knappt tål varandra, och andra då vi knappt kan hålla oss ifrån varandra ^^ men det är väl så det ska vara
jätteviktigt för oss att ”dejta” varandra, göra saker bara han och jag men också att bara kramas i soffan efter en lång dag
och fyfan vad mitt hjärta smälter när jag ser honom med vårat barn! finns ingenting vackrare
Jag älskar verkligen honom och det bygger på så mycket mer än fysik!
skulle aldrig säga till honom att han är ful, samhället är ju så jävla bra på att peka ut sånt (reklam för tunnhåriga män, fitness överallt, ”snälla” kollegor) och han säger inget om min vikt, för han ser ju själv vad samhället säger (vi följer båda tex. somligafetakvinnor) vi behöver liksom inte att vi pekar ut det för varandra, för mellan oss spelar de ingen roll

Jag tycker min sambo blir mer och mer attraktiv ju längre tiden går. Han är så klok och snäll och skitbra i sängen och för varje dag som går får jag se mer av allt det kloka och snälla (och vi blir bättre i sängen). Självklart är jag inte superkåt hela tiden, varje dag. Det hade varit märkligt.
Jag vet inte. Det är som att kärleken växer dagligen. Som att vi växer ihop till en enhet. En enhet av trygghet, värme och skratt. Svårt att inte tända på honom då, när han är den bästa människan som finns. Med eller utan ölmage

Hade inte tolerarat att någon, inte heller en partner sa något negativt om mitt utseende och att jag borde ändra det. Det enda jag har varit med om är en fd partner som tyckte att jag skulle raka benen. Sa att honom att det var slöseri med kvinnokraft och att han kunde börja raka sig själv om det var så jävla sexigt med len hy istället för att se ut som en ryamatta. Nu varande partner sa inget när jag bestämmde mig för att sluta raka armhållorna och fittan, men jag tror att han inte uppskattade men det sket jag i.

Haha, vad kul att någon tänker lika. Mitt liv är på tok för kort för att sitta flera timmar om året med en rakhyvel och fila. Jag kanske vill träna, läsa en bok, hänga med en kompis eller göra något roligt med min fritid. Jag misstänker också att min kille tycker det är snyggt med rakade ben, men tror också han fattar att det är ingen normal människa som pallar sitta med en rakhyvel flera gånger i veckan. Lite maniska drag måste man ha för att palla det.

Ja, jag har tappat attraktionen för min partner. Jag har ingen attraktion till någon annan heller. Sex är en plåga, närhet är alltid för hårdhänt. Partners övervikt och stelhet kan jag inte hantera rent fysiskt längre, jag har försökt under väldigt lång tid (nej, ni behöver inte komma med tips) och det har jag faktiskt sagt – att han är för tung men jag sa det inte som att han är fel utan att JAG inte orkar. Omgivningens ständiga bäbistjat och att de tyckt sig ha rätten till att diskutera vårt allra mest intima har gjort att jag alltid får prestationsångest. Olyckor med fysiska skador samt utbrändhet spelar troligtvis in också. Och nej, det går INTE att bortse från omgivningen i vårt fall!!!
Vad man gör åt det? Ja,jag vet inte – det är inte så att jag kan ”rycka upp mig” direkt, det har jag försökt under lång tid. Jag har talat om för partner att jag vill att han ska var mindre hårdhänt, försiktig. I övrigt är han fri att ha sex med andra om han känner ett behov av det och det stannar vid sex.

Ligg inte med honom om det inte känns rätt före, under och efter! Du har ingen plikt eller skyldighet. Om ni nu måste ligga med varandra, måste ståndet penetreras? Kan ni göra något du njuter av istället? Massage eller vad som helst. Man kan vara intim utan att knulla!

Efter att jag fött barn dog i princip all attraktion till min dotters pappa. Jag vet faktiskt inte VAD som hände men tanken på att ligga med honom var ungefär lika upphetsande som att ha sex med sin brorsa (om man inte är Cersei,då). Vårt förhållande var ungefär som ett par nära kompisars men sexlivet var fullkomligt dött. I efterhand kan jag känna att vi helt glömde bort att vårda vår parrelation utan bara fokuserade på att överleva småbarnsåren. Har tyvärr ingen aning om hur man hittar tillbaka till varandra när det är helt dött. Vi separerade till sist.

Många människor verkar inte veta vad riktig kemi mellan två personer är. Om man tror att kemin sitter i hur snygg någon är på ytan så har man missat något som i min värld är något av det häftigaste som finns.
Har man fallit i fällan att ta någon p.g.a ytan, då finns inget mer sedan.
Jag tror att det är väldigt lätt att skylla på vikt när det egentligen handlar om människan bakom.

Min man tycker det är ens skyldighet att upprätthålla sin kropp i ett äktenskap, att den som gått upp i vikt/använder foppatofflor/är trött/sunkig/har dålig hållning inte visar respekt mot vare sig familjen eller honom. Han menar i fråga om sin ärlighet att han säger bara det alla andra tänker. Skillnaden skulle vara att de är tysta men sedan är otrogna i smyg, medan han är ärlig så man kan korrigera sina fel innan förhållandet går i kras. Min ”övervikt” (164 cm och 73 kg) skulle splittra familjen. Inser mer och mer att han utövar kontroll för att ha makt över mig. Hetsbantar nu fast jag inte vill för jag ORKAR INTE höra detta mer. Nu till detta med attraktion, jag har den senaste veckan tappar all attraktion till min man pga hur han beter sig. Må så vara att han ser bra ut och håller sin kropp i trim men sånt betyder ingenting i sammanhanget.

Varken jag eller min man ser ut som vi gjorde för 5 år sedan när vi träffades. För mig har attraktionen aldrig suttit i hans utseende så där har inget förändrats för mig. För mig påverkas attraktionen av hur vi har det i övrigt. Just nu är jag mammaledig och han jobbar. Jag drar i stort sett hela lasset hemma och han leker mest med barnen när han är hemma och gör inte tillräckligt av de tråkiga, nödvändiga sakerna. Detta irritationsmoment gör honom oattraktiv så pass att jag inte ens vill att han sover I samma rum. Jag minns att jag kände samma sak med första barnet och att det gick över när jag började jobba. Han har alltid gjort lika mycket/lite hemma så det är ju mitt sätt att tänka som ändrats. Det är enbart mina känslor som styr hur attraherad jag är även om han kan vara med och påverka situationen som leder till att jag känner som jag gör.

Kanske är det så vi lever idag? Vi slänger felfria grejer och byter upp oss till nya hela tiden. Är relationerna en avspegling av detta? Jag har arbetskamrater som inte vill använda samma blus mer än 5 ggr!
Det är ju helt naturligt att förändras, barn eller ej. Alla blir tjockare, tunnhåriga och skrynkliga. Eller är målet att vi ska konservera oss och se ut som 25 när vi går i pension?
Vad är det för fel på att leva tillsammans. Skratta och ta hand om varandra?
Tänk om partnern råkar ut för en olycka eller obotlig sjukdom där man tex förlorar en kroppsdel.
Varför måste alla människor kämpa med att se sexiga ut vareviga dag?
Bedrövligt! Stackars barn att växa upp i denna samtid.

Men ytan har ju ändå en del med det att göra, man lägger märke till ett utseende, det är många ggr det som gör att man blir intresserad från första början.. Sen blir ytan mindre viktig när man upptäcker allt det andra, såsom personlighet & egenskaper.. men jag vill ändå hålla mig i trim, för min egen skull men även för min mans skull.. Jag mår bra när jag känner mig snygg & fräsch, å jag vet att min man uppskattar det oxå, han tycker jag är fin oavsett ändå visserligen.. Men jag piffar gärna till mig för min man vissa dagar, liksom han gör för mig.. Vi har trots 4 barn sex minst 4 ggr i veckan.. Jag tror att om man går & ”sunkar” ner sig, osminkad, orakad, skaffar sig några trivselkilon på typ 20kilo å går omkring i mysdress hela dagarna så klart som fan attattraktionen försvinner..

Anna: Du verkar bära mycket av ditt värde som människa i ditt och din partners utsende. Hur ofta ni har sex verkar också vara status för dig och ganska mycket skrytigt. Jag tycker synd om dig men förstår att det är osunda värderingar i samhället som gjort detta mot dig. Hoppas verkligen du inte blir brännskadad eller får deformerat utseende av en olycka för då mår du väl aldrig bra igen.

Min sambo har gått upp ca 15 kg sedan vi träffades. Han sträcker sig inte så långt över havet så de kilona syns verkligen. Nu är det inte xx antal kilon i sig som har gjort att jag inte är attraherad längre, utan hur han har blivit som person.
Förut var vi aktiva tillsammans. Nu orkar han inte ens med en promenad. Han har inte samma ork/tålamod med barnen. Han är konstant trött och orkar liksom inte annat än slöa i soffan/sova på helgerna.
Inte nog med att jag har svårt att attraheras av passitiviteten, jag känner mig så jävla ensam i relationen då den man jag föll för och valde att leva med inte finns längre.
Jag har tänkt att han nog är deprimerad (vet att han inte trivs på jobbet tex) men trots att han fått antidepp genom VC blir det inte bättre. Han är dessutom helt ovillig att ta det vidare och göra något åt det.
Hur långt ska jag sträcka mig? Att tjata leder liksom inte någon stans förutom att han då tycker att jag är skitjobbig. Det hade jag också tyckt. Men att bara sitta kvar i båten (har gett den här perioden 2 1/2 år, hur många fler är rimligt?) leder bara till att jag också blir passiv och dras ner i det här samtidigt som jag låter mitt jag krympa och ta allt mindre plats.
Jag är trött på att känna mig ensam. Trött på att inte kunna dela livet med min sambo. Känner mig trött på att bli bortvald. Trött på att vara sexuellt frustrerad. Trött på att bara sitta i den här båten och vänta. Snart tar jag årorna och ror åt det håll jag vill.
Så själva vikten i sig är ett sekundärt problem. Dock är det jävligt trist att ha förlorat min bästa vän och kärlek till soffan. Platsen där chipstuttarna regerar och mörkret tar över.
Vi träffades på gymmet så det är ju smått ironiskt hur det har blivit.

Man kan inte ge sig efter att en sorts antidepressiva från VC inte hjälpt. Han ska gå tillbaka till VC och få en remiss till psykiatrin. Där kommer dom prata djupare om vilka problem han har och välja en medicin som passar bättre. Eventuellt ge den här medicinen tid att ge effekt, det kan ta många månader.

Jag undrar hur mycket av attraktionen som verkligen sitter i utseendet på detta sätt. Jag funderar på att de anledningar som finns bakom varför man inte attraheras av någon längre, lätt iklär sig gestalten av att det är den andres kropp det beror på. När känslor och inre upplevelser är svåra att sätta ord på så kanske de i högre grad tenderar att manifesteras i känslor av äckel inför den andres kropp. Kärlet handlar om en djupgående kontakt mellan människor – en kontakt som ju givetvis kan variera beroende på hur livet ser ut. Dvs en relation kan innehålla mer eller mindre intimitet och sex i perioder, i synnerhet om det är en lång relation. Men det här med att man ”bara inte tänder på den andres kropp” för att den har gått upp eller ned i vikt… jag köper inte det riktigt.

Håller verkligen med! Tänker på mitt första intryck av killar jag senare blivit kär i, ingen av dem har jag tyckt varit snygg direkt, de har haft olika saker som gjort att de inte uppfyllt normen. Men när man är kär, det är som de har en strålkastare på sig, man tycker de är jordens sexigaste underverk. Sedan har man också träffat råsnygga killar, men när man lärt känna dem och de kanske inte är så sympatiska ser man skavanker man inte såg först…. Jag har därför svårt att se hur man kan vara kär men inte attraherad. Dock är det svårt att svara på vad man ska göra när attraktionen falnar, i synnerhet när det är tex psykisk ohälsa inblandad.

Jag blir rädd av att läsa att det faktiskt finns killar som öppet slutar tycka om sin tjejs kropp bara för att den har ändrats. Fy fan usch! Samtidigt hör jag ”gubbarna” på jobbet snacka ibland och blir mörkrädd 🙁

Katja: Har du missat att en massa kvinnor sagt exakt samma sak under detta inlägg? Förstår inte varför du bara fokuserar på män som är ytliga. Finns ingen skillnad mellan män och kvinnor på den punkten.

Tycker vi alla ska kunna acceptera varandras olikheter
Om någon vill ha perfekt städat hemma , fin inredning dyra kläder en snygg vältränad man och själv spenderar timmar på gym och nagelfix ? Måste man vara onormal då och ” tvingad av någon tex sin man att leva så? För mig är det lika normalt som att ha stökigt hemma , noppriga collebyxor okammad och nerbitna naglar! otränad och sunkig! Är det någon som tvingar er att leva så? Ni som skiter hur ni ser ut! Sluta och klaga på dem som verkligen vill göra sitt bästa tex sitt utseende, och ni som är noga och perfektionister låt andra se ut som dem vill inget är rätt eller fel!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *