Kategorier
Vardagstrams

Jagär en snål jävel

Var på mitt första möte hos neuropsykiatrin idag iallafall! Det gick… eh bra tror jag? Jag babblade och svamlade och hon ställde frågor så snabbt att jag nästan tror det var för att förvirra mig. ”Upplever du att du pratar mycket?” var en av frågorna. HAHAHAHA JA. Eller? Fast det roliga är att jag är en jättebra lyssnare. Jag är en sån som generellt babblar och avbryter och tar mycket utrymme verbalt, men när nån vill prata ut eller berätta nåt så är jag tyst som ett jävla ljus och lyssnar. Alltså inte bara tyst och planerar vad jag själv ska säga. Det är ett bra karaktärsdrag. Jag har några sådana.
Som visserligen kanske vägs ner av mina sämre karaktärsdrag som t.ex att jag är dålig på att visa uppskattning och känslor vilket kräver mycket av de relationer jag har. Inte så att jag inte känner uppskattning och sånt, men jag kan inte visa det. Helt jävla avtrubbad och störd. Har förmodligen inget med ADD att göra dock utan mer en konsekvens av de relationer jag hade som barn.
Ett annat sämre karaktärsdrag är att I dont share food. Jag blir nästan aggressiv när nån annan försöker smaka på MIN MAT?! Vad i helvete pågår tänker jag då och förmedlar detta med tydlig aggression. Och idag ställdes det på sin spets och ni får tycka att jag är en hemsk människa men lyssna, jag satt på tåget efter mötet – vrålhungrig …. ok jag är fet, det går ingen nöd på mig men jag hade inte ätit nåt än eftersom att jag inte vågade innan mötet ifall det skulle orsaka en gallstensattack. Så innan jag hoppade på tåget sprang jag och köpte en risifrutti och en ask hallon som jag öppnade och åt på tåget hem.
Så där satt jag och åt och så kommer det förbi, inte en utan TRE romska kvinnor. (inte samtidigt, var för sig med jämna mellanrum) Jag hade inga kontanter så var tvungen att neka dem när de bad om pengar i sin lilla mugg. Usch vad dum man känner sig, hatar att man inte kan kommunicera med dem och förklara att man inte nekar pga snål jävel utan pga brist på cash.
Men anyway, samtliga bad då att få min mat. Och jag sa nej! Som en snål jävel alltså. Nej!
Ok, ärligt, jag ångrar ej det beslutet för jag hade ont i magen och var hungrig och mina hallon! Men jag skäms lite ändå. Här sitter en övergödd fet kärring på väg hem till värmen och smaskar hallon och delar inte med sig. Jag känner mig rätt så usel.
Aja nu är det middag och jag ska se om jag kan äta makaroner utan att få ont. Jag är så hungrig. Så hungrig! Såg att Katrin Z skrivit nåt om hur hon ”har så svårt att förstå hur man kan vara överviktig om man har ett val”, ja jag kan ju säga att denna ofrivilliga späkning är tortyr om något!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

16 svar på ”Jagär en snål jävel”

Hah, jag har aldrig gett något till en tiggare, och jag lär inte göra det heller… ja, jag är snål och elak utav bara helvete. Jag skulle kunna nog eventuellt kunna ge om jag ville, men det gör jag inte. Skyller på att jag är student och så fort en människa jag inte känner säger hej till mig vänder jag.
Hoppas att fortsatta möten går bra, och att du snart slipper gallstensanfall.

Jag ger pengar när jag har råd och hade en relation med en kvinna som satt utanför mitt hemköp i vintras. Hon fick mössa och vantar och en gång om dagen gick jag ner med en termos te och tog med mig den tomma hon hade för att fylla på. Men om jag sitter och äter mat och dom vill ha min mat som jag tänkt äta upp!? Öh nej, där går fan gränsen.
Svårt att visa uppskattning har jag och jag upplever det som en del av mina NPF. Kanske mer ett autistiskt drag men ADHD och autism har en del likhetstecken. Men visst kan det vara barndom också, det är nästan omöjligt att avgöra vad som är genotyp eller miljö.

Svårigheter att öppet visa uppskattning och ”varma” känslor hör nog till ADHD. Min son har svårt med det (han är 15). Var en sjukt stor dag när han sa ”jag har svårt att visa mina känslor” – en av hans första självanalyser. Han ser också nollställd ut fast han är ledsen/upprörd/pressad/sårad – något som leder till väldigt mycket mer skäll av lärare och andra vuxna som tror att han är likgiltig och nonchalant. Det kan vara värt att tänka på för alla som skäller mer och mer för att få en reaktion!

Jag har jääääättesvårt för att visa känslor, känner mig som du beskriver: avtrubbado ch störd. Är nog pga kombination av min uppväxt och relationen med mina föräldrar + ADHD

Gud vad jag känner igen det där med att inte visa nog mycket uppskattning. Har fått höra det hela livet typ. Jag har själv inget behov av att höra beröm och tycker att jag är ganska bra på att läsa av om något var uppskattat eller ej. Det räcker för mig liksom. Men är inte detta eviga berömmandet och bekräftandet en del av en traditionell kvinnokultur? Jag blir bara jättenervös av sånt och känner mig helt socialt inkompetent när jag helt glömmer bort att berömma andra. Trivs bäst i sällskap där man inte kallar varandra bästaste du och fyrar iväg utseendekomplimanger som missiler.
Min sambo klagar att han får för lite uppskattning och det beror dels på att jag sällan säger till vuxna människor att dom är duktiga samt att jag inte tycker att man förtjänar applåder för att man hämtar sina barn på dagis och kokar lite makaroner.

Håller så med!! Jag tycker dessutom uppskattning visas på andra sätt än komplimanger. Jag tycker att visa uppskattning och kärlek är liksom att tvätta den gemensamma tvätten, och då vill jag inte ha beröm för det utan att sambon gör det nästa gång liksom. Men han är med av att typen ord är viktigare än handling och att…
Och dessutom alla dessa ”finaste du” ”vacker” ”ska du säga” jadajada på instagram och dylikt gör mig tokig. Kommenterar någon ny bekant så till mig, blir jag så obekväm och kan inte svara, för jag skulle aldrig skriva så. Det gör det liksom svårt att få nya kvinnliga vänner för alla förväntar sig liksom att man ska slänga massa hjärtan och beröm omkring sig för annars tycker man inte om varandra… suck.

Jag har också svårt att visa uppskattning. Jag har en del vänner som gärna fyrar iväg utseendekomplimanger som missiler och säger saker som ”jag älskar dig”, ”puss och kram” osv osv, och jag känner mig alltid så jävla taskig när jag inte kan säga något tillbaka. Det är klart jag tycker om dem, gärna berömmer dem, men jag är inte en sådan person som helt oavbrutet kastar ur mig komplimanger och kärleksförklaringar. Jag hade en period där jag tvingade mig själv att säga ”puss och kram” som avskedsfras just för att de påpekat att jag aldrig säger något tillbaka, men det kändes så himla falskt och icke-jag att jag slutade med det efter några månader. Folk tror kanske att jag inte bryr mig om dem för att jag inte säger sådant, men jag kan verkligen inte förmå mig att säga det heller. Det är inte jag. Föredrar också att ingen kommer med några kärleksförklaringar till mig heller, oavsett om det är familjen, vänner, bekanta, okända.

Jag försöker alltid ge till tiggare, både pengar och mat fast jag vet inte alla hur jag hade agerat i din situation. Knepig sits. Tycker så synd om dessa människor och tänker ofta att det kunde varit jag med mitt barn på bilden som de visar upp ofta. Nä usch, vilket livsöde…
Jag har också lite svårt för att visa uppskattning, jag älskar själv att få uppskattning så måste fan skärpa mig och börja tänka på det 😬

Du ska inte behöva skåmmas för att du inte gav din mat. Jag ger också lite pengar ibland när jag kan och har kontanter och när det är dags att panta en påse tomburkar ger jag alltid. Men mat medans jag äter skulle jag inte heller gett..

JOEY DOESN’T SHARE FOOD!!!! Haha jag är likadan. Om nån dricker ur mitt glas kan jag inte dricka ur det sen. Vill inte ha nåns saliv i min dryck. Men det värsta är respektlösheten. Det är integritetskränkande för mig att nån tar sig friheten att ta saker från min tallrik utan att fråga om lov. Och de som känner mig vet att svaret alltid är NEJ! Haha

Jag var nyligen pank i slutet av månaden så gick för att panta en stor påse tomburkar för att köpa typ mjölk och bröd. såklart kom den romska kvinnan som satt utanför butiken och ville ha påsen. Kände mig riktigt usel när jag sa nej om och om igen:(

Att ge pengar till tiggare är att permanenta deras situation. Så jävla korkat och folk liksom lägger 4 kronor i deras mugg och känner sig stolta och nöjda.Det är inte vi medborgare som ska behöva lösa deras situation -det gör vi dessutom inte med allmosor.

Jag känner lite som så här att man kan inte ge till alla. Tyvärr.
Jag känner verkligen med dessa människor och tycker fruktansvärt synd om dom. De flesta har barn i sitt hemland som många gånger har det betydligt sämre än de som är här i Sverige.
Jag hjälper en kvinna som sitter utanför min lokala matbutik. Hon är fantastisk! Lärt sig jättemycket svenska och är omtänksam. Jag ger nästan aldrig pengar men köper mat och liknande till henne. Hon har även fått filtar, en termosmugg och nu ska jag köpa en vattenkokare till henne.
Jag förstår att alla inte kan ge de pengar/mat men bara att säga hej eller prata lite gör att de flesta lyser upp.
Jag skulle dock inte dela med mig av mat jag håller på att äta?!
Nu blev det snarare en kommentar generellt om tiggeriet men så resonerar jag i alla fall 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *