Kategorier
Vardagstrams

Att lära barnen att ätarätt

Fick en kommentar jag vill bemöta:

”Jag håller med om att det är mycket snack om vikt hit och dit. Men om vi struntar i vikten. Varför är det fel att som förälder bara erbjuda sitt barn sånt som man själv tror är nyttigt? Vill minnas att du reagerat på ”sockerfria kalas” och jag ser inget fel i det alls. Jag tycker tvärtom det är bra att börja normalisera bra mat istället för massa processad skräpmat eller socker och mjöl.”

Vill bara förtydliga att jag inte låter mina barn äta bullar och godis när de vill. De får inte ens äta gurka eller avokado eller nåt annat när de vill. Då skulle de småäta (mest skit tyvärr) hela dagarna. T vill gärna leva på bröd utan nånting på. Det funkar ju inte, då orkar han ju ingenting. Och det säger vi, att han behöver mat för att orka och må bra.
Men när vi fikar eller är på kalas så får de ta bullar, oftast så många de vill (ibland säger vi till för vissa kan äta tills de kräks och då påminner vi om att det inte är trevligt samt att de alltid uppmanas se till att alla får lika mycket) och ibland får de köpa godis (Vi har inte lördagsgodis, för vi äter inte godis så regelbundet) och på halloween och påsk så får de äta tills de storknar ur korgen med snask de fått av grannarna på sin trick or treat- eller glad påsk-runda.
Vissa tillfälliga förbud har vi absolut. Mina barn får inte dricka läsk än till exempel. Osv.  (Anledningen till att vi inte ger läsk men godis är att man kan få i sig större mängder läsk och vi tycker det är en ful ovana. Läsk dricks ofta till vardags nämligen av vuxna, vi vill sätta en bra grund där detta inte är naturligt.)
Men om ett par år så förändras detta. Att lära barn matglädje och att inte förneka sig är ju en process och barn kan inte ha fri tillgång till allt för de kan inte hantera det bra.

”När jag blir förälder tänker jag att om jag från början vänjer mitt barn vid riktigt mat så kommer denna ha betydligt lättare senare i livet. Med lättare menar jag INTE vikten utan lättare att välja bra mat. Det verkar onekligen så att de som ätit dåligt som barn oftast fortsätter när de blir vuxna. De som äter bättre som barn brukar ha mindre chans att äta dåligt som vuxna. Jag anser det fullt naturligt att som förälder vilja ge mina barn den bästa starten i livet.”

Så tänker vi också.
Som vuxen när grunden väl är satt så är det en annan sak och jag tror att man sätter en bra grund genom att servera en bra grund, inte genom att PRATA och och tjata om det – alltså ur ett skammande och ”faaaarligt”-perspektiv. Jag vill inte drilla in i dem att viss mat är dålig. Det man är van att äta hemifrån brukar generellt blir det man föredrar senare.
Så vi pratar inte om nyttigt vs onyttigt. Speciellt inte onyttigt. Däremot pratar vi om kroppens byggstenar här hemma och om att äta sånt som kroppen vill ha men också att inte glömma att ibland äta sånt man själv vill ha också. För det är också nyttigt, fast på annat sätt. Jag tror inte det är nyttigt att se socker som ett gift eller att vägra låta barnen äta godis och bullar och sånt som serveras bland normalt folk. Det tror jag skapar ångest och skamkänslor. Sen behöver man inte servera det hemma heller men är du på ett fik och ungen vill ha en jäkla bulle så tycker jag det är skittaskigt att ba nej lilla kalle vi har med oss äppelbitar till dig! (säger inte att DU skulle göra så, men det finns tyvärr de som gör det)
En annan aspekt som jag tror många glömmer är att rannsaka. Rannsaka sig själv och sin omgivning. Varför äter jag som jag gör? Vad beror det på? Har jag ätstört beteende på nåt sätt? Vill jag föra över  mitt ätbeteende eller mönster till mina barn eller vill jag göra annorlunda? För mig är svaret ja, jag vill ge mina barn en annan grund än den jag själv fick. Dels mer varierad kost, jag växte upp i ett arbetarklasshem med dålig ekonomi, Det blev mycket pannkaka, fiskpinnar, korv och makaroner och alltid massa mackor. Och jag fick absolut inte äta hur mycket bullar jag ville utan fick snällt ta en (medan jag såg de vuxna ta flera). Och jag hade bantande föräldrar och andra vuxna omkring mig som tjatade om smalmat och fettfritt och nyttigt. Det har ju format mig och min syn på mat och mitt sätt att äta (och överäta) på. Jag har liksom fått lära mig att äta viss mat.
Oskar å andra sidan gick i waldorfskola och växte upp med föräldrar som odlade egen mat och har på så sätt lärt sig äta sånt jag aldrig skulle stoppat i munnen som barn.
Så jag utgår från det, från hur jag vill att mina barn ska se på kost men också vilken kost de ska föredra. Och där gör man ju som man tror är rätt. Och det varierar ju från person till person antar jag. Men jag tar även hänsyn till kulturell kontext. Ja det är säkert problematiskt att svenskar äter socker socialt, men jag vill inte utesluta mina barn ur det heller.

Veckans meny såg ut så här.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att lära barnen att ätarätt”

Vi åt hemlagad och ”vanlig” mat, typ husmanskost, när jag var barn och det är typ det jag gillar bäst idag.
Men sen skammade mina föräldrar mig när jag åt godis (förutom tillåten påse varje fredag) och vi åt aldrig t.ex. nudlar och färdigpasta. Gissa vad jag var sugen på när jag flyttade hemifrån? 😀 barn gör revolt, förr eller senare. Då är det nog bättre enligt min tro iaf, att vara mer avslappnad och tillåtande. Stackars barn som aldrig får socker, tycker jag. Man ger ju dem inga verktyg för verkligheten då. Nån kontroll måste man säkert ha, men att ta bort det från dem helt…? Njä.

Vi äter kött helt enkelt. Jag har varit vegetarian väldigt länge men kommit fram till att jag mår bäst med kött. När barnen blev äldre så var det svårt att förklara att mamma åt kött när de inte gjorde det så nu äter alla kött.
OBS jag fattar att du tänker på miljö o etik o sånt men jag pallar inte tänka på det längre.

Min kära mamma gjorde allt i sin makt för att vi skulle få bra mat hemma. Hon lagade från grunden och gav oss bra och varierad kost med protein, kolhydrater och sallad. Hon kan äta ”lagom av allt”, jag kan inte det och har aldrig kunnat. Mitt liv har gått ut på att försöka kontrollera maten och försöka avgöra vad som är mycket och lite att äta, om jag är mätt och att sluta äta i tid. Ett tag kunde jag äta lite yoghurt, en macka och några vindruvor på en dag och fortfarande inte avgöra huruvida jag hade ätit tillräckligt (jag var anorektiker). I min hjärna var det alldeles för mycket samtidigt som kroppen skrek efter näring, vad som helst men allra helst Ballerinakex. Gärna två paket åt gången, tills jag mår så illa att jag nästan spyr.
Idag är det bättre men jag får fortfarande tänka efter när jag skriver mina matscheman. Min mamma gjorde sitt bästa men ibland hjälper inte det när hjärnspökena härjar. Idag hjälper hennes grund mig dock att förstå vad som är rimligt, även om jag inte alltid kan följa det.

Så klokt resonemang! Har inte heller förbud på nån mat och mina ungar suktar inte efter socker, skräpmat mm jämt och ständigt. De äter det när det serveras och vräker inte i sig godis när det finns heller. Är väl helt enkelt inte så spännande. Minstingen som är 9 dricker knapp läsk, hon föredrar mjölk om hon får välja. Försöker laga bra mat men pallar inte alltid så blir snabbmat lite för ofta. Känner dock att jag inte mår bra av det och tänker nu börja äta sånt som jag mår bra av. Maten är ju trots allt bränslet. Har även problem med ångest och mellan varven nedstämdhet så jag tror bra mat och lite motion mellan varven kan göra nytta.
Tack för intressanta och viktiga inlägg!

Jag växte upp i en arbetarklass familj med en mamma som är sjukskriven för resten av livet och en bonuspappa som är bruksarbetare. Vi åt mestadels makaroner med ketchup och lite falukorv eller billiga köttbullar. Den näringsrika maten var oftast dyrare. McDonald’s och sådant var dock lyx för oss för vi hade nästan aldrig tid att åka till stan. När vi väl åkte någonstans (oftast för att köpa lite kläder på second hand när vi behövde nytt) så åkte vill till McDonald’s och fick varsin hamburgare. Det kunde vara det enda speciella vi gjorde på hela året så snabbmatsrestauranger och fika är fortfarande för mig något som känns lyxigt, fint och sätter guldkant på min vardag.

Tycker det är svårt med mat till barnen. Vi äter vädigt varierat, mest vegtariskt, och det har alltid varit bara sån mat vi serverat hemma. Bor nära farföräldrar som odlar nästan all sig egen mat. Vi gillar mat och att laga mat och att vara social kring maten. Tycker helt enkelt vi gjort allt det där man ska göra för att ge barnen en bra och sund start med mat i livet. Ena barnet äter det mesta med god aptit och har alltid gjort det. Den andra har varit väldigt skeptisk och knepig kring mat och har alltid varit det. Hon gillar mackor med smör. Och morötter och typ korv. Nån period kan det vara nåt annat också. I princip så. Om hon inte får mackor äter hon helt enkelt ingenting. Makaroner med ketchup rör honinte, då är hon ”inte hungrig”. Och jag är så kluven till om jag ska låta henne vara och bara äta det hon vill och helt enkelt leva på mest mackor tills hon själv väljer att äta andra saker. Eller om vi ska hålla på att truga och låta henne vara hungrig om hon inte vill ha det som bjuds. Tycker båda alternativen känns fel :/ Hon är 5 år

Jag var likadan som ditt barn som liten, på grund av ångestproblematik/autisttendenser (vilket bland annat visade sig med mat). Om jag inte fick den enda maträtten jag åt så åt jag inte alls, lärde mig att gå hungrig när vuxna vägrade att tillaga ”min” maträtt (som för övrigt tar typ 15 minuter att laga och var ”vanlig husmanskost” som anses nyttig: rotfrukt, grönsak och djur + fruktbit). Mitt tips blir att ge barnet maten den vill ha. Barn är inte manipulativa, det finns alltid anledningar till att de vill äta just en mat framför en annan – oavsett om det visar sig bero på ångest, autism eller allergier. Sedan när jag blev äldre kunde jag äta fler maträtter, fast jag föredrar fortfarande att äta samma mat varje dag, vid varje måltid (men gör det inte alltid). Aldrig haft brist på några näringsämnen heller och vuxit normalt, så tror inte du behöver oroa dig över sånt heller. Tror helt enkelt initiativet måste komma från barnet. Resten av familjen och personer i omgivningen kommer ju fortsätta äta varierad mat, så det finns ju att testa när personen vill.

Kul att det blev ett inlägg av min kommentar. 🙂
Du verkar ha en sund inställning till mat. Förbjuda saker (inte att förväxla med vad som serveras hemma) är sällan framgångsrikt. Det är bättre att, precis som du skriver, förklara hur olika matvaror påverkar ens kropp. Sen är det inte hela världen om man tar något mindre bra när man väl är borta. Dåliga kostvanor får man inte av enstaka tillfällen, det får man om man äter dåligt precis varje dag (alltså det som serveras hemma).
Sen tycker jag precis som du att barn inte ska behöva tänka på vad som är nyttigt eller onyttigt. Man kan förklara hur olika saker påverkar kroppen. När det kommer till äta ska de inte behöva tänka dock utan bara bli serverade. De ska således få äta sig mätta.

Jag växte upp med sämsta möjliga mat. Jag led av eksem och allergier under hela barndomen och ungdomen, jag hann knappt bli vuxen innan jag fick ms. Jag har varit symtomfri i flera år, sedan jag lade om kosten. Vi har två barn, tvååring och bebis. Vår plan är att hålla borta godis etc så länge det går. Vi har fått dumma kommentarer, när vi äter vegetariskt, att ”då måste ni väl hälla köttpulver på maten”…
Vid festliga tillfällen har vi raw food tårtor och desserter, mycket uppskattat. När jag och tvååringen fikar så dricker vi hasselnötmjölk och äter raw food chokladkaka. Vår livsstil handlar inte om att förbjuda allt som är sött och gott, men vi väljer bara andra alternativ än de som vanligtvis finns i affärerna. Sedan så tycks många tro att vår ”hälsomat” handlar om viktkontroll, det stämmer inte alls, då t ex raw food är ganska kolhydratrik mat. Vi äter ris och pasta, men inte vanlig vetepasta utan kikärtspasta som är naturligt glutenfri. Och vi har ingen våg, struntar i vikten. Jag hoppas att barnen fortsätter med samma matvanor när de blir större, vi går se. Med tanke på att barnen aldrig blir sjuka, inte ens efter bollhavet på Finlandsbåten, så känns det nog som att immunförsvaret är rätt bra.

Väldigt bra tänkt det här med att göra istället för att prata om det. Jag har funderat mycket på hur vi bör göra, jag har själv ett väldigt ätstört beteende och vill absolut inte föra över det på mina barn. Jag äter bra ibland och jättedåligt ibland och pendlar hela tiden mellan strikta dieter och nya ”livsstilar” och mellan att falla tillbaka till typ Oboy och macka med Nutella och spagetti med ketchup. Jag vet såklart vad som är ”bra mat i lagom mängd” och om det vore så j*vla enkelt så hade jag såklart hållit mig till det. Barnet får inte Oboy och Nutella osv ännu eftersom han är så liteb men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra när han blir äldre och ser och förstår vad vi vuxna äter (min man är inte mycket bättre gan). Kommer jag smyga upp på natten och smygäta? Låta barnet äta samma? Kommer jag magiskt förändras och klara av att bara äta nyttigt? Är det ok om det dåliga blandas upp med det bra och nyttiga? Hela livet ska visst handla om den här kampen med maten…

Vi kör på helt olika stilar beroende på om vi är hemma eller bortbjudna/på resturang eller café. Hemma är det modell ”nyttig” som gäller, dock utan tvång om att äta eller ens tjat eller trug. Det som serveras är det som finns och passar det inte blir det heller inget annat. (Förrän någon timme senare när vi självklart erbjuder mellanmål om aptiten varit dålig, han är ju bara tre år) Vi äter inte godis eller fikar sött hemma och bakar aldrig med socker (dock gärna med dadlar och rawfoodbollar o dyl) Tänker att då blir det inte vardag med socker och godis. Är vi på café får alla välja vad de vill, alltså även tre-åringen. Då har ju vi möjlighet att välja ett café där de har vettiga grejer eller att stå vårt kast och låta honom äta vad han nu än vill. Är vi hemma hos någon annan äts det som bjuds där utan restriktioner. Så får alla bulle eller sju sorters kakor eller både och så får även hjärtegrynet det. Allt annat håller jag med om vore elakt mot barnet och fel i den kulturella kontexten.
Dock kan jag tycka att ingen borde ha fri tillgång till godisskål modell jättestor, inte ens många vuxna kan ju hantera det utan att trycka i sig tills man mår illa.

Jag håller både med och inte. Och nu utgår jag bara ifrån mig själv, jag är en person och representerar ju inte andra människor, men jag är också uppväxt på bra och hemlagad mat. Jag drack inte saft som barn, utan bara vatten och mjölk. Jag åt inte speciellt mycket av nåt heller, då jag alltid haft nåt emot att äta och vad jag äter (kunde ta 1h för mig att äta en halv smörgås). Jag började dricka läsk först när jag var 14-15, då jag inte pallade kolsyran (tyckte den var obehaglig). God åt vi bara på lördagarna och då delade vi på en mindre mängd.
Och nu kan jag dricka ett x antal burkar cola/dag, äter i princip godis dagligen och äter en hel del utemat. Och med det här menar jag att man kan göra allt rätt som förälder, men det är ändå inte säkert att det ger en viss grund att stå på för det är så mycket annat som spelar in. Man kan alltid göra sitt bästa, men man kan aldrig vara säker på resultatet eller hur det kommer sluta.
Och som sagt, jag är en person. Jag kanske inte är en i mängden, eller så är jag det, vad vet jag. Självklart vill man ge sina barn det bästa, men det behöver inte betyda att man gör mer rätt än andra föräldrar. Det är viktigt att tänka på.

Med risk att låta lite hård nu. Men Du är vuxen nu och kan inte dra paralleller till barndomen för allt du gör. Gäller alla. Mina föräldrar gav mig en viss grund också, de jag tycker var bra tar jag efter och de jag tycker var strunt försöker jag ändra på.
Som förälder presenterar man den verklighet man anser är sundast och ger bäst förutsättningar, sen är det upp till individen när hen är myndig att följa eller gå egen väg. Det är också viktigt att få välja själv, även om man som vuxen väljer att göra tvär emot vad man fick lära sig hemifrån. Så även om dina föräldrar kanske inte ville att du skulle äta godis varje dag tror jag de värderar ditt fria val högre.

Jag brukar också prata om ”tandtrollen” med barnen i min närhet. Att tandtrollen blir som galna om de får för mycket socker och borrar hål i tänderna och det kan göra jätteont.
Däremot undviker jag att säga att ”tänderna ramlar ut om du äter för mycket socker”. En tjej i min klass slog av olyckshändelse ut en massa mjölktänder i förskolan och de växte inte ut förrän i femman typ. Hela tiden fick hon frågor om hon inte hade borstat tänderna ordentligt och om hon åt för mycket godis. Hon tyckte uppenbarligen inte det var kul att prata om olyckan så hon visste aldrig vad hon skulle svara när folk frågade varför hon inte hade några tänder.
Jag pratar aldrig om ”onyttigt”. Absolut inte ”man kan bli tjock”. Jag säger inte att jag är tjock pga att jag äter för mycket. Jag tycker inte barn ska behöva oroa sig över vad som är nyttigt eller inte eller över hur de ser ut. Sånt är vuxnas ansvar.

Anekdotisk bevisföring om att det är dumt att förbjuda saker. Min svärmor fick äta mycket lite godis/sötsaker som barn (föräldrar som var tandläkare). När hon hade varit på kalas och fått en godispåse tog hennes mamma den och plockade ut allt utom chokladen eftersom karameller var så dåligt för tänderna. Hon har mycket svårt med sitt sockerintag och skulle säkert kunna diagnostiseras som sockerberoende något som hon i sin tur i viss grad har fört över på sina barn. Så, jag tror verkligen inte på matförbud…

Lika anekdotiskt: Jag är uppvuxen med hembakt grovbröd, hemlagad müsli och sylt (utan socker) etc. Dock aldrig uttryckt ’förbud’ utan bara inte tillgång på läsk, socker, kalaspuffar etc. Sund mat hemma, men också väldigt sund attityd till mat (dvs inte massa prat om det, förbud, skuld, tvång..)
Kunde vräka i mig tolv skivor ljust rostbröd med jordgubbssylt någon gång hemma hos nån kompis, men gillade aldrig godis egentligen.
Och som vuxen äter jag – TADAA – hembakat grovbröd, hemlagad müsli och sylt utan socker. Tycker de flesta bakverk är vedervärdigt översöta, klarar inte att dricka läsk (har druckit ca två cola i mitt liv, i öknen när det inte fanns något annat att dricka..) och äter aldrig godis. Skulle föredra broccoli, grönkål, morötter, avocado alla gånger..
Tror att det är superviktigt vilka smaker man lär sig förknippa med mat och njutning som liten, smaklökar som aldrig vant sig vid sött har lättare att acceptera osötad mat (eller faktiskt ogilla smaken at raffinerat socker). Tror också att förbud och tvång runt mat skadar oavsett vad de gäller.

Min kompis som är född -85 och växte upp på kalaspuffar, oboy, vitt bröd, snabbmakaroner och ketchup, nudlar, frysta köttbullar, falukorv, lösviktsgodis och läsk när han ville oavsett veckodag (han handlade för egna pengar, inte så att hans föräldrar försåg honom med det), plus två föräldrar som kedjeröker och gärna dricker öl och vin mitt i veckan, är idag strikt glutenfri vegan som hatar smaken av socker (ja faktiskt), hatar läsk, hatar halvfabrikat, är absolutist och blir illamående av cigarettrök. Där blev det helt tvärtom.
Jag som växte upp med hälsohysteriska föräldrar, skammande av skräpmat och godis, förakt mot folk som röker och super, förakt mot folk som äter micromat och takeaway, förakt mot folk som inte odlar eget/jagar eget kött/köper direkt från bönder/inte handlar ekologiskt, fått höra att det är fult att vara tjock, att man saknar karaktär om man är tjock, förbud mot småätande hemma… Jag har kämpat med ätstörningar största delen av mitt liv, framför allt bulimi.
Jag tycker inte om godis och skräpmat. Läsk däremot kan jag hälla i mig mängder av, det kan mina föräldrar också men de ursäktar sig att de dricker lightläsk istället för sockerdricka (som jag dricker). Jag ser värdet i att handla ekologiskt och är vegetarian för jag gillar dels inte smaken av kött, dels hatar jag köttindustrin.
Jag har uppenbarligen inte mått bra av mina föräldrars strikta matregler. Det finns fortfarande en känsla av att jag har misslyckats, jag är inte så hälsosam som de försökte lära mig att vara. Jag funderar ibland på vad som skulle hänt om de inte varit så föraktfulla och skambeläggande. Fast jag vill inte skylla mina ätstörningar helt och hållet på dem, det finns såklart andra faktorer som spelar in, men ändå finns känslan av misslyckande när jag tar ett mellanmål ibland, när jag äter något som de inte skulle godkänna, när jag handlar quornfärs för jag vet att de inte tycker man ska äta fryst mat utan göra egen istället.

Jag tänker att det ät skillnad på att vara tillåtande och låta barnen äta varierat och även sötsaker, men att till vardags ge bra mat och att vara hård, förbjuda onyttig mat och till och med skamma ätande av onyttigheter. Med det senare kanske man gärna vill äta det man aldrig fick som barn samtidigt som man har en känsla av att det är fel och fult. Medan man med det förra får en vana vid den bra maten utan överdriven nyfikenhet och längtan efter sötsaker.

Jag hade som yngre ätstörningar och växt upp i en familj där fokus varit mycket på vikt, hälsa. Mest vikt.
Jag blir ledsen när barnen kommer hem och säger: ”det här är nyttigt!” (Vem har lärt er ordet nyttigt?!)
Vi brukar tala om att maten är bra för kroppen. Istället för att lära dem ord som kolhydrater, proteiner osv så har vi sagt sen de var små att:
Bröd och pasta ger dig energi så du orkar växa och springa. Kött och fisk Gör att musklerna orkar springa och bli starka. Grönsaker och frukt gör att kroppen mår bra och du orkar tänka.
Typ. Vill att de har bra mathållning och matkultur hemifrån. Med det menar jag: att de lär sig att mat är gott, nödvändigt. Man behöver äta regelbundet för att orka. Man får äta allt. Ingen mår bra av att äta endast 30 äpplen om dagen eller endast 30 kilo kött eller pasta. Man behöver allt för att lägga pusslet i kroppen.
Mat ska inte vara laddat, förbjudet eller ens tillåtet (som i ”nu får jag äta det här, för att jag har gjort det här”)
Har lovat mig själv att aldrig peka på kroppar, dra i min mage osv inför barnen. Barn gör som vi gör. Inte som vi säger.
Men det är en balansgång när ”hela världen” pratar om det. Säger vad man ska eller inte ska säga. Påpekar barnens kroppar osv.

Så himla sunda resonemang! Påmindes om din text igår, när jag följde en åttaåring (som jag är ’stödperson’ åt) till skolan… Detta var en helt vanlig skoldag – jag blev aningen förvånad när det klockan nio ställdes fram ett stort fat med kakor av alla de slag, som barnen fick ta från i princip hur mycket de ville. Själv åt fröken medhavda croissanter till frukost, efter att ha kommenterat hur ’min’ åttaåring äter som en häst men ändå förblir väldigt smal, och sedan sa: ’Den som ändå kunde göra det’. Allt framför barnen. Och när hon gjorde kaffe och frågade en kollega om hon skulle ha socker i kaffet, så svarade kollegan att hon hade med sig lågkalorisötningsmedel i väskan. Fortfarande framför barnen. WTF. Visserligen är detta i Storbritannien, som i princip befinner sig på stenåldern jämfört med Sverige… but still. Jag funderar på att kontakta rektorn på skolan eller något, men vet inte om det ens är lönt. 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *