Kategorier
Vardagstrams

Föräldrar som sabbar sina barns självkänsla, barndom, liv osv i jakten på kilona

Har precis läst denna spya till debattartikel och vet inte ens vad fan jag ska säga. Jag vill bara gråta. Stackars stackars barn. Stackars jävla barn.
 
skarmavbild-2016-09-11-kl-11-45-45
 
Kan vi prata om att du sannolikt kommer ge din dotter ätstörningar, ångest och en livslång kamp med usel självkänsla? Kan vi prata om att du sabbar hennes barndom? Kan vi prata om att du, bara du, får henne att känna sig fel och annorlunda? Kan vi prata om idioter till föräldrar som för över sin fetmaångest och förakt på sina barn? Som med okunskap ägnar sig åt en häxjakt som skadar barnen och förstör deras chanser till normala liv? Som är så fokuserade på kilon och viktkurvor att de ger sina barn en stört kroppsuppfattning och noll chanser till god hälsa?
 
Hälsa ligger inte i kilona. Fattar han inte det? Fattar han inte att man kan vara fet och hälsosam ändå? Att det bästa han kan göra för sitt barn är att lära henne god kost och vikten av att röra på sig för att hjärtat ska må bra och att det räcker och att hennes kilon inte säger nåt om hur hon mår? Fattar han inte att han fokuserar på hennes kilon och eventuella fysiska hälso på bekostnad av inte bara hennes barndom utan på bekostnad av hennes psykiska välmående och mentala hälsa? Varför fattar han inte? Han skriver att han oroar sig för att hon riskerar att förkorta livet med tretton år. TRETTON ÅR. 
 
Jag ser hellre att mina barn eller jag själv får ett 13 år kortare liv full av livsglädje, matglädje och fritt från ångest och självhat. Vad denna pappa utsätter sin familj och sitt barn för är oförlåtligt.

”Efter ett bad i sjön plockar en kompis upp kex men mina barn får inte smaka. Efter en fotbollsmatch bjuder en annan kompis på en hel bunke vattenmelon. – Det räcker med en bit var, säger jag. Kompisen sätter i sig resten medan mina barn tittar på.

[…]

Vi har aldrig varit stora konsumenter av godis och sötsaker men efterrätter och fika försvann, till och med när vi hade gäster. Det gav inga resultat. En dag plockade vi ner mattallrikarna i källaren och sedan dess har hela familjen ätit på assietter för att hålla nere storleken på matportionerna. Inga resultat. Vi har pratat med skola och fritids och bett dem hålla koll på henne. Inga resultat.

Inga resultat? Nehej? Borde inte det säga er nånting? Låt henne leva för i helvete! Ge henne bra nyttig mat, lär henne att rörelse är roligt så ordnar det sig med hälsan och SKIT FÖR FAN I HENNES VIKT. En tredjedel av sitt liv på på fetmaklinik och de äter på assietter istället för tallrikar? Hon får aldrig fika eller äta godis och kan inte ens äta ett jävla kex eller vattenmelon med sina vänner. Och de får ”inga resultat”. Nä men sluta då!! Sluta sabba ditt barns liv och självkänsla! För i helvete vad är det för fel på folk?

”Vi sitter hemma i soffan, bara min dotter och jag, och jag ska berätta för henne att hon är tjock. Om det ändå vore så enkelt att jag skulle förklara sex eller varför jag separerat från hennes mamma. – Minns du vattenmelonen efter fotbollen, frågar jag. Hon nickar. – Minns du kexen efter badet? Hon nickar igen. – Vad tänker du om det? frågar jag. Nioåringen börjar gråta.”

 

 
 
 
 
En av mina följare på Instagram skrev: ”Det var den grövsta skildringen av raffinerad barnmisshandel jag läst på länge. Om Aftonbladet har anledning att tro att uppgifterna i artikeln stämmer är det definitivt lämpligt att ansvarig på tidningen gör en orosanmälan till vederbörande socialtjänst om vad föräldern utsätter barnet för pga förälderns egna mer eller mindre ogrundade fantasier.”
 
Och jag håller verkligen med! Inget annat än misshandel. Så jävla sorgligt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Föräldrar som sabbar sina barns självkänsla, barndom, liv osv i jakten på kilona”

Har läst hela artikeln med tårar som bränner i ögonen. Herregud stackars flicka och fy fan vilket svin till pappa. FY FAAAN. Vad hände med kärlek och att lyfta sina barn? Hur hjälper det denna flicka att bli behandlad på detta sätt? Som att hon är pestsmittad.

Må föräldrarna brinna i helvetet för vad dem gör mot flickan. Hon kommer få psykiska men för livet hur börjar man banta ett barn på 6 år? Det är inte normalt , om hon genetiskt har fått en bredare benstomme än föräldrarna som tydligen är magerfan låt henne vara. Är hon en sämre människa för att hon inte ser ut som dem? Svaret är nej men dem ända som får henne i första att må dåligt är hennes föräldrar. Att våga gråta för att hon får kortare livslängd hennes mentala liv då ,barn som utsätts för dessa är dem som sen sitter hos psykologen eller begår självmord för dem har så dålig självkänsla.

Jag har två döttrar, 20 månaders åldersskillnad – nu 10 och 8 1/2 år. Samma kostvanor hemma och äter samma mat i samma skola. Olika kroppsform med en dotter som är längre och kraftigare byggd än sin smalare syster. Ändå är det dottern som väger mer som rör sig mest. Poängen är att även med samma förutsättningar kan barns (och vuxnas) kroppar utvecklas på olika sätt – människor är olika, så är det bara. Jag har aldrig pratat vikt hemma, utan fokuserat på att ha en frisk och stark kropp som man kan springa fort och hoppa högt med. Jag är dessutom en tjockis själv men har aldrig fokuserat på min egen vikt (har en treårig systerson som kommenterade att jag är så mjuk och skön att sova på – finaste komplimangen från hjärtat den dagen).
Nu blev det en rant här – men jag tycker så synd om den här flickan i artikeln. Usch och fy att hon får lära sig att hon inte duger som hon är.

Sen kommer han ligga där på ålderdomshemmet och undra varför hans barn inte kommer och hälsar på honom. Tänk om folk kunde veta hur stort det eviga hatet är mot familjemedlemmar som vikthetsat. Jag kommer aldrig att förlåta, inte för att de bett mig att göra det heller.

Jag brukar ta en familj i min närhet som exempel på att det där med vikt inte är så lätt. Familjen har tre barn och har blivit kallade till skolan med två av dem med anledning av vikten, den ena pga övervikt och den andra pga undervikt. Det tredje barnet är normalviktigt. I en familj har man alltså på samma kost tre olika utslag och det är verkligen ingen skillnad på varken aktivitetsnivå eller matvanor mellan dessa barn då de var barn (de är vuxna nu) och även som vuxna är skillnaden ganska liten men skillnaden i vikt är kvar. Alla dessa personer är och har alltid varit väldigt intresserade av sport och fysisk aktivitet så det handlar inte heller om några som olika väl klarar en inaktiv livsstil vilket gör det ännu mer intressant. Samma familj, samma uppväxtförhållanden och samma föräldrar.

Ush och fy. Hjärtekrossande. Träffade en läkare som jobbar med tjocka/feta barn. Hon sa att hennes främsta uppgift var inte att få dem att gå ner i vikt, utan i första hand hjälpa dem att gilla och acceptera sig själva. Vissa barn blir hjälpta för livet, med att gå ner i vikt och hålla den, men majoriteten är överviktiga för alltid. Det viktigaste är då att de trivs i sin egen kropp och mår bra. Och så försöker de uppmuntra till rörelse i olika former. Bra tycker jag.

Och där kom ångesten, skammen, hjärtklappningen och den torra munnen. Jag fick en ordentlig flashback till min barndom som handlade om min övervikt och mammas övervikt, varje dag, varje år. De låste köksdörren för att jag inte skulle ta mig in och äta! Mitt första minne av det här är från när jag var nio och kom hem efter att varit hos mormor i Finland några veckor och min mamma skrek när hon såg mig: vad fet hon blivit! Ingen kram eller nåt (vad jag minns), utan bara detta, jag hade gått upp i vikt.
Om dessa vuxna kunde förstå hur det sitter som ett evigt sår resten av livet att aldrig duga, att alltid vara fel och att ses som trotsig som inte var ett duktigt lydigt barn som gick ner i vikt trots allt skammande och psykisk misshandel.
Sitter och känner den där ångesten nu, trots att det gått snart fyrtio år sen. Fyrtio år, sug på den ni! Det är vad ni gör mot era barn!

Det enda den pappan skapar är ett barn som för evigt kommer ha destruktivt förhållande till sin kropp och mat. Jag är själv uppvuxen med en mamma som ständigt påpekat mina matvanor, sagt till att bara ”ta en”, nu räcker det osv. Detta har lett till ätstörningar jag kämpar att ta mig ur samt ett kroppshat som har lett till depressioner och ångest, samt social fobi. Så till pappa Daniel, låt ditt barn känna sig älskat och övervaka inte varenda sak hon äter. Mvh någon som skadats av en förälders vikthets.

Helt fruktansvärt att läsa. För vad?! ”Om inget händer kommer hennes liv förkortas med 13 år. ” ….ja, eller så räknar hon kalorier tills hon dör, eller dör i en bilolycka, eller cancer, eller hjärnblödning, eller vad fan som helst annat som vi människor dör av precis närsomhelst?
”– Jag vill att du ska kunna leva som alla andra, men jag är så rädd att du ska bli sjuk, snörvlar jag” …Ok, så rädslan för att barnet ska dö i 70-års ålder istället för 85-års ålder i en viss sorts sjukdomar är värt att fucka upp tillit och en vardag i ett barns liv? Han vill alltså motverka något teoretiskt som kan hända barnet om ca 60-70 år genom att lägga en grund av osäkerhet, självhat och gråt när hon är barn? För ångest och självhat har ju aldrig dödat någon i förtid……
”Om det ändå vore så enkelt att jag skulle förklara sex eller varför jag separerat från hennes mamma.” …ok, så barnet har gått hos dietist sedan sexårsåldern (= åkt till sjukhus regelbundet för att vägas, men nä, hon har säkert inte förstått ett skvatt att det har med hennes ”bmi” att göra), vaktats på som en hök vare sig hon varit på kalas, badat, på fotboll eller haft besök, och samtidigt har hennes föräldrar separerat. Nä, men det är hennes vikt som är problemet, mmmm. Ok.
Och som någon klok här uppe noterade – hennes syster är smal med samma kost och upplägg. Skickar det ingen signal alls att barn och människor utvecklas olika med olika förutsättningar?
Nä, fy fan. Sjukt. 🙁

Ungar varierar under uppväxten. Att en person är rultig eller tanig i 9-årsåldern betyder inte att personen kommer att vara rultig eller tanig när den är 19. Så det är bara ett idiotiskt Sisyfos-projekt att försöka styra en ung persons kroppskonstitution.
Om personen skulle vara abnormt tjock (eller för den delen mager), så att det verkligen finns skäl till oro borde de uppsöka läkare. Går man till extremer i kosthållningen utan att det ger några resultat så är det väl om något ett tydligt tecken på att barnet antingen stoppar i sig någon annanstans (vilket är att betrakta som en misstroendeförklaring) eller att det föreligger någon form av kroppslig störning som kan kräva medicinsk behandling.

Har precis hittat till din blogg. Du skriver så bra och om viktiga saker. Detta inlägg berörde mig in i benmärgen. Fy fan alltså. Det är barnmisshandel. Precis som adoptivföräldrarna i Adoptionens pris på Netflix. Genomvidrigt.

Vad bra att hen skrev den här debattartikeln. Kanske genom reaktioner på artikeln kan hen lära sig mer om hälsa och hitta nya infallsvinklar på hur hen ska förhålla sig till sin dotters hälsa.
Jag tror långt ifrån att sista ordet är sagt om vad som är en hälsosam kropp och lika ledsen som jag blir när en kvinna med orkade armar blir häcklad blir jag det när en man som söker hjälp blir häcklad.
Ilskan som riktas mot denna enskilda förälder önskar jag kunde riktas mot de medicinska institutioner som inte gett barn och förälder bättre vägledning till god psykisk och fysisk hälsa.

Nä asså fyfan! Fatta vilken matångest det här barnet kommer att växa upp med? Helt fruktansvärt. Bara små saker kan sätta stora spår. Min mamma började under min tonårstid bli övertygad om att jag hetsåt och kommenterade varje sak jag åt ”Ska du verkligen äta sådär mycket?”, ibland förklätt till skämt ”Haha, du var allt hungrig”, ibland bara intensiva blickar. Trots att alla i familjen (inser att jag har tur som ändå har resten av familjen på min sida till skillnad från många andra) sa till henne att hon skulle ge fan i att kommentera min mat verkade hon inte kunna låta bli, hon var ju bara såååå oroad. Först resulterade detta i att jag tyckte att det var jobbigt att äta runt henne, väntade tills hon gick och lade sig ifall jag ville ta en nattmacka och så vidare. Nu tycker jag att det är rätt jobbigt att äta bland människor överhuvudtaget. Känner sällan att jag bara kan slappna av och äta tills jag blir mätt utan måste alltid reflektera, jämföra. Struntar ibland i att ta mer trots att jag fortfarande är hungrig. Mammas oro över att jag skulle ha en ätstörning har alltså resulterat i en ätstörning. 🙂 Och det min mamma gjort var ändå inte så grovt om jag jämför med hur vänners föräldrar beter sig och så, men ändå har det satt så djupa spår. Tänker bara hur det kommer bli för ”Pappa Daniel”s dotter. Usch usch usch. Barnmisshandel.

Aha! Du kör repris på kommentaren. Då kör jag en repris på mitt svar. 🙂
STINA S
12 september, 2016 at 04:31
Hej ”the real hmm”! Ditt nio punkter långa inlägg ovan är en stilstudie i riktigt lömsk retorik, och eftersom jag måste hålla mig vaken vid denna okristliga tidpunkt roar jag mig med att berätta för dig varför.
1. Du berättar att WDF inte förstått den studie hon hänvisat till, utan att berätta vad hon inte förstått. Översitteri.
2. Du berättar att du fört fram fakta, inte åsikter. Trots att den enda som presenterat någon som helst fakta är WDF. Eller menar du att ”Jag vet mer om den här studien än er, men tänker inte berätta.” ska betraktas som fakta?
3. Repetition av argument 1.
4. Inget argument, ett litet känsloutbrott bara.
5. Repetition av argument 1. Igen.
6. Förstärkning av att du vet mer än andra, och att forskarna bakom studien håller med dig. Vad du vet är fortfarande höljt i dunkel.
7. Misstänkliggörande av uppenbart korrekt fakta som WDF presenterat. Självklart utan att presentera egen fakta. Ett mycket vanligt retoriskt grepp t.ex. i politiken eftersom det blir svårt, nästan omöjligt, för motståndaren att besvara.
8. Mitt absoluta favouritargument! Du har uppenbarligen förstått att det faktum att du aldrig stödjer din argumentation på kontrollerbara fakta börjar lysa igenom. Men det är såklart bara för att folk måste få bilda sig en egen uppfattning. Självklart.
9. Ytterligare ett känsloutbrott. Helt naturligt när man börjar känna sig trängd.
För ditt nästa steg rekommenderar jag att du presenterar din fakta. Gärna i form av lösrykta citat som varesig du eller vi förstår, följt av tvärsäkra uttalanden om att du har rätt och att vi nu ser bevisen för detta. Det är liksom den naturliga fortsättningen på den retorik du för.
Tack för att du höll mig vaken!

Tråkigt att LCHF bara handlar om vikt/banta. Kanske därför många inte ser LCHF för vad det är, bra mat.
Jag började, med handen på hjärtat, äta LCHF pga. viktproblem. Jag var (och är) helt viktfixerad men jag fick en aha-upplevelse när jag började äta LCHF. Kan vara ärlig och säga att efter kanske några år på LCHF så började jag äta skit igen men jag mådde skit också. Om vi bortser från viktuppgång så menar jag mentalt. Sockerberoende kan verkligen styra hela ens vardag. Jakten på socker. Känns som det förvärra ens depression. Försöker komma på banan igen fast den här gånge inte enbart för vikten utan för att jag mådde så jävla mycket bättre. Jag är trött på att hela tiden vara en slav för mina sockerbegär (med socker menar jag både vanlig socker i godis osv. samt bröd).
Uppväxt med pappa men min pappa kommenterade aldrig min vikt som barn. Däremot gjorde mamma det. Dock blev jag viktfixerad pga. samhälle/skola och inte främst pga. min mamma för vi levde inte ihop. Antar det skulle vara ännu värre om jag bodde ihop med min mamma och inte kunde se mitt hem som en fristad. Hemma var jag safe. Alla barn borde få känna sig trygga hemma eftersom samhälle/skola inte erbjuder en trygghet.

Lite fel av mig där, jag gick ner en gång tidigare innan LCHF som barn. Då svalt jag mig själv. Jag joggade/sprang 3 km var och varannan dag och åt ett äpple typ. Det krävdes jävla mycket vilja och självhat för det. Dock kunde jag inte koncentrera mig i skolan och det visade betygen. Som tur var började jag äta lite mer sista året så jag lyckades få betyg bra nog för söka in på gymnasiet.

Vinklingen han gör, som om det är mer synd om om honom. För han gör allt han kan, nu mår han dåligt av den här debatten, han känner att han måste rättfärdiga det här sjuka beteendet för att kunna känna att han inte är en dålig människa/pappa. Fy!!!!
Under en växtspurt växer vissa barn på bredden innan dom växer på längden (lägger på sig). Andra växer på längden innan dom växer på bredden (blir pinnsmala). Det är normalt och inget som helst konstigt.
Hemma har vi alltid sagt att vissa har en kraftig benstomme (hur vetenskaplig den termen är vet jag ej). Det betyder för oss iaf att nån kan vara tyngre eller större utan att vara varken överviktig eller fet.
Samt att så länge ett barn följer sin utvecklingskurva så behöver man inte oroa sig.

Den här tjejen kommer med största sannolik utveckla ätstörningar och självhat. Pappan säger han är orolig över att dottern ska leva 13 år mindre. Fortsätter han såhär så kommer han få en ätstörd, olycklig, självskadande dotter som kanske t o m tar sitt liv. Han skapar stora hälsofaror för sin dotter genom sitt beteende. Jag hoppas så att vuxna i den här flickans liv ser vad som sker, och ingriper! Hoppas så att hon blir hjälpt av någon, att hon kan få vara ett barn, få ett fint liv.
Sjukaste debattartikeln jag läst på länge.. och äckligt att typ 87% av läsarna klickat i ”håller med” under artikeln. Hur fasen kan man läsa det denne pappa läst, och inte reagera annat än med ilska, sorg och äckel?

Jag håller med!
Jag höll på att falla baklänges när jag såg resultatet av min egen röstning. Så MÅNGA som höll med artikeln.
Jag blev väldigt brydd och undrar på vilket sätt de håller med, för i min värld borde det vara tvärtom; att de inte håller med kring vad pappan sysslar med och att det inte är en hälsofara för dottern. Eller jo, en hälsofara är han faktiskt.
Hon kommer bli ätstörd och sjuk förmodligen (men så behöver det inte bli heller såklart) och kanske dö i anorexia eller leva med bulimi i 13 år istället.

Fy fan. Jag hade en liknande förälder som ”Pappa Daniel” när jag var barn. Från jag var fem år fram tills idag har jag blivit utsatt för samma ”välmenande” oro och interventioner. Varje födelsedag när jag blåste ut ljusen på tårtan var det enda jag önskade att jag skulle bli smal, det fick inte en dag utan att jag trodde att min föräldrar inte älskdade mig lika mycket som mina syskon för att jag var tjock, och jag kände skam för hur jag såg ut dygnet runt, året runt, alla år. Nu sitter jag är och är 31 år och det går inte en enda timme på dygnet utan att jag tänker hatiska tankar om min kropp, och jag vågar än idag inte ingå relationer för att jag inte kan tro på att någon skulle vilja ha mig eller tycka om mig på grund av min kropp. ”Pappa Daniel” kan brinna i helvetet och han borde förlora vårdnaden om sitt barn. Fy fan.

Vikt på barn går upp och ner. Som någon skrev ovan-dom är i en växtfas. Den oro denne pappa beskriver är onödig för den gör det värre för barnet. Visst är man som förälder alltid orolig för sitt barn, och så ska det vara. Men här blir det destruktivt. Eftersom han försöker svälta henne- utan resultat. Dom men detta kan ge borde han oroa sig mer för.

Kul att han ska berätta för henne att hon är tjock. Som att hon inte redan fattat det? Nio år gammal, hon är nog tyvärr väldigt medveten om att hennes kropp inte är godkänd av samhället. Men att börja gapa om orosanmälan, nä, där tycker jag att ni tar i även om jag inte håller med om hans sätt att vara mot sin dotter.

Jag hade också anmält direkt. Den där mannen är en egoistisk människa som har manipulerat alla i familjen att involveras i hans maniska fantasier. Det är onormalt och inte alls friskt. Det skadar ett barn. Saker som skadar barn brukar de flesta vilja stoppa. Varför du inte vill det tycker jag att du borde fråga någon med relevant utbildning om. Förslagsvis en psykolog.

Alltså förutom att hela skiten är vidrig så kanske pappi ska läsa på lite. Vattenmelon, seriöst? Det går inte att gå upp i vikt av, DET GÅR INTE. Att förbjuda det tyder ju på att den här snubben har noll koll på näringsinnehåll. Och stackars älskade lilla barn som får lära sig att all mat är förbjuden, även bra mat tydligen.

”Jag vill att du ska kunna leva som alla andra, men jag är så rädd att du ska bli sjuk, snörvlar jag.” ..fyfan, skulle min pappa sagt så till mig när jag var 9 år skulle jag ha oroat mig hela tiden för att bli sjuk och dö..tack för den dödsångesten liksom..
Ett barn sa en gång till mig att hen blir ledsen när pappa kallar hen tjock…fysatan så upprörd jag blev. Det är så sorligt att dessa dårar inte förstår hur mycket skada de gör 🙁

Funderade över detta på twitter förut med och jag undrar hur lång tid det kommer ta tills det här 9-åriga barnet kommer på att om hon kräks upp maten så går hon inte upp i vikt, och då blir hennes pappa glad och hon får kanske äta vattenmelon efter fotbollsmatchen. Det kan gå väldigt fort :/.

Minns när jag har 12 år. Mamma hade precis börjat jobba på ett café vilket resulterade att hon kom hem med fikabröd då och då. Kommer aldrig glömma dagen då jag och min lillebror tog en varsin bulle ur påsen och pappa sa till mig: ”Ska du verkligen äta det där?” Blev såklart jätteledsen och kastade bullen i soporna. Varje gång jag gick in i köket gick pappa in efter mig för att se vad jag åt. ”Du småäter jämt. Du börjar bli tjock. Du kommer bli mobbad i skolan.” Jag var småmullig. En småmullig, lycklig flicka. På sommrarna fick brorsan äta gräddglass medan jag endast fick äta isglass. Pappa sa jämt: ”Detta är för din egen skull. Så DU ska må bra. Bättre att gå ner fem kilo nu än 15 kilo senare.” Jag växte upp med en vrickad självbild. Jag dög inte som jag var. Hade innan aldrig haft en endaste tanke om min vikt. När jag var 14 började jag hetsäta och sätta fingrarna i halsen. Började jogga 10 km sju dagar i veckan. Jag gick ner så mycket att jag blev underviktig. ”Bra jobbat. Vad smal och fin du är.” Nu dög jag äntligen i pappas ögon. Men jag mådde så jävla dåligt psykiskt. Jag var så olycklig. Usch…
Nu är jag 24 och kämpar forfarande med min självkänsla.

Jag vill så gärna rädda den lilla flickan från hennes pappa! Inga barn ska behöva leva med kroppsångest, och det ska fanimig föräldrarna se till, INTE se kroppsångest, vikthets och utseendekrav blir ständigt närvarande! I mitt liv kom kroppsångesten med modersmjölken! Mitt första minne av vikthetsen är från när jag är fem och mamma har köpt trikåklänningar till mig och min syster, samma storlek fast syrran är två år äldre, för att jag är ju ”lite rultigare”. Jag minns hur jag tittade ner på min mage och tänkte dumma dumma saker om den där den putade under klänningen. Idag vet jag att femåringars magar ser ut sådär, inga konstigheter! Och att min syster under den här perioden tvångsvägdes hos skolsyster varje vecka för att hon var underviktig! Jag minns hur mamma inte lät mig ta sås till maten när vi hade middagsbjudning hemma, ”du har börjat lägga på dig” sa hon högt inför alla och jag åt ingenting den middagen, då var jag sex. På mitt sjuårskalas bjöd jag på glass och ballerinakex, fast jag fick välja på glass eller kaka sa mamma, inför kompisarna, jag ifrågasatte inte för jag ville inte att hon skulle säga något mer inför mina vänner! Min syster var då nio och åt varken glass eller kaka och hade nu en konstaterad ätstörning. Jag har tittat på bilder från min barndom, och jag ser inte det! Ingen rultighet, mullighet eller extra kilon. ”Tack vare mig” sa mamma och jag tänkte att hon ska bara veta vad hon gjort mot mig och syrran vad gäller vår självkänsla och hälsa!

Jag tänker direkt att denna lilla flicka kommer att behöva mycket hjälp med sin självkänsla i framtiden. Hoppas för hennes skull att hon i sin omgivning har någon annan vuxen som kan bekräfta hennes värde. Jag växte upp på samma sätt. Barnmullig och lycklig. Sattes på diet redan i förskolan och den extrema hetsen fortsatte upp till 18-årsdagen då jag tog mitt pick och pack och flyttade långt bort. Sökte via BUP hjälp och förklarade att jag behövde träffa en psykolog och att denne skulle behöva ge mitt lilla barn inom mig den självkänsla och acceptans som just ett litet barn behöver. Träffade en underbar psykolog i fem års tid och blev så hjälpt, både med mitt behov av bekräftelse och med den ätstörning som jag levt med i många år.
Är så tacksam för att jag föddes med en stor dos överlevnadsinstinkt och en övertygelse om att det mina föräldrar gjorde var fel. Och att min mormor och morfar alltid tog mitt parti och försvarade mig. Alla har inte den kraften/turen.
Barn vet när de inte duger i sina föräldrars ögon. Sedan om det är en ”välvilja” bakom eller inte, det bryr sig ett barn faktiskt inte om. Det är i alla fall min erfarenhet.

Stackars barn, säger jag också. Men som förälder till ett överviktigt barn så kan jag tala om att pappan försöker göra det han blivit tillsagd av överviktsenheten som i sin tur hänvisar till forskning. Det är inte lätt att som förälder stå emot extra invägningar och kostråd från de som jobbar med detta dagligen och menar att det är för barnets bästa. Jag har själv varit rädd för att de ska tycka att jag är en kass förälder som inte får ner mitt barns vikt. Det är enkelt att stå utanför å ha åsikter…

Jag försöker förstå ditt argument. Hur hårt pressad man blir av läkarkåren och all ”forskning”.
Men…hur mycket stämmer denna forskning egentligen? DET borde vi ifrågasätta.
Titta på Paolo Macchiarini och hans fantastiska konstgjorda luftstrupe. Det låg massa skattepengar och forskning bakom det men ingenting stämde ju!
Jag har haft kunder på min spasalong som varit hos läkare för att de mår så jävla dåligt, fysiskt och psykiskt. Ont i leder, huvud, sover dåligt, har ångest och läkarna har tagit sina förbannade blodprover och grejer och sedan; nä du är frisk! OCh jag har lust att spotta de i ansiktet och hävda motsatsen; deras kroppar säger nej, stopp. De är INTE friska.
Så när jag fått höra att de äter typ ett mål om dagen (För att de är så stressade så att de inte hinner med mer), jobbar över 10 timmar om dagen, och bara presterar, presterar, presterar för att någon annan istället för att känna efter vad de själva mår bra av, så har jag ifrågasatt det. Sedan, när de börjat lyssna på sina kroppar, sagt ifrån när det blir för mycket, tagit sin vila och lunch som de enligt LAG har rätt till, så har saker börjat vända. De har börjat KÄNNA SIG friska. Vart FAN är läkarnas forskning då, undrar jag? Hur kommer det sig att deras ”forskning” inte kan se det enkla när JAG, en simpel friskvårdsmassör och spaterapeut kan se detta samband?
Min son ligger också ”över kurvan” enligt BVC viktkarta men jag skiter fullkomligt i det. Jag vill trycka upp viktkartan i deras ansikten och be de ta och TITTA PÅ MIN SON istället. Så ska de se att när han rör sig ser man inget annat än muskler som spänner sig och att han tamejfan orkar springa snabbare och längre än morsan.
stark och stå upp för dig och ditt barn! Ditt barn är en individ, inte en forskningsrapport!!

Oroväckande många vuxna som hellre skyddar en mans rätt att få ödelägga liv med sina maniska fantasier än att skydda ett litet barn från ångest, självhat, utanförskapskänslor, hunger och kanske i framtiden självskadebeteende i nån form, ätstörning och depression.
Jag hade anmält honom utan att tveka en enda jävla sekund om jag visste vem han va…

När jag var liten fick jag och det andra tjocka barnet på fritids sitta vid ett eget bord vid frukosten tillsammans med en fröken som bantade (hon åt en barnmatsburk till lunch och pratade om sin bantning med oss barn) och äta ”nyttigare” flingor än de andra. Sen kan man ju undra varför de andra barnen tyckte att det var okej att mobba mig…

För övrigt hade jag inga problem alls med övervikten innan skolsyster grep in i ettan och skickade mig till en dietist. Jag visste inte om att jag var tjock innan dess. Jag kan fortfarande knappt titta på kort på mig själv som liten för jag skäms fortfarande.

Fetthatet och skammandet fortsätter. Jag delar samma erfarenheter som många av de andra som kommenterar här. ”Välvilliga” vuxna (föräldrar, skola, sjukvård, släkt) som försöker ”hjälpa”. Jag har fått äta annan mat än resten av familjen när mamma lagade specialmat alt köpte färdiga viktväktarrätter (då var jag en knappt mullig tonåring) och blivit UT-TVINGAD på promenader. Tror ni jag blev smalare? Såklart inte. Tröståt i smyg istället och blev tjockare. Blivit mobbad och hånad för min vikt av min egen pappa. Blivit ifrågasatt hos vårdcentralen (oj jaha du väger såpass mycket, det trodde jag inte). Faktiskt aldrig av klasskompisar. De var schyssta barn. Men av DE VUXNA.

Jag står vid busshållplatsen med min pappa som är på besök. Jag har varit hos farmor och farfar och träffat honom och känner mig glad efter en heldag med dem. Jag är 6 år gammal. Det är en höstkväll och det regnar. Min pappa blir plötsligt allvarlig i tonen; Jenny, du är tjock! Du måste tänka mer på vad och hur mycket du äter. Tiden fryser med detsamma, får samma känsla i kroppen som när jag fick en fotboll i magen på min gård en gång. Jag blir tyst, svarar okej. Bussen kommer och jag ger pappa en kram medans jag tittar ner i asfalten. Sätter mig nästan längst fram, vill inte gå förbi folket på bussen. Bussen kör iväg och nu kommer tårarna. Det riktigt bränner i ögonen och klumpen i svalget gör ont. Vet att jag snart ska träffa mamma som kommer att stå o vänta på mig vid hållplatsen hemma. Jag känner skam. Hon kommer se att jag är ledsen. När bussen är framme och jag kliver av och möter mamma så begraver jag mitt ansikte i hennes kappa. Är du ledsen, Jenny? Nä, jag är bara trött svarar jag.
Denna händelse har förföljt mig i nästan 30 år. Jag har hatat min kropp, lidit av hetsätning och bulimi. Varje gång jag träffar pappa kastas jag tillbaka till denna händelse. Jag har aldrig känt att jag duger i hans ögon, måste alltid ”vinna över honom” och imponera. Vi har aldrig kunnat få en bra relation, pappa och jag, för att han kände sig tvingad att berätta för mig att jag var tjock den där höstkvällen då jag var 6 år gammal.

Jag håller med om att det är sjukt att banta ett barn och att det finns ett oerhört kunskapsglass hos vederbörande MEN vad jag inte kan se eller hålla med om är att det på något vis är ett monster till förälder vi pratar om. Jag ser en text skriven av en älskande omtänksam förälder som, på grund av en okunskap hela samhället (både lekmän och experter) varit med och bidragit, valt en möjligen destruktiv taktik för att bekämpa något han tror kan skada sin dotter. Vi är överens om att föräldrar som på grund av okunskap placerar sina barn i könsfack inte är onda utan handlar av okunskap, varför är då denna pappa ond och inte vara obildad?

Jag tror säkert att pappan älskar sitt barn. Men det han gör här är inte kärlek. Sen kan du och han intala er vad ni vill. Kärleken är snäll. Den känns bra. Känns det inte bra så är det inte kärlek. Och uppenbarligen känns det där varken bra för pappan eller barnet.

Jag förstår inte varför vården är så fokuserad på själva vikten. Om ett barn rör på sig och har bra matvanor så borde väl det vara tillräckligt? Det finns väl massa andra faktorer som kan förkorta livslängd, avsaknad på socialt liv eller psykisk ohälsa. Det är ju lika viktigt. Tänker också på de barn som får gastric bypass-operationer, något man har slutat med i Danmark för att risken att man får biverkningar är stor. Det kan ju bli livsfarligt om man inte kan behålla mat eller ta upp näringsämnen. Om man har problem med hetsätning eller missbruk av mat borde man få behandling för det, inte en operation som stympar kroppen bara för att man ska gå ner i vikt så fort som möjligt.

Blir tårögd när jag läser alla era historier. Tänk vad vi som föräldrar med tanklösa kommentarer kan göra illa sina barn, och vilken påverkan det har på hela livet. Oftast sagda i all välmening men utan en tanke hur det landar hos barnet. För alla oss människor är det hemskt att bli bedömd utifrån sitt utseende, sin kropp, speciellt för ett barn som ju litar på att det vuxna säger är sant. Jag har alltid hatat min tjocka kropp o min pappa avskydde människor med minsta lilla övervikt. Och det ville han förstås berätta för en!

vi har olika åsikter helt enkelt, men inte någon stans har jag bett om en god ton för att skydda en man. och inte någon stans har jag sagt något om att skydda män. det handlar om ett barn och en förälder. jag förstår att många gärna plockar billiga poäng och väljer att göra svåra ämnen enkla för att själva må bra, men jag tänker inte ändra den åsikten oavsett hur många åsikter jag tillskrivs på vägen. jag hade i alla fall aldrig kunna se denna människa i ögonen och kallat han varken monster eller barnmisshandlare. jag tror på en dialog, jag tror på att förklara och visa alternativ. när människor som sitter på så många bra svar väljer att istället försöka fånga retoriska poäng och vräka ur sig okonstruktiva ord så kommer ingen bli bättre. barn kommer inte skyddas från detta i framtiden. möjligtvis att den här flickan kan känna sig backad, förmodligen inte. samhället kommer bli bättre när vi väljer andra medel än näbbar och klor.

Jag har ett problem jag inte ännu kunnat lösa.. Jag har börjat träna för att stärka upp min kropp (pga smärtproblematik) och jag märker att det har effekt då jag inte behöver äta smärtstillande alls i samma utsträckning. Som ett resultat av detta går jag också ned i vikt, vilket också var tanken för att avlasta kroppen från ”onödig” tyngd och ersätta detta med muskler, själva vikten i sig är alltså egentligen inte relevant, då jag gärna väger mycket så länge jag har muskler som orkar bära vikten. Men jag är så satans rädd att jag påverkar mina barn och ger dem en skev syn på hur en kropp bör se ut. Jag kommer på mig själv med att granska min kropp, min fantastiska kropp. Det jag själv kan komma på är att inte prata om kroppen i värderande termer, inte nypa i & spegla mig mer än nödvändigt, inte kommentera andras kroppar osv. Men är så rädd att jag påverkar dem negativt. Mina barn ska veta att de är fantastiska oavsett hur de ser ut, jag vill aldrig att min dotter ska undra ifall hon duger utifrån hur hon ser ut. Men hur förmedlar jag detta när jag samtidigt inte anser att min egna kropp duger? För i teorin tycker jag det, men det är så mycket svårare i verkligheten att inte ha något fokus på hur det ser ut, utan bara hur det känns. Dessa sakerna ligger så nära varandra att det är lätt att trilla dit, att tycka att man nog är lite för tjock eller lite för ful. Hur får jag min dumma jävla hjärna att bara fokusera på hur det känns? Det var ju målet, att bli mer smärtfri. Men det triggar någon form av utseendehets i mig också och är så rädd att jag kommer påverka mina barn, samtidigt som jag inte vill sluta för jag mår så mycket bättre i kroppen? Help någon?

Just dont talk about it… Det är ju så lätt. Träna men prata inte om det. Ät mat och prata inte om det. Håller du på och väga måltider och/eller väljer bort mat – visa inte och prata inte om det.
Frågar dina barn tränar du för att må bra, för det är ju det du säger. Mat äter man för att orka leva och träna, för att det är gott och för att man mår bra av mat.
Men ba, prata inte om det. Det är inte ohälsosamt att barn ser föräldrarna träna. Det ohälsosamma är föräldrar som tjatar om sin träning och sin kost.

Flera osammanhängande minnen från min barndom dyker upp efter att ha läst din text och en del kommentarer.
1. Jag var 6 år. Mamma säger, efter att jag sagt att min dröm är att bli ballerina, att ballerinor är långa och smala vilket jag inte är.
2. Hela min barndom har mamma eller pappa sagt åt mig att jag inte får ta mer mat för att jag måste tänka på min vikt. Detta samtidigt som de tjatade på min trådsmala bror att äta mer. De sa även detta framför gäster. Ibland sa de inget med de gav mig en blick som betydde ”ät inte mer”.
3. Pappas många skämt kring min vikt under min barndom , även framför gäster som var på besök. Idag skämtar han fortfarande om min vikt trots att jag har sagt till att det inte är kul.
4. Pappa sa under min tonår att han hellre ser att jag har anorexia än att jag är tjock. Både mamma och pappa hejade på när jag ett tag under min tonår svälte mig själv och tränade konstant.
5. Alla elaka kommentarer som mamma och pappa säger om andra överviktiga.
6. Pappa säger till mig att min sambo kommer lämna mig pga min övervikt.
7. Mamma säger att det är synd att jag inte har en fin kropp så att jag kan klä mig snyggt. Kläder sitter mycket bättre på smala personer enligt henne.
8. Både mamma och pappa säger ofta att jag kommer dö pga min övervikt.
Till saken hör att jag har haft 5-10 kg övervikt under hela min barndom och tonår (med undantag av vissa perioder då jag hårdbantade och var normalviktig). Det finns många fler exempel. Det värsta är att mina föräldrar alltid har förklätt sina elaka kommentar med ordet ”omtanke”. De säger helatiden att de vill mitt bästa. All denna vikthets under barndomen ledde till att jag hamnade i depressioner som vuxen, jag fick även social fobi. Jag har under mina depressioner gått upp mer i vikt och är idag tjock. Det som gör mig ledsen är att jag inte ens kan vara trygg och bekväm med min egna familj. Usch det är första gången jag skriver detta och tårarna rinner.

Du borde skälla ut dina föräldrar om du inte redan gjort det! Det är inte okej att behandla sitt barn på det här viset. Jag minns att min mormor (född 1920) sa syrliga kommentarer ibland när jag var tonåring om jag ex tog en kaka, att ”glöm inte tänka på figuren”, och liknande. Bara de kommentarerna satte sig i mig, men att de man växer upp med som barn och som ska vara på ens sida, säger så elaka saker är verkligen sjukt. Vad är det som är så viktigt med att tala om för ett barn/ungdom/vuxen att de måste komma ihåg att se ut på ett visst sätt?? Som om de inte blir matade med det ändå. Skapar bara massa ofrihet och självhat som ingen mår bra av.

Fett-fobi är ju som sagt en accepterad störning i samhället, helt klart. Men nej till ett jävla kex och vattenmelon? Även om man hatar fett borde man reagera här! En pappa som svälter sina barn? Borde inte någon dietist gå i taket? Hatar vi fett så mycket att vi på riktigt hällre svälter barn?
Får den här flickan äns i sig den energien och näringen hon behöver för att vara frisk?

Usch man blir så otroligt illa berörd av den texten! Detta att han tycker han är tidernas pappa som tar tag i problemet…..genom att skuldbelägga ett litet barn och skrämma henne med att hon kommer bli sjuk och dö i förtid (och inte minst att hon och hennes kropp är orsak till att pappa är så orolig att han gråter)!!! Vad tänker han att den rädslan kommer göra för hennes viktnedgång som inte tre år på mottagning för överviktiga barn och ständig svältdiet (han nekar alltså barnet att äta vattenmelon!?) kunnat göra?

Sitter här med tårarna som bränner bakom ögonlocken.. Jag växte upp med en mamma som hatade sin kropp och en pappa som hatade hennes kropp nästan lika mycket som hon själv. Mamma har så länge jag kan minnas gett sig själv missnöjda blickar och hållit in magen framför spegeln och min pappa har alltid varit där med negativa kommentarer om hennes kropp.
Jag har alltid varit rund, när jag var nio provade jag en baddräkt framför mammas kroppshatarspegel. Jag var smärtsamt medveten om min runda lilla mage som stack ut, jag bad mamma om hjälp och hon visade mig att det skulle se bättre ut om jag höll in magen och sträckte på mig. I all välmening gjorde hon det, inte för att hon var ond på något sätt..
Efter både anorexi, bulimi och många år av kroppshat så mår jag mycket bättre nu. Och tack vare förebilder som Lady Dahmer, apan satt i granen, stina wolter mf (tack för att ni finns <3) så har jag påbörjat resan mot att älska mitt kropp precis så som den är. Jag går tillbaka i minnet och kramar den där lilla nioåringen framför spegeln och talar om för henne att hon är helt perfekt precis så som hon är.

Förutom den uppenbara skada som det här orsakar den stackars flickan och hennes självbild så undrar jag vad som kommer att hända med relationen systrarna emellan. Det känns som att pappan verkligen lägger grunden för ett livslångt agg och bitterhet i en relation som hade potential att vara kärleksfull, stöttande och solidarisk. Ett ständigt mindervärdeskomplex gentemot systern som har en kropp som ”duger”, ett ständigt agg från den andra systern som också förnekas allt ”på grund av sin tjocka syster”. Hoppas verkligen att de lyckas stå tillsammans och vända ilskan åt rätt håll och se vems fel allt verkligen är. Men det känns tyvärr mest sannolikt att pappans mani och vanföreställningar trasar sönder alla relationer inom familjen.

Trigger. Tråkig fakta för övervikt. ( Hade kunnat skriva ett liknade för undervikt)
Så till att börja med. Sitter som sagt på mobil och har inte alla länkar här men allt finns att hitta på googel.
Kort och gott studien som visar på att överviktiga lever längre än smala måste man ta hänsyn till att alla är med i studien. Och när jag säger alla så innefattar det dem med cancer. Dödligheten är som bekant hög vid många sorters cancer. En sidoeffekt av cancer är viktförlust och direkt avmagring. Detta är ett exempel av underviktiga och hur de är representerade i studien. Det finns annat.
När det kommer till stunden i Umeå så om de hävdar att hjärt och kärlsjukdomar är enbart genetiskt i ursprung så vet de själva att det är en lögn och om inte annat så för att de inte har tagit någon som helst data på sina forskningsobjekt då allt har rapporerats in från fjärr via sjävuppgova uppgifter. Människorna har alltså aldrig sett forskare och ingen förutom de själva har tagit några data på sitt BMI. Ja ni läste rätt. Rapporten är uppbyggd på BMI och detta från vad patienten själv rapporterat.
Gör en mellan post om detta skulle försvinna och jag inte orkar skriva om. Fortsättning följer..,.

Fast forskarna hävdar varken att den totala dödligheten är lägre bland feta än normalviktiga enligt BMI, eller att hjärt- och kärlsjukdomar enbart är genetiska. Jag vet att det finns vissa lekmän som då och då hävdar att det inte alls är farligt att vara fet och att feta t o m lever längre än smala generellt, men det är inte sant om man får tro vetenskapen åtminstone. Det är dock inget forskarna här påstår. Sen undrar jag hur du vet att testobjekten själva rapporterade sina BMI. Jag säger inte att du har fel, det kan vara jag som missat detta. Och om det är så, så undrar jag om forskarna inte tagit någon som helst hänsyn till att människor kan rapportera ett falskt BMI. Det är förmodligen inte det vanligaste men har svårt att tänka mig att de som gjort undersökningen inte skulle ha tänkt på detta när det är det första vi som lekmän tänker på.

Man har alltså jämfört ett BMI där högsta värdet är ca 25 med en smalare tvilling som är ca BMI 23 i många fall.
BMI, som vi dessutom alla ver är skit, på 25 motsvarar överviktig. Inte fet etc utan något överviktig.
Så ombilda nu återgår till BMI så är det så lågt över vad de kallar normalt och helt utan att någon har mätt deras kropps procent och var på kroppen fettet ligger att hela rapporten är helt meningslös.
Fortsättning följer

Här har ni den riktigt tråkiga orden på lätt svenska får Peter….
”Forskarna har bland annat kommit fram till att bland de tvillingar som hade ett högre BMI, med ett medianvärde på 25,1, fick 5 procent hjärtinfarkt och 13,6 procent avled under perioden. Av de med ett lägre BMI, medianvärde 23,9, hade 5,2 procent drabbats av hjärtinfarkt och 15,6 procent hade avlidit.
– Det innebär då också att om det inte finns ett samband mellan de här livsstilsfaktorerna som orsakar fetma och hjärt- och kärlsjukdom. Då måste det innebära att sambandet man ser mellan fetma och hjärtsjukdomar respektive död är rent genetiska. Det vill säga att det är samma gener som bestämmer om vi blir tjocka som bestämmer om vi ska få hjärt- och kärlsjukdom eller dö, säger Peter ”

Skulle det inte kunna vara så då, att genetik spelar större roll för risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar än fetman is sig, även med risken för diabetes inräknad? Tänker på diskussionerna jag brukar ha med folk som hävdar att fetma beror på överätning och svårigheterna de har att förstå korrelation och kausalitet. Överätning är inte orsaken till fetma, däremot finns det ett samband.

Det det säger att det inte finns bara en orsak. Att det kan bero på genetik, och då lönar der sig inte vid ÖVERVIKT att gå ned men samtidigt så säger man att man har förhöjd risk för diabetes 2 och då kandiderar det ju faktum ovan då diabetes är en signifikant ökad risk för hjärt kärl.
Men att man kan lida an övervikt pga gener utesluter inte att du lider av övervikt enbart pga överätning ementiinell eller vad som nu är orsaken.
Samma som att det kan ligga en annan grundsjuldom i grunden som orsak.
Har jag förstått dig rätt nu? Har inte sovit på 36 h så det snurrar lite nu och också en orsak till att jag brann av.

Så nu har jag säkert glömt något då jag har dålig överblick när jag skriver på liten skärm så är det något som inte finns med så är det inte pga brist på fakta utan att jag glömt.
Jag kan lägga till som ett PS att der tyvärr tillkommit 7 nya cancer som är bevisad ökad risk på vid stek övervikt och att så unga så vid 25 har en markant ökad risk för levercancer.
http://www.abcnyheter.no/livet/2016/08/25/195238081/forskning-knytter-overvekt-til-atte-nye-krefttyper
Och så vill jag berätta att eftersom det inte tillkommit mycket nytt om vem som drabbas inom hjärt kärl på sista tiden och att synas är att få anslag ergo vi vrider till de vi fått fram lite för sensationella rubriker som vill höra för att få de stora rubrikerna så kan ni läsa nedan med viss behållning.
http://fof.se/tidning/2006/6/sa-kan-forskare-bli-fuskare

Så nu har jag säkert glömt något då jag har dålig överblick när jag skriver på liten skärm så är det något som inte finns med så är det inte pga brist på fakta utan att jag glömt.
Jag kan lägga till som ett PS att der tyvärr tillkommit 7 nya cancer som är bevisad ökad risk på vid stek övervikt och att så unga så vid 25 har en markant ökad risk för levercancer.
http://www.abcnyheter.no/livet/2016/08/25/195238081/forskning-knytter-overvekt-til-atte-nye-krefttyper

Oavsett om du vill prata mer med mig eller inte så vill jag säga att jag uppskattar att du tar dig tiden att förklara. Och självklart är jag dig evigt tacksam för att du försvarade mig när hon du vet startade sitt skitsnack om mig då för några år sen. Ber också om ursäkt för min otrevliga ton på slutet.

Man kan kontakta socialen för en orosanmälan och hänvisa till artikeln som anledning. Ger man dom en möjlighet att läsa artikeln och ger dom namnet på journalisten/författaren så kan dom jobba utifrån det. Dom måste undersöka dom bevis som finns även om identiteten inte är fastställd än. Om det rör sig om misstanke om brott kan journalisten bli tvungen att uppge namnet på pappan. Jag skulle så gärna vilja kontakta socialtjänsten på det sättet men har inte ork/möjlighet på grund av psykisk ohälsa. Kan inte någon göra det? Och berätta hur det gick?

Nej, det funkar inte alls så. Läs gärna mitt inlägg om vad källskydd innebär högre upp. Journalister har inte ens någon automatisk skyldighet att uppge en källskyddad persons identitet till polisen när det är helt uppenbart att brott begåtts och ännu mindre har de någon skyldighet att uppge en källskyddad persons identitet för socialen för att det finns MISSTANKE om brott.
Socialen kan INTE komma åt pappan genom att gå genom journalisten.
Upplyser inte om detta för att försvara pappan, för jag tycker också att han är ett jävla as utan jag berättar bara vad som gäller juridiskt.
Den här pappan verkar så extrem och fundamentalistisk (vattenmelonen!) att det säkert finns många personer i hans omgivning som förstår vilken familj de rör sig om när de läser artikeln och någon av dem kanske ser till att flickan får hjälp.

först vil jag tacka att denna artikel och kommentar har skrivit, och det är för att jag själv inte bara är 30 kilo över min vikt utan för att min äldsta son , 13 år , också har ca 20 kilo över sin vikt, enligt dom där tabeller de visar oss på barnfetma programmet som vi har besök hos då och då. Tack för att ni skriver, jag slutar omedelbart att komma till sjukhuset med honom, jag vill att han ska må bra, programmet för barnfetma heter ironiskt, må bra grupp. Men där mår man inte bra.
Min barndom: tjocka föräldrar, nyttigt mat men för mycket mat vid bordet, extremt mycket, jätte talrikar, jätte allt, har dåligt minne, mycket jobb-barnarbete, först som friviligt hjälp och efter några år, med lön och schema sedan 12 år. Sexuel övergrepp av någon sort, minns inget grovt, bara lite röra bröstena, och äckel. Började bli kallat tjockisen jämfört med min sister som var en spaghetti`, båda ’rubriker’ fick min sister och jag av våra föräldrar. Nästan inget idrott hemma, bara min bror, han spelade fotbol.
JAg minns 12 år, jag skulle till mina farföräldrar som jag inte hade sett i flera år och där fick jag höra från farmor att min mamma hade skickat ett brev där de förklarade att jag inte skulle få äta de söta kakor och bullar som jag älskade och hade väntat i flera år att träffa farmor igen för att få smaka på dem, för att jag var tjock.
Där började jag att äta i smyg, farmor gav mig kakorna men jag skulle lova att jag aldrig skulle berätta att hon gjorde så. Sedan växte jag och var inte så tjock i praktiken, men trodde alltid att jag var tjock, ändå hade mycket annat att tänka på, och jag märkte att jag kunde bekräfta att jag duger, att jag är snygg, för att jag fick lägga mig med vilken kille som helst som jag valde, den snyggaste, eller mest sagt den tuffaste, för jag valde de jag kände mig mer intresserad för, och så komm jag att välja en misshandlare som sambo, pappa till min son, som även om han aldrig sa ett ord om min kropp, tog han sig friheten att kalla mig för allt annat en fina ord, mest fokuserad på min intelekt, eller mina emotioner, än på mitt utseende, eller åtminstone inte på min vikt, men på hur jag klär mig, elegant eller inte, osv. Ja, då hade min ’spaguetti’ syster fått sitt diagnos ’skizofreni’, och då fans det i mitt liv mycket annat än min tjocklek att tänka på.
Där var jag 27 år och hade provat redan många olika bantningar, lyckats och sedan kommit upp igen, tränat någon gång med ingen lust och även någon gång hittat lusten i att dansa, men pappan av min son tog snabbt slut på det, han hånade av den musiken jag gillade och till sist fick jag aldrig ha den på hemma och hemmet var bara skrik och grät. En dag, en annan syster kom fram och tittade på min ett årig bebis som jag mattade med glädje och ville hela tiden att han skulle äta lite till och frågade mig om jag ville ha en tjock barn, eller vad höll jag på med. Jag blev schokad, nej, du, det vet jag hur ledsen har jag varit hela mitt ungdomsålder för att jag inte vågade göra deta eller det andra, nej, herregud, hur kan du vara så elak tänkte jag om min syster, varför säger hon detta åt mig, och sedan den dagen har jag varit orolig för min bebis storlek.
Från pappan separerades vi när min äldsta var 3 år och hans bror 1. Då och då lyckades jag inte tänka på det, först tog jag aldrig upp det med honom och vi var lyckliga ändå, även om jag som mamma hade en oro, jag hade ändå andra fel som nybörjarmamma med en katastrofisk psykisk hälsa som hela samhälle ändå tyckte var helt ok, där ätstörningar om att äta kompulsivt läger ingen märke på, för det gör man i smyg.
Där man försöker täcka en hålla i magen med mat, men hållan är inte i magen fysiskt, utan i emotionerna, där har man en håll som inte går att täcka om inte självförtroende och självkänslan är här. JA, fina ord, stämmer nog, men från teori till praktik det är en helt annan grej. Jag tror inte att jag kommer att läsa det som skrivs här igen, även om jag är tacksam, det är jag helt ostrukturerad för att kunna komma ihåg hur jag hamnade i denna sidan eller minnas att det kan vara intressan

<3 Jag har inga svar och lösningar men tack för din öppenhjärtliga kommentar. Jag tror du är en bit på vägen redan. Många insikter och mycket kärlek. Kanske nån av mina läsare har några råd? Tänker att det kanske finns stödgrupper på facebook för föräldrar med tjocka barn som INTE bantas och skammas? Om inte så borde det startas NU. Kram på dig!
Kan du kanske prata med hdin son, berätta det du berättat för oss? Om att du gjort så här för att du inte vetat bättre, och att du gjort fel och att du vill göra om och göra rätt? Höra med honom vad han tänker? Berätta om dina egna erfarenheter? Ja allt det här? Gå vidare därifrån. Berätta att han duger, att det är ok att vara tjock, att han är bra och fin och bäst ändå. Prata om varför så många tycker tjock är dåligt och varför det ser ut som det gör? Och vad man kan göra för att sluta tro på det själv. osv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *