Kategorier
Vardagstrams

När är det ok att börja sminka sig?

I ap-gruppen på facebook diskuteras smink på barn. När ska man låta dem börja med smink? Bör man ha nån gräns alls?
Jag har satt min gräns vid tretton. Då börjar hon högstadiet och då är det svårare att säga nej. Det är viktigt för barn och tonåringar att passa in. Man vill inte vara kufen som sticker ut och man påverkas av sina vänner och sin närmiljö. Det vill jag ta hänsyn till för jag tror det kan bli en större grej om man sätter förbud eller medvetet utsätter sina barn för regler som exkluderar.
Jag vill inte exkludera henne från sitt sammanhang (inom rimliga gränser såklart) vilket det må vara då. Jag vill att hon ska känna att hon passar in om det är viktigt för henne. Jag vill att hon ska få vara en vanlig tonåring med allt vad det innebär.
Men innan dess så ska hon vara barn. Jag fick själv aldrig riktigt vara det. Jag blev vuxen fort, var brådmogen tidigt. Klädde mig vuxet, sminkade mig, antog sexualiserat kroppspåk och lärde mig tidigt vad som förväntades av mig. Jag lärde mig såklart av vänner men jag önskar nånstans att jag umgåtts mer med ”töntarna”. De verkade ärligt talat må så jävla mycket bättre trots att deras mammor och pappor hade massa regler som jag tyckte var vansinniga då. 8jag fick ju göra som jag ville)
Jag försvarar gärna smink. Jag moraliserar inte kring det alls, oavsett om det gäller vuxna eller barn. MEN! Jag tycker definitivt att smink kan vara ett problem för yngre då det lägger fokus på att vara fin och på att passa in i ett normativt ideal när de kanske egentligen borde göra annat.
N hade en kompis här idag och de fick nåt fult skabbigt löshår att leka med. Vips så försvann leken och de ägnade halva kvällen åt att spegla sig och få håret att sitta rätt och jag frågade till slut om de lekte bättre med håret på huvudet eller varför var det så viktigt att fixa med frisyren liksom? Ok jag kanske var orättvis och borde tagga ner, barn provar sig fram men det var liksom min dotter och hennes tjejkompis som gjorde detta. Inte min son eller den andra pojken som var här.
Jag tror allt sånt som handlar om utseendet, smink, löshår, fina kläder osv påverkar dem i en annan riktning än om de väntat med det. Det väcker tankar som inte fanns där innan. Det påminner dem om att de borde fundera på hur de ser ut på bekostnad av annat de hellre borde tänka på. Det är min upplevelse iallafall utifrån erfarenheter och vänner jag hade som barn. Det var fan stor skillnad på oss som började tidigt och på de som väntade. Och definitivt stor skillnad på hur vi blev bemötta. Av kompisar, killar, vuxna… och män.
Men mina barn får såklart prova och leka med smink och sånt hemma och på halloween och disko osv får de ha glitter och sånt eller monstersmink osv. De får färga håret också med toningar som tvättas bort. Men det är lekfullt och barnsligt. Jag vill vara tillåtande men jag vill att det ska vara inom rimliga gränser. Jag vill värna om hennes barnslighet. Vuxen blir hon snabbt ändå.
Äh jag vet inte. Svår fråga egentligen. Sen kanske jag hinner ändra åsikt innan dess, men så tänker jag nu.
Hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När är det ok att börja sminka sig?”

I mitt barns skola dom är en skola från förskolan upp till sexan är det förbjudet att ha smink. Tack och lov säger jag bara. Barn bör vara barn. I högstadiet ja, men sparsamt, det finns många andra sätt att uttrycka sig på än med smink och kläder…

Jag tycker att det är lagom att börja sminka sig när man börjar högstadiet, det känns som att det är en oskriven regel som funnits länge landet runt och fortfarande håller. Däremot förstår jag inte riktigt varför så många föräldrar försöker kväsa det intresset (har det nånsin funkat?), följ istället med dem och köp vettiga produkter (glöm inte rengöringen) och få lite tips av personalen dels hur man använder produkterna för att det ska bli snyggt men också hygien, bästföredatum osv.

Tänkte som du när barnen var små – tänker annorlunda nu. Min äldsta dotter började sminka sig när hon var 12, och nu med 15 använder hon MASSOR med smink och är jätteduktig och gör det så osannolikt snyggt – och sminkar mig när jag ska gå ut. Hon ville också färga håret blått när hon var 13, det fick hon såklart – fast jag tänkte när hon var yngre att jag inte skulle tillåta sånt. Grejen är ju att förbud inte funkar, utan i ett nära föräldraskap måste ju barnen få prova vad de vill inom rimliga gränser. Viktigt är ju att de gör andra saker också: Att de kan gå utan smink, leka, tramsa, vara de de är. Det är inte sminket som gör dem vuxna – utan omständigheterna runt omkring.

Satt just och funderade på om jag är moraltant pga blev chockad och lite äcklad av att just läst svaren i kommentarerna till en bloggare som frågar om kalasaktiviteter till åttaåring: massor av tips om spa – med fotbad, frisering, ansiktsmask, hårfärg, flätning, smink, nagellack..
Förstår ju myset i många av dessa aktiviteter, jag och mina barn leker ofta frisersalong med blomspruta och tusen hårspännen, men det känns ju samtidigt som att lära upp småbarn i klassiskt kvinnopiff. Samt att _ingen_ hade föreslagit något av detta om barnet varit pojke + alla antar att samtliga kalasdeltagare är flickor (med långt hår..).

Jag hade smink och så när jag var liten, det var till min sminkdocka som jag absolut skulle ha (ej påtvingad, jag tjatade om den p.g.a. har alltid tyckt om fina saker, min syster är helt tvärtom) och jag kletade ibland på det i ansiktet, vi klädde ut oss, tänkte inte riktigt på att det var till för att bli fin, utan mer för att se annorlunda ut – max att färgerna gjorde allting roligare och finare. Mamma var inte en sådan som sminkade sig, när jag fick mitt första riktiga smink fick jag mammas hon inte hade använt sedan 80-talet, så det blev blå mascara och blå kajal. Jag använde det inte på riktigt förens jag fyllde 13, jag ville passa in helt enkelt. Och då hade jag även redan fått svart mascara. Men är man ett renodlat freak (som jag ansågs vara) spelade det ingen roll att jag började sminka mig, raka det som skulle rakas osv. en gång freak alltid freak. Jag kan i alla fall gå ut utan smink, och mina kära mobbare vet jag är fast i alla dessa skönhetsträsk och jag är så skadeglad att det finns inte.
Jag tycker att du resonerar på ett vettigt sätt, och jag håller med i hur du tänker.

Vanligt smink (ej halloween osv.) är ju förknippat med att vara stor/vuxen och det skickar också sådana signaler. Det är inte svårt att fatta lockelsen, men jag tror definitivt på förbud upp till tonåren eftersom en sminkad flicka ser ut och uppfattas som äldre och därigenom blir omedvetet sexualiserad. Är barnet omåttligt intresserad av smink så kanske det kan få prova på hemma för att avdramatisera det, men på låg- och mellanstadiet tycker jag att det är upp till föräldrarna att sätta gräns och säga nej, även om ”aaaalla andra har det”, vilket oftast betyder 2-3 av de ”coola” tjejerna.

Kan inte du kommentera Malou efter 10 som sändes igår där man pratade om barn och fetma, skulle vara intressant att höra din åsikt om det som sades.
http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3590333
En grej som jag reagerade på var att de sa att de aldrig hade träffat ett överviktigt barn som inte vill gå ned i vikt…Nä? Cirka alla barn vill väl passa in i mallen av vad som anses bra och normalt tänker jag.
Jag kommer troligtvis arbeta som skolsköterska framöver och skulle gärna också vilja höra från dig hur du tycker att man som professionell ska bemöta barn med övervikt? Det ingår ju i uppdraget så att bara ignorera att ett barn är kraftigt överviktigt går inte. Men hur kan man göra det på bästa sätt, utan att spä på självhat och kroppsfixering?

Jag skulle helst inte vilja säga nej alls. Rent teoretsikt, jag vill att hon ska känna att hon får bestämma över sin kropp och sitt utseende så mycket det bara går, och tycker lite det ingår smink där. Men dom gångerna hon fått prova (när jag sminkar mig och hon ser) slutar det nästan alltid i att hon inte känner sig fin, det blir inte riktigt som hon hon vill. Och det känns ju helt sjukt jobbigt att hon lägger fokus på det, att det ens är en faktor att känna sig fin. Så brukar landa i att hon inte får prova, inte för att jag tycker det är något fel i sig men att effekten blir att hon inte har kul. Är ändå svårt att motivera tycker jag. Är viktigt med bra förklaringar till regler tycker jag, förklaringar som dom kan förstå. Hon är 5 år. När hon blir äldre är det en självklarhet att hon får sminka och göra vad sjutton hon vill med sitt utseende (dock inte utan ifrågasättande från min sida, men inte förbud).

Jag vill gärna försöka ge ett svar som någon som nyligen var sådär ung. Jag började själv sminka mig tidigt (i fyran/femman) med lite ögonskugga och sånt och sedan på högstadiet med foundation och hela faderullan. Jag var ganska tidig i utvecklingen och misstogs alltid för o vara äldre än vad jag var både utseendemässigt med bröst och ”kvinnliga” former men även rent psykiskt, jag var väääldigt mogen för min ålder och kände mig även så. Detta gjorde att jag umgicks med personer som var 3-4 år äldre än mig. Hur bra det var vet jag inte men så var det iaf. Jag minns från denna tiden hur mina föräldrar försökte förbjuda mig från att använda smink/färga håret/klä mig ”vuxet” och påtalade att jag bara är ett barn och inte ska fokusera på sånt utan vänta tills jag blir äldre. Och jag minns hur ledsen och arg jag blev för att jag kände ju mig inte som ett barn och ville vara som mina kompisar.
Jag vet verkligen inte vad som är rätt eller fel eller hur jag kommer göra med mina egna barn men jag tror att jag är ett levande bevis på att ”åldern är bara en siffra”. Det är viktigt att lyssna in barnet och se till dess utveckling, förklara och diskutera och lyssna in snarare än säga nej du får vänta tills du är xx gammal. ÄVEN om jag innerst inne håller med dig Natashja om att barn ska få vara barn så länge dom är barn och inte fokusera på utseende och ytlighet och att försöka leva upp till någon slags norm om hur man ska se ut som flicka eller pojke för den delen.

Jag tänker också lite att tjejer kanske inte är helt barn i 11-12 års åldern. Många kommer in i puberteten då och då vill man ju utforska, sluta leka för det är ”töööööntigt” osv så därför kan 13 kännas som en hård gräns kanske. Men utmanande kläder fanns inte riktigt på kartan när jag var i den åldern. Då var det bara sminket och man blev liksom inte helt ”förvuxnad”.

Svårt att veta vad som gör att man följer ideal eller ej känner jag. Jag började sminka mig först i klassen (mest bara kajalpenna och maskara) pga kompisar som var ett år äldre. Jag gick i femman då. Sminkade mig ganska regelbundet i sexan och sjuan. I åttan och nian sminkade jag mig de dagar jag kände mig som fulast. I början av gymnasiet mycket sporadiskt och sen endast till fest. Numera är det ibland till fest bara. Min mamma sminkade sig aldrig under min uppväxt, men jag känner att det mer berodde på att jag prioriterade min sömn mycket att jag slutade samt ”bra” naturliga färger: Blek men med ändå mörka ögonfransar och ögonbryn, så tydliga kontraster utan smink. Så det är ju lite samma som att det är lättare att stå emot att raka benen om man har ljusa hår som knappt syns.
Jag har fö inte haft några särskilda förbud för någonting men det är säkert för att det liksom inte behövdes.

Jag tycker att det är helt okej att prova och testa och leka med smink hemma när som helst – satte aldrig någon åldersgräns. Förbjuder man det kommer de sminka sig ändå, fast i smyg. Onödigt att skapa konflikter om det tänker jag. Nu sminkar jag mig litegrann, eller mer, efter dagsform. Därför skulle sminkförbud vara kontraproduktivt. Som ”godisförbud” fast bara för barnen medan de vunna äter bakelser.

Jag började sminka mig i fyran med färgglada ögonskuggor och det såg fördärvligt ut helt ärligt men mina föräldrar skulle inte kunnat sagt för jag är envis och det hade blivit kalabalik även om jag önskat att de sagt nej men de har bara skrattat åt mig och sagt att det hade varit lönlöst vilket är sant. I femman blev det mer med mascara och foundation och då och i sexan så kunde jag inte gå utan smink om jag skulle någonstans vilket var påfrestande.
I slutet av sjuan började jag använda mindre och växte massor sommarlovet till åttan så då var jag inte längre lika noga med mitt utseende. Jag blev tryggare i mig själv och insåg att smink är överskattat även om jag fortfarande sminkar mig, dock ytterst sällan. Nu går jag första året på gymnasiet, går osminkad till skolan 98 % av tiden, sminkar mig till vissa andra tillfällen men känner mg som finast när jag är osminkad. Har blivit tillräckligt säker i mig själv att jag oftast skippar BHn och slutat rakat min ben och under armarna och tycker det är sjukt när jag kollar tillbaka hur jag var för tre år sedan tills idag!
Men iaf, sminkfrågan. Det är svårt. Jag är ändå på ett sätt glad att jag fick sminka mig för det var vad jag ville samtidigt som det bidrog till min låga självkänsla.

Jag tänkte som du förut. Att när hon blir tonåring ska hon få…. men vet du, de kommer i ”tonåren” så tidigt nu verkar det som. Vi har släppt på det. Hon är tio och sminkar sig. Inte till vardags men när vi är bortbjudna eller hon ska till kompis på helgerna så har hon tagit på sig min mascara och läppstift. Hon gör det bra, inte så det syns tydligt men ändå.. jag gillar det inte.. låter henne hållas, säger inget. Chocken kom när det var skolavslutning i juni. De gick ut tredje klass. Många tjejer hade jätteklackar! Vi snackar 10 cm minst! Löshår och var rejält mejkade. De såg såg så mycket äldre ut än vad de var… jag kände mig som en farmor… och sedan fanns det andra tjejer som gick i ballerinaskor och ”söta sommarklänningar” du skulle sett vilka kontraster!
Jag har absolut ingen aning om hur man gör här? Men det är jätteskönt när andra föräldrar som har barn i samma åldrar skriver hur de gör. Det är så enkelt att säga hur man tänker inför framtiden när dottern går på dagis.

Jag tror inte den viktigaste frågan är om man ska använda smink eller ej utan på vilket sätt och vilka tankar och känslor som finns bakom. Själv är jag sminknörd och tycker jag har ett bra förhållande till det, ser det som en kul grej och ett sätt att uttrycka mig, är lika bekväm med som utan smink och är också kritisk till sminkindustrin i stort. Mitt intresse har också vuxit fram med det perspektivet, hemma är alla otroligt ointresserade och mamma är (visserligen gammaldags) feminist. I skolan var jag en tönt i de mest formbara åren, hade ingen chans att passa in oavsett utseende och kunde inte relatera till de populära mer utseendefixerade tjejerna. Jag blev intresserad av smink när jag hittade youtube tutorials av folk som sminkade sig som kändisar, fantasivarelser och allt möjligt, färgglada och dramatiska sminkningar. Jag tror det är ett bra sätt att bli introducerad till smink, om man nu tänker börja med det, att göra det till något kul och pyssligt typ som att måla istället för att göra som i affärerna och associera det med hygien, som om man inte var färdig och presentabel utan det. Till en början tror jag det är bra att du inte lyfter fram smink eller gör det till något viktigt, det är så lätt att bli pressad till det från andra håll så att det inte snackas så mycket om det hemma kan vara en motvikt. Men märker du att intresset börjar dyka upp tror jag det är bra att börja guida så att det inte urartar, sminkvärlden är en djungel och det är lätt att hamna på dåliga spår. Hjälp till att välja produkter som inte är farliga och ger en känsla av lekfullhet, se till att de används på ett säkert sätt(tex att vara noga med hygien och inte använda saker på fel ställe (vet folk som testat nagellack i ansiktet)), var kritisk mot vad tex reklamer, bloggare etc säger, prata om vilka budskap de ger och förklara varför de har fel när de är dåliga så de kan lära sig stå emot trycket. Några visserligen lite hårda men ändå hjälpsamma saker min mamma sagt är: ”Det första reklamen säger är att de vill ha dina pengar”, ”det här är hur mitt ansikte ser ut och om folk inte gillar det så är det ingen jag vill ha att göra med iallafall”, ”det är inte utseendet det är fel på, det är självförtroendet”

Jag har aldrig sminkat mig så mycket, lite mascara och eventuellt lite annat till fest. Det kanske har färgat av sig på våra två tjejer (16 och 9 år) som inte visat något större intresse för smink. 16-åringen sminkar sig ytterst sällan till vardags och 9-åringen vill ibland dutta på lite ögonskugga och ett drag med mascara om hon ska på kalas, jag ser inget fel i det. I 16-åringens klass började de flesta med smink i slutet av mellanstadiet.
Jag tycker det handlar om varför de sminkar sig och lite vad som händer i deras liv för övrigt. Om det är en kul grej på samma sätt som man använder roliga hårsnoddar och spännen eller klipper en cool frisyr så kanske det inte är något fel. Men om de samtidigt börjar agera mycket äldre än de är kanske man ska hålla lite koll.

Vilket bra ämne! Och väldigt bra och nyanserat skrivet. Är så svårt. Egentligen borde smink vara kul för dom som tycker det är kul men med bemötande och hur allt blir annorlunda när man sminkar sig gör det komplicerat.
Tänker bara på en själv. Om jag sminkar mig för det är kul varje dag. Går utan i någon dag (utan att lägga värde på det) så ska det ändå vara någon som kommenterar det vilket ändå skapar en tanke att ”oj, det fanns visst ett värde i det här”.
Vet inte när jag skulle vilja att mina (framtida) barn skulle börja sminka sig. Roligt om dom tycker det är kul. Men känns som det tar emot pga bemötelse från omgivning osv.

Tänker att 13 är en bra gräns (Disclaimer: jag har inte barn och inte intresserad av att ha några) Jag har lite extrema tankar om att man kanske ska förbjuda smink i skolan. Så att man inte faller in i det där att man måste vara sminkad från att man öppnar ögonen tills man somnar. För att markera att här är vi för att lära oss och inget annat. Är lite för skoluniformer också. Men det finns ju massa problem med det och sminkförbud. Till exempel så är inte skoluniform bra om bara cis-tjejer får ha uniformskjolen osv.
Jag tänker lite hur det är ok att sminka sig också. Ska man lära barnen bra sätt att sminka sig på eller är det att hämma deras personliga uttryck? Ska man uppmuntra dom att öva innan dom går ut eller inte höja ögonbrynet om dom går till skolan med ett ansikte dom sminkat för allra första gången? Tänker att man kan bli exkluderad om man inte lyckats med sminkningen så bra. Raka av ögonbrynen och måla dit nya? Undrar lite om svårigheten att ingripa där. Jag skulle nog fråga mitt barn om hen ville att jag visade hur jag brukar sminka mig. Titta i lite tidningar på olika sminksätt. Om pengar finns kan man på bland annat Face få en sminkkurs för 500:- och man får då produkter för den summan också. Det skulle jag bland annat överväga men det är ju väldigt dyrt det skulle ju bli en julklapp eller födelsedagspresent om intresse fanns. Kanske extremt ändå?

Att sätta absoluta åldersgränser för smink är inte något jag tror på. Det är ingen jättehit att utveckla ett illrött glänsande aknefejs när alla kompisarna har sidenlen persikohy som drabbas av max en finne i veckan. Att inte låta sitt barn kompensera den skillnaden med smink vore barbariskt i mina ögon. Självklart är det bättre om barnet har såpass god självkänsla från början att eventuella brister i utseendet inte spelar någon roll, men har barnet redan dålig självkänsla tror jag att det är positivt för barnet att få använda sig av smink som hjälpmedel.

Jag sminkar mig sällan när mina döttrar är med, men vill gärna ha smink på jobbet för att dölja lite trötthet, skapa kontraster etc. För mig är det viktigt att de inte lär sig (genom att se hur jag gör) att tjejer ”måste” fixa sig innan de går ut. Mitt sminkbehov är större på vintern än sommaren. Är också kluven med det här att inte ha någon insyn och koll, som jag mer kände, så jag har infört en tradition att vi målar naglarna på solsemestrar. Blir en rolig grej för att komma i stämning till resan.

Hej! Hopps min syn på saken får dig att fundera lite haha. Mina föräldrar har alltid varig väldigt avslappnade med vad jag ville göra, vilket ledde till att jag började med blåa ögonlock redan som 8åring. Kanske låter helt sjukt för många men jag är väldigt glad för det idag. När alla mina vänner började med smink (ca 13års åldern) hade jag redan hunnit tröttnat eftersom jag hade trixat med det i flera år innan.
Jag är helt hundra på att det är därför jag idag har en väldigt bra syn på mig själv. När vi alla kom in i tonåren och idealen började spöka i våra huvuden så tror jag att friheten till att börja sminka sig förvärrade för mina vänner när det gällde självförtroendet.
Idag är jag 16 och går osminkad varje dag, har aldrig kännt mig vakrare än när jag inte har något på mig. Kram från en 16 årig stockholmare som följer din blogg slaviskt❤️

Jag tillhör också dem som inte tycker att förbud funkar. Det som också gör mig beklämd när vissa härinne argumenterar för sminkförbud i skolan är ju att det inte funkar. Och det slår enbart mot tjejerna. Skolan är inte en skyddad verkstad som existerar i en egen bubbla. Anledningarna till att man börjar med smink kommer inte därifrån, inte enbart i alla fall.
När man förbjuder smink så slår man ner på femininitet. Man slår ner på tjejer som håller på att lära sig att uttrycka vem de är, att förhålla sig till normer och till sig själva. Ja, det finns stora risker med att man får en skev självbild i tonåren. Men att det skulle bero på huruvida man sminkade sig eller ej känns extremt förenklat. Bara för att man inte sminkar sig är det ingen garanti för en sund självbild. Trygghet sitter i slutändan i andra saker. Relationen till familjen och kompisarna tex.
Vi problematiserar och ältar så mycket av tjejers utseenden. Smink, hår kläder… Och det är ofta de som drabbas av klädkoder och förbud. Killarna pratas det mindre om. Fastän deras utseendeideal är minst lika skadligt (i vilken ålder ska man få börja med keps och baggy jeans?). Det kommer sminkförbud aldrig rå på.

Jag är 34 och var ju således snoris för ganska länge sen.
Men, smink var något jag fick leka med hemma som barn o ha på maskerad. När jag var 12 började jag använda lila/rosa ögonskugga (mest grupptryck tror jag), lekte fortfarande med barbie, och först vid 13-14 började jag sminka mig på ”riktigt” med mascara och så. Vid 15-16 blev det mer full on med underlag, puder, kajal mm.
I tonåren vill man ju gärna vara mer vuxen och börja experimentera medan som yngre är det imitationen av vuxenlivet som är intressant och roligt. Liksom försöka vara vuxen VS leka vuxen. Leka vuxen är väl rätt hälsosamt (till en viss gräns) men att försöka bli vuxen för tidigt, not so much.
Tror det är sunt att vänta lite och sätta gränser. Även om det säkert är jääävligt svårt. Idag riktar sig så många filmer, tidningar, instakonton och bloggare mot barn och ungdomar. Smink verkar börja tidigare och utmanande kläder likaså.
Fan. Min systerdotter kunde liksom måla ”instagramögonbryn” innan hon fyllt 15. När jag var 15 såg jag ut som en idiot pga 90-talet. Hehe!
Vet inte vad en kan göra. Vet bara att det skrämmer mig hur jag upplever samhället idag. Mycket press och stress kring utseende, sex och att bli vuxen. Det har alltid funnits, men verkar svårare att värja sig nu. Ser unga kvinnor runt 10 år yngre än mig lägga så himla mycket energi på sitt utseende och sin presentation eller vad man ska säga. Enormt mycket posering och stagande av sig själv, image och fotomotiv. Lösfransar, löshår, mycket smink osv. Så osäkra på att inte duga. På ett sätt jag inte kan känna igen. JA, vi sminkade oss, JA, vi hade superpushup-BH. JA, vi ville vara vuxna. Men det var rätt oskyldigt. Och fanns inte för allmän beskådan på nätet.
Men aldrig att jag skämdes för att vara osminkad, eller tänkte på bröstoperationer eller tänkte så himla mycket kring vad jag gjorde. Sex tänkte jag på, men hoppade inte in i det utan det kom när jag var redo. Verkligen redo.
Det enklaste är väl bara att vara chill kring utseende själv. Förklara om N skulle vilja sminka sig tidigt att det får du vänta med ett par år för det är inte för barn. Att visa att smink mer är kul än snygg/sexig.
Det tror jag på. Att vara tydlig och förklara. Och hoppas att alla dina barn vågar vara barn länge. Det önskar jag alla barn!

Jag hade blivit totalt hysterisk om jag inte fått sminka mig i 6:an. Jag hade tyckt att mitt liv var över. Eller rättare sagt struntat i det, gjort det iaf. Något annat var inte aktuellt.
Det är svårt med åldersgränser för barnets faser kan ju komma när de kommer. Himla svårt. Just smink var personligt för mig också, jag hade verkligen tagit illa upp om mamma eller pappa försökt kontrollera det. I 7:an till 8:an blev det hela faderullan med brunkräm, brun läppenna och rosa läppstift. Plus två bh:ar och buffalokopior trots att jag var över 180 cm redan då. Är så glad över att inte behöva vara 14 år och gå på vår högstadieskola.

Min mamma sminkade sig aldrig och hade som regel att vi fick börja sminka oss som tidigast i sjuan och färga håret i nionde klass.
Ja var väldigt mobbad alla år i skolan, men trots att jag blev väldigt retad för hur jag såg ut, sminkade mig och klädde mig så var det en så oerhört viktig grej för mig – att ALLTID klä mig o.s.v som JAG ville, aldrig enligt vad som var modernt eller för att undvika att bli retad. Mina föräldrar skämtade ofta om mitt sätt att klä mig och sminka mig, men förbjöd mig ALDRIG oavsett hur hemskt det var i deras ögon. Reglerna för sminkdebut och hårfärgningsdebut var däremot stenhårda. För att visa min tacksamhet för att jag fick se ut hur jag ville så kunde jag tona ner klädsel och sminkning rejält om de t.e skulle ha gäster och jag visste att de ’skämdes’ lite – inte över MIG utan för att jag var väldigt extrem i deras ögon. Jag hade väldigt tidigt en ganska blandad stil av ’hårdrockare’/’svartrockare’, i ett väldigt litet samhälle där man absolut inte fick ’sticka ut’ på något sätt! Den frihet jag gavs gjorde att jag kunde skapa mig en identitet med grunden där jag senare långsamt kunde bygga upp mitt självförtroende. När jag själv fick barn, en son och en dotter, så satte jag regeln med inget smink eller hårfärgning innan högstadiet, hårtoning eller hårspray med färg var dock okej. Min dotter kom i puberteten VÄLDIGT tidigt vilket gjorde att jag ville hålla extra hårt på sminkdebutsåldern. Jag ville att hon skulle få känna så lite press som möjligt i att inte få vara barn. Sedan har jag bara haft ett fåtal regler för mina barn då det gäller utseendet. Kläderna ska vara rena och dölja väsentliga kroppsdelar. Piercing- och tatuerings- åldrersgränser finns till av en anledning och de skulle följas utan undantag! Min son hade en lång period, kanske ett par år, som började någon gång i mellanstadiet – då han alltid gick till skolan med kostym, hög hatt och massor av olika märken med band och sånt, på hatten och skolväskan. Det var sannerligen ingen annan i den skolan som hade kostym, varken av eleverna eller personalen. Alla visste ju vem han var men han blev aldrig retad och framförallt så syntes det så tydligt att han trivdes med att ’få vara sig själv’!
Sorry, det blev en lång kommentar och om massor av annat än smink, men sammanfattat är det väl att jag tror att antingen då man fyller 13 (som en slags väg in i tonåren) eller då man börjar högstadiet är en bra gräns för sminkdebut. (Och att hjälpa till med första sminkshoppingen, och sminkningstips tycker jag också är en jättebra idé!) Tror tyvärr att många gärna VILL vara barn och leka längre än de ’får’ och då kan det ju vara skönt att t.ex kunna säga att ”jag får inte sminka mig för mina föräldrar”…för då är det ju inte barnet själv som behöver säga nej.
(Undrar NÄR jag ska lära mig att inte skriva böcker när jag kommenterar?!)

Mina barn är fortfarande små (en på tre år och en på sex månader) så det är inte riktigt aktuellt med smink än. Jag sminkar mig inte särskilt mycket och typ aldrig nu när jag är föräldraledig så de kommer inte direkt i kontakt med det heller.
Jag jobbar dessutom på en högstadieskola och det är långt ifrån alla tjejer på vår skola som sminkar sig. I sjuan är det väldigt få och i nian lite fler, men sammanlagt är det nog inte mer än hälften så det beror säkert en del på vilken ”miljö” man befinner sig i.

Jag tycker det är superbra att du skriver om detta, har själv funderat kring det en del det sista pga fick nyss barn. Men jag håller spontant INTE med. Varför förbjuda smink till en viss ålder? Om jag själv sminkar mig.
Varför säga att ”barn ska få vara barn” som att smink inte ingick i att vara barn? Det är väl här sexualiseringen startar, och begränsandet av det egna uttrycket? Det är då vi säger till barnen att: nej, du har ansvar för hur du uppfattas av andra och jag vill inte att män ska tro att du är vuxen för då…. Och då är det ditt fel pga du hade smink. Och att sända signaler om att smink skulle vara för vuxenvärlden enbart, vad antyder det? Bättre är väl att låta barnen börja när de vill, prata kring det, göra det så oladdat och naturligt som möjligt.
Har VÄLDIGT svårt att tro att något klassiskt ”manligt” skulle behandlas på det här sättet, dvs pojkar får inte göra det förrän de är si och så gamla..
Svara gärna vad du tänker om det jag skrivit! Känner mig ofärdig i mina resonemang och tycker det är jätteviktigt.

Vår sexualitet och uppfattning om skönhet (och faktiskt nästan alla aspekter av livet) är så jävla konsumtionsstyrd. Smink och fina kläder handlar just om det. Att göra sig sexuellt attraktiv genom konsumtion. Skillnaden mellan en kvinna som anses oattraktiv och en som anses attraktiv är just att den oattraktiva kvinnan har inte konsumerat skönhet i form av diverse produkter som anses göra henne attraktiv. Ingen konsumtion = ingen skönhet = sämre förmåga att attrahera andra konsumtionsstyrda sexpartners.
Konsumtionen är den som i många fall också gör oss intressanta för andra på andra plan. Det är den nya telefonen, resan vi varit på, nya klänningen vi köpt eller frisörbesöket vi gjort som gör att vi får den mesta av bekräftelsen från andra. Visst får vi bekräftelse av andra anledningar också, men har vi konsumerat något så får vi en kraftigt koncentrerad dos bekräftelse från många fler än vi brukar få bekräftelse av. Om du inte konsumerar är du inte bara ful, du är ointressant också.
Bekräftelsen och uppmärksamheten är dock ganska kortvarig. Då konsumerar vi mera för att få nästa koncentrerade dos. På samma sätt som det lilla barnet visar upp sin teckning för mamma för att mamma ska bekräfta barnet så fortsätter vi samma beteende i tonåren och vuxenlivet fast med grejer vi betalat för. Vi får bekräftelse för våra vackra utseenden för att vi betalat för dem. Det som män anser vackert och ”kvinnligt” hos kvinnor handlar bara om att kvinnan konsumerat även om det bara handlar om att hon köpt en rakhyvel hon dragit över benen.

Högstadiet låter vettigt som sminkgräns. Tycker dock man kan få tjuvstarta lite på mellanstadiet vid speciella tillfällen, skolavslutning och liknande. Det är stor skillnad på kravfyllt vardagssminkande (”kan inte gå till skolan utan!”) och att dra på sig lite läppglans och mascara till skoldiscot en gång i halvåret. Det senare kan vara väldigt lekfullt och oskyldigt och ska inte göras till en större grej än det är tror jag – man får känna av läget lite som förälder bara, försöka avgöra om det sker på ett positivt eller negativt sätt.
Apropå att tillhöra töntarna: det var jätteskönt hela barndomen, rekommenderas varmt. Låg- och det mesta av mellanstadiet var en fröjd. Har pratat med tjejkompisar i vuxen ålder som berättar om hur de började sminka sig som åttaåringar och trodde att de var tjocka och måste banta som sjuåringar trots att de var spinkiga – och en massa andra lika absurda grejer, jag bara gapar för sådana grejer fanns inte med i min VÄRLDSBILD som barn. Jag byggde lego och klädde ut mig till indian och ägnade knappt en tanke åt mitt utseende förrän högstadiet.

Tillägg till min kommentar ovan: Men jag tror spontant att det är väldigt svårt att sätta REGLER för smink och utseende på ett vettigt sätt för barn. Mycket kommer att handla om exempel: Hur stor vikt lägger föräldrarna själva på sitt utseende, sminkar de sig mycket? Och de andra barnen i samma klass, vilken utseendekultur har de med sig hemifrån? Och VAR går egentligen gränsen mellan att ”låta barn vara barn” och att på ett negativt sätt begränsa barnets rätt att fritt experimentera i olika självuttryck i samspel med jämnåriga kamrater och själva avgöra vad som är viktigt/oviktigt för dem genom erfarenhet? Allra viktigast tror jag nog är att ha en öppen dialog med barnet, hur verkligheten än ser ut.

Jag har förklarat för treåringen att jag sminkar mig för att det är kul (vilket det är, jag kan stå läääänge och pyssla) men att först i högstadiet får hon sminka sig. Innan dess är det ju opraktiskt med smink i ansiktet vid lek och spring. Hon har ju haft ansiktsmålning och vet hur kladdigt det lätt blir när man glömmer bort sig och det smetas ut.
Sen kan jag känna att smink är ett litet hantverk. Jag är en sån som sätter mig in i saker till 1000%. När jag lärde mig sminka mig så lånade jag böcker i ämnet. Att bygga min garderob har både inneburit att studera olika sätt att komponera outfits, att utrycka personlighet med kläder och att fysiskt snickra en garderob för att få bäst ordning och överblick. Hade någon sagt till mig att jag inte skulle sminka mig pga konflikt barn/vuxen hade jag blivit arg och känt mig missförstådd. Intresset kanske vaknade pga normer och ideal, men väl det är väckt behöver jag få nörda loss. Har en känsla av att äldsta dottern är likadan. Så jag har inget emot smink och att vilja vara vuxen (själv var jag lillgammal och trivs bättre som vuxen än som barn) däremot ska det koma inifrån och ge dottern mer än att behaga andra.

Mina föräldrar separerade när jag vat liten och de har alltid tyckt olika, pappa har gillat att jag pysslat med mitt utseende och mamma som själv inte sminkar sig eller liknande har alltid varit emot.
Jag har fått ögonskuggspaletter, fina smycken och liknande av min pappa unfer hela min uppväxt och bara sånt jag fått i tidningar av mamma. Pappa har också alltid hjälp mig locka håret, sminka mig och liknande och då uppmuntrat mig medan mamma inte ens kan fläta.
När jag var runt tio lät mamma mig slinga håret blondare för första gången, sen dess har jag säkert färgat håret femtio gånger.
I femman (11 år) började jag sminka mig regelbundet till skolan med mascara och läppglans, pappa för o mamma visste inte.
Under sexan blekte jag håret massvis av gånger med mammas hjälp.
Lovet innan sjuan (13) färgade jag håret brunt och började få mer smink av båda, men mamma ville fortfarande inte att jag skulle sminka mig så jag tvättade bort det när jag kom hem och pappa uppmuntrade. Börhade använda eyeliner, foundation och ögonskugga.
Färgade håret svart, lila och brunt under sjuans gång och började sen bleka det under sommaren innan åttan (14) så jag blev blond igen, började använda smink varje dag (mascara, eyeliner, foundation).
I åttan halverade jag mitt hår och vägrade gå ut osminkad, jag flyttade även ifrån min pappa.
Nu går jag andra året på gymnasiet och fyller sjutton om ett par dagar, jag har haft rött färgat hår i två år och mår psykiskt såkigt av att se mig själv osminkad. Varje dag (nästan) använder jag ;Foundatipn, concealer, puder, countoring, bronzer, higlighter, ögonbrynspenna, ögonskugga, eyeliner, mascara, läppnånting och utan uppmuntringen jag gått av vänner, släkt och pappa skulle jag nog inte behöva det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *