Kategorier
Vardagstrams

Jag bor i en Astrid Lindgren-psykos och jagälskar det

I morse skickade jag iväg mina två stora till skolbussen som vanligt. Jag har sån tur att mina ungar är snabba och effektiva på morgnarna. De äter frukost i skolan så allt som ska göras på morgonen är ju att borsta tänder, borsta hår och klä på sig. Allt detta klarar de själva, visserligen med lite hjälp från mamma som står och skriker ”kom igen kom igen skynda nu!” medan hon ordnar med frukt till skolan och eventuella gympakläder osv.
Så jag skickade iväg dem med en puss och sen tog jag den lilla och gick tillbaka till sovrummet. Precis när jag ska lägga mig så ringer det, en förälder i byn som jag känner och jag får genast katastroftankar … eller iallafall typ tanken att nåt av barnen har spytt eller ramlat. Många föräldrar följer sina barn till skolbussen, det gjorde jag också första året men känner mig trygg nu med att mina kan gå själv samt att det finns tillräckligt många vuxna vid stationen som har koll. Mycket riktigt.
Denna förälder, Sofia, berättade att mina barn missat bussen och att hon plockat upp dem när de var på väg hem igen. Hon ville berätta att hon skulle skjutsa dem till skolan och att de inte velat kliva in i bilen trots att de känner henne relativt väl och att det var bra tänkt. Jag har sagt åt dem detta nämligen. Aldrig kliva in i en vuxens bil om mamma inte sagt att det är ok, inte ens om de känner personen som kör. Så Sofia ringde upp och okejade med mig. (Jag får komma ihåg att lägga henne på listan över vuxna de får följa med.)
Jag sa tusen gånger tack tack tack för jag ser liksom framför mig mina små dårar ståendes förvirrade nere vid busstationen helt själva besvikna och ledsna och med den där känslan av att vara dum och fel som man fick för minsta lilla när man var barn. Jag minns en hel barndom full av sådana känslor och är som vuxen väldigt mån om att mina barn aldrig får känna så. (ok jag curlar kanske så sue me) Jag får ont i hela kroppen bara av tanken.
Men nu fick de komma till skolan iallafall. De älskar skolan och vill ju inte missa allt roligt. Ninja skulle bada idag och det tycker hon om.
En stund senare fick jag iallafall ett meddelande från en annan förälder i byn som ville kolla om mina barn kommit hem tryggt. Hon hade stött på dem vid busshållplatsen och sagt åt dem att de missat bussen och att de skulle gå hem. Och nu ville hon alltså kolla om de kommit hem ordentligt.
Alltså hajjar ni vad jag bor på för ställe va? Hajjar ni varför jag ville flytta hit?
Nu är de iallafall hemma och har fredagsmys med pappa. Jag ville passa på att ta en dusch medan lillplutten var på bra humör och nu har han somnat efter att han ätit ordentligt från tutten och UTAN skrikfest så jag känner att jag nästan vunnit på lotto.
Hoppas ni får en fin helg.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag bor i en Astrid Lindgren-psykos och jagälskar det”

Haha exakt sån där var jag också när jag var liten!
Jag bodde cirka 5 minuters promenad (icke bilväg) från skolan och min bästakompis bodde 100 meter nedanför mig så vi gick tillsammans varje dag.
En dag regnade det väldigt och kompisens föräldrar bestämde sig för att skjutsa och väntande in mig, men jag vägrade följa med för att jag inte fick åka bil med främlingar ? Var typ 7 år haha!
Senare den dagen berättade mamma att hennes föräldrar fick jag åka med!

Var hemma från skolan o sjuk när jag var ungefär 7-8 år. Mamma var tvungen att uträtta ett ärende o sa åt mig att inte öppna för någon om det ringde på dörren. Helt oväntat kom min äldre bror hem och ringde på dörren men jag vägrade öppna, mamma hade ju förbjudit mig det, fast han ropade genom brevlådan att det var ok att öppna. Bror min var jättearg på att han fick vänta i farstun till mamma kom hem. Tänk så tokigt det kan bli.

Åh så underbart med alla fina människor som finns. Kan bli alldeles rörd över sånt. Bor själv i ett liknande område. Vi hjälps åt. Håller koll (har också egen fb-grupp där man kan efterlysa nallebjörnar som glömts i lekparken och be om tips på bästa elektrikern). Och barnen har så mycket kompisar. Finns alltid någon att leka med. Är så glad och tacksam för att vi kan ge våra barn denna uppväxt. Önskar att alla barn hade fått ha det som våra.

Hahaha. Växte upp i en liten bruksort och var på väg hem från min kompis och fick gå själv, till konsum där mamma skulle hämta mig. På vägen möter jag en bil jag känner igen och det är min gamla dagmamma och hennes man. Hon säger att de kan skjutsa mig och jag totalvägrar ”mamma sa att jag inte får” och de sa ”ja, det är bra, men du känner ju oss” och jag säger ”ja, men det skulle en snäll farbror med godis också säga” och sprang för mitt liv. Berättade för mamma, och fick okej att alltid kunna åka med dem.
Mycket förvirrande för ett litet barn, faktiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *