Vardagstrams

Jag tvingade Oskar att skaffa ett tredje barn

Här är de små bebisfötterna. Med alla de små tårna på. De är så små och så många. Hur ska man hinna äta upp dem alla?

Nu är muppen 3 månader gammal. Tre månader som han varit helt självklar. Tre månader sen han kom till oss. Tre månader som trebarnsmamma. Helt sjukt egentligen.
Minns när jag köpte hund för en evighet sen, en dobermann för övrigt, stor, busig, galen, valpig, jobbig som satan. Jag minns att jag gick runt och ba kände att wtf är jag är jag hundägare nu? Har jag hund? Det var så absurd känsla. Och så är det nu, fast ännu märkligare. Jag är morsa. Morsa till tre barn. Trebarnsmorsa?! Hur gick det till? (alltså jag vet ju hur det gick till, retorisk fråga) Jag vänjer mig liksom aldrig även fast det på samma gång känns så självklart.
Jag övertalade ju Oskar till trean. Tjatade och bråkade till mig detta lilla barn. Han ville inte alls men jag ville och då tänkte jag att varför är det alltid den som inte vill som ska bestämma över vårt gemensamma liv?
Jag gick inte med på att bara ha två barn och vi hade några (svala) gräl där det mest var jag som grälade och var arg och känslomässig medan han argumenterade sakligt för att vi inte skulle orka och att han inte ville försumma ännu en unge (han jobbar ju och det tycker han är jobbigt pga all tid borta). Samtidigt så kunde jag inte förlika mig med tanken på att det inte skulle bli fler ungar. Jag har nog alltid sett mig själv som just en trebarnsmorsa och nu är jag äntligen det.
Jag vet ju att detta är ganska kontroversiellt för övrigt. Många provoceras oerhört av mitt resonemang och valet vi gjort. Blir förbannade liksom. En del upplever att jag tvingat (nå, han är varken kuvad eller viljelös)  Oskar till föräldraskap medan jag argumenterar för att motsatsen hade varit att tvingat mig till att avstå fler barn. Hur man än gör så är det ju en av oss som måste vika sig. Och den här gången var det faktiskt Oskar.
(Och det är inget han ångrar nu kan jag lova!)

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

32 Comments

  • Isabella

    Jag har alltid tänkt förut att jag vill ha 2 eller 3 barn. Nu har vi två och jag vill ha ett till. Min man är nöjd med två (jobbar mycket han med). Jag drömmer ofta att jag är gravid och det tar upp så mycket av min tankeverksamhet. Samtidigt har jag svårt för att tjata på honom om detta, även fast jag förstår argumentet med att “varför måste den som inte vill bestämma?”. Vårt första barn var inte planerat, han ville att jag skulle göra abort. Men stöttade mig om jag inte ville. Jag kunde inte för jag kunde inte motivera mig själv varför jag skulle det. Vi skulle antagligen ha försökt kort senare ändå. Han har aldrig ångrat henne och är så glad att jag inte ville göra abort. Jag vet att han skulle älska ett till barn lika mycket som de vi har. Vi har plats och vi har ekonomin… Oj, det här blev långt. Jag hoppas i alla fall att jag tar mod till mig och diskuterar detta för jag tror att detta är en starkt bidragande orsak till den ångest jag känner oftare och oftare.

  • ozzy

    Jag tänker att det är ett enormt risktagande att tvinga fram ett till barn när den ena parten är tveksam. Har sett exempel på detta och när barnet väl är fött så konstaterar den tveksamma att det är för mycket och för jobbigt och så är skilsmässan ett faktum. Så synd på ett annars väl fungerande äktenskap. Kan tänka att varför inte nöja sig med det man har och värna den familj som redan finns. Men det är bara hur jag tänker.

    • Lady Dahmer

      Jag förstår LD till fullo. Jag har två barn. Min man ville inte ha två heller efter första. Nu vill jag dessutom ha tre barn. Risken för skilsmässa var jättestor innan tvåan. Den är rätt stor nu oxå. Jag mår jättedåligt över att känna mig snuvad på det jag vill mest i hela världen. Han vill inte leva med en partner som jämt är deprimerad. Så risken för skilsmässa är långt större om vi inte skaffar ett tredje barn. Det är kanske svårt att förstå om en inte har en så otrolig längtan själv.

  • Molly

    Instämmer. Det är ändå en människa man sätter till världen. Finns andra sätt att fylla sitt liv och ego med. Barn bör ha två föräldrar som velat det. Och hur tänker du när du skriver detta på internet som finns kvar för evigt? Vet du vilken känsla barn som inte varit planerade eller oönskade lever med? Jag hade inte funnits om mina föräldrar inte förlorat ett spädbarn året innan.

    • Lady Dahmer

      Långt ifrån alla barn är ju planerade. Är just nu gravid i v. 41 med ett barn som absolut inte var planerat men nu kan varken jag eller pappan till barnet vänta på att den lille ska komma ?

  • FL

    Hjälp. Jag blir jätte, jätteprovocerad av detta! Att tvinga någon att skaffa ett till barn är ju inte klokt! Om du vill ha mer men inte han så får väl du skilja dig och skaffa på eget håll? Måste säga att det uppfattas (av mig)som oerhört egoistiskt och barnsligt från din sida ärligt talat? Dessutom är det fullkomligt hjärtknipande att han känner att han försummat de andra barnen och nu försummar ett till och att du tycker det är ok? Sen fattar jag inte hur han kan vara så svag så han ger sig men det är typiskt karlar. Jag tycker du är så jävla grym och är större delen av tiden på samma spår som du men det här var bara för mycket…

    • Lady Dahmer

      Är det verkligen rimligt att bryta upp ett lyckligt äktenskap pga att man är oense? Är det verkligen mindre ego? För vem isåfall? De andra två barnen som detta isåfall drabbar? Och är det inte minst lika ego att förneka den andre barn? Är inte min man lika ego som mig?

  • Sofia

    Précis så kände jag. Jag och min svärmor “övertalade” min kille till ett barn ( med 40 runt hörnet och 10 år ihop var det verkligen sista sekunden) och vem är superlycklig o allmänt fjollig med sin dotter…) Vet man inte sitt eget bästa så ? Dessutom levde han i tron att han var 25 och skulle missa allt krogliv (som han ändå inte haft de senaste 10 åren) så lika bra att han kom till insikt om sin egen ålder. Däremot skulle jag aldrig lurat till mig ett barn typ sticka hål på kondomen. Skillnad ändå.
    Nu jobbar vi tom på en tvåa och det tog bara ett år av “tjat”. Får se om det bär frukt.

  • Christina

    Å vad jag blir trött av att läsa alla prettokommentarer.
    Han farsan i fråga absolut inte velat ha ett tredje barn så hade han antagligen sett till att det inte blev nåt tredje barn. För jag har svårt att tro att bebisen är resultatet av en våldtäkt utförd av LD.
    Skärp till er och var glada över att det för en gång skull är en man som rättar sig efter en kvinna.

    • Lady Dahmer

      Snacka om att ha helt de fokus i diskussionen. Hade tyckt att det var lika illa om det varit omvänt. Kan inte förstå förtjusningen i att ens njuta av graviditet och bebis när när den andra uppenbart inte önskat det. Jag vet jag är knäpp på mitt sätt. Gillar dig för övrigt mycket LD!

  • Jessica

    Just det här kan vara knivigt. Det går ju inte riktigt att kompromissa och mötas halvvägs heller – antingen blir det ett barn till, eller så blir det inte det. Jag såg på Dr Phil för länge sen (vi kan ignorera många av hans råd och resonemang för övrigt) att han och hans fru hade varit i samma sits – han ville inte ha ett till barn medan hans fru ville det. De skaffade ett barn till, då han hade resonerat så att hans frus önskan att få barn till, hade varit starkare än hans önskan att inte få det.

  • Fredrika

    Vi sitter i samma sits. Jag vill ha en till men min man vill inte. Har två fina barn, men JAG känner att familjen inte är komplett ännu. MEN de gör min man. Han vet hur jag känner och har ju några år på sig att ändra sig men kan inte tvinga. Att bråka om att skaffa fler har vi inte gjort och tror de inte hjälper heller här hos oss. Att ge “efter” i denna fråga är svårt med en längtan men tror den går om

  • Anna-Karin

    Det var ungefär lika här. Jag kände mig INTE färdig med barnafödandet (och då hatar jag ändå att vara gravid). Min man var mer än nöjd med två barn men gick med på ett tredje till sist (jag fick övertala men som du skriver själv, de är ju inte helt utan vilja, hade han VERKLIGEN vägrat hade det inte blivit en till). Han kände inte alls för att “börja om” (de andra två är idag 7 och 5 år).
    Nu är trean snart 1 år och bara häromdagen sa min man, helt spontant; “-Jag är så himla GLAD över att vi fick honom! Han är helt underbar”.
    Han har självklart älskat honom från första stund och aldrig varit bitter eller nånting över att jag “övertalade” honom.

  • Frida

    Tog min mamma fem år att övertala min pappa att de skulle ha ett barn till (har två äldre bröder). Han var högst motvillig och gick nog med på det för att slippa allt tjat. Men ut kom jag och glad var han för det 🙂 Tror det är ytterst sällsynt att en förälder blir bitter och ogillar sitt yngsta barn om de först inte ville ha det. Håller för övrigt på och präntar in i min sambos huvud att jag vill ha fyra ungar. Så hinner han vänja sig vid tanken, liksom.

  • Sanna

    Å, jag känner mig så kluven inför detta – min sambo och jag har ett barn, jag skulle gärna vilja ha ett till men inte han… är så rädd att det ska skada vår relation och därmed även vår dotter om jag “tjatar mig till” ett till barn men samtidigt håller jag med dig LD att det ju egentligen inte är självklart att den som inte vill ska få bestämma, och jag är rädd att bli bitter och ångra mig om jag inte försöker övertala honom… Sen så tror jag ju att det vore kul för vår dotter att få syskon… men jag håller med min sambo om att det inte är tillräckligt skäl att försöka få ett till barn… usch, det är så svårt!!

  • Sofia

    Visst är det så att man inte tjatar fram ett barn från random snubbe man knappt dejtat. Min kille var rädd för att “ta steget”. Vi hade varit ihop i 10 år, köpt hus sedan länge och han älskar barn. Om så inte varit fallet hade jag inte tjatat fram ett barn och det hade ändå inte gått. Alla de år jag själv inte ville hade jag ändå gett med mig om situationen var omvänd. Däremot skulle ingen av mina ex nånsin lyckats övertala mig till barn.
    Tycker ändå att man får ta varje situation i beaktning innan man dömer.

  • Elina

    Bra! Lever man ihop ska man kunna ha riktiga diskussioner om detta. Det är synd att kvinnans fertilitet ofta betraktas som något som ska “stängas av”, som om det i grunden är dåligt förutom vid de tillfällen man ska skaffa sina 1,9 barn. Jag hade tyckt det varit problematiskt om min man inte kunnat välkomna ett barn till familjen och samtidigt förvänta sig att kunna ha sex närs om helst i menscykeln.

  • Cecilia

    Rätt intressant grej detta. Särskilt med tanke på hur både förbannade och provocerade folk varit även på mig för mitt motsatta ställningstagande (= blir inga jävla ungar oavsett hur mycket min partner och huvudsakligen dennes familj och släkt, men även till viss del min egen och ett par gemensamma vänner och bekanta, tjatar och stressar). Kanske för att, som dom menar, jag har (/tar mig) enväldig rätt till “final say” i frågan. Även om min partner verkligen, verkligen sett sig själv som förälder och längtat efter detta hela sitt liv så är det liksom jag som kan bära barn av oss två. Ett tag funderade jag EXTREMT MYCKET över om jag verkligen gjorde rätt (skulle vilja se den snubbe som ej velat ha barn någonsin i historien gå omkring med så mycket skuldkänslor och ångest över detta – och inte typ bara grinighet över att behöva välja mellan barn eller blue balls – som jag gjorde at that point) som förnekade min partner detta, men 1. Jag fick här galet mycket baby-relaterade mardrömmar som handlade om den monumentala ångesten över att förlora min frihet, och mitt psykiska mående försämrades märkbart (tänk typ något ÅR i ett töcken av katastrof och panik-känslor inför att jag hade gett min partner förhoppningar jag ej kände mig klar över om jag faktiskt kunde leverera. Vi såg rätt nyligen – och efteråt läste jag – “Vi måste prata om Kevin” och den liksom satte tonen på någon slags överhängande känsla jag ofta haft inför föräldraskap bättre än något annat jag läst/sett. “DET HÄR är ju det jag känt. Det där jag skulle uppleva, jag bara VET det. Jag har ALLTID vetat det och nu finns det äntligen något att referera till” och jag tror min partner äntligen också förstod någonting från min synvinkel denne ej greppat innan detta även om jag försökt förklara det. Och ja, filmen är såklart ett extremfall, men det finns ändå ett slags människoöde i den som bara känns som en sån likely möjlighet för just mig in case of graviditet liksom), och 2. Både jag och min partner är överens om att vi ju redan är lyckliga och nöjda tillsammans som vi är på SÅ många andra plan.
    Så: Varför är det så att just JAG ska uppmanas fortsätta gå omkring och må skit och till förbannelse älta och ompröva mitt val i mitt förhållande? Och varför ska just DU förebrås för ditt beslut i erat? Svaret verkar, för mig, som vanligt vara samma gamla förbittrande sanning som alltid. Kvinnor™s val bara måste ju granskas och kritiseras och förkastas. Överallt. Hela tiden. Oavsett vad. Helt vanligt kvinnohat m a o.

  • Annorlunda

    Jag ser inte att det finns något tvång här. Oskar hade tre val som jag ser det. 1, sluta ha oskyddat sex eller sterilisera sig. 2, gå med på ett barn till. 3, Om du aldrig slutade försöka övertala honom och han inte stod ut så skilsmässa. Jag personligen är ganska säker på att jag efter att vi talat igenom saken inte skulle gå på min man om att skaffa ett till barn. Absolut inte, det skulle betyda en risk för massa bitterhet från min man i framtiden. Inte för att han inte skulle älska barnet eller vilja ha det när det kommit, det gör man ju när barnet väl kommit det är vi programmerade att göra. Men bitterhet över att känna sig överkörd och inte blivit hörd. Jag är rädd att barnet skulle få reda på att pappan var emot det och det skulle göra barnet illa oavsett hur mycket kärlek det får av sin far. Barnet skulle tolka varje negativitet som berodde det på att pappan från början inte ville ha det. Jag tycker också Oskar hade rätten på sin sida eftersom du redan har två barn.Jag tycker hans önskan att lägga mer tid på era två barn väger högre än din önskan om ett tredje. Jag kan ju inte veta säkert eftersom jag inte varit med i ert resonemang kring det men det är den känslan jag får av texten. Sen det här med att barnet inte kommer läsa din blogg. Det kan du inte veta, vem som helst kan sitta och ta skärmdumpar på allt du skriver. Att du kallats Lady Dahmer kommer vara en enkel googling bort för mycket lång tid framåt. Då räcker det med att dom tar skärmdumparna och laddar upp dom och döper dom till något med Lady Dahmer i så är det sökbart. Det kanske läggs upp av någon som vill visa hur diskussioner om fettförakt och feminism gick i samhället i den här perioden till exempel. Eller det kan vara så enkelt att någon förälder i ditt område läser och i framtiden nämner i sitt barns närhet att “Oskar vill ju inte ha honom”. Sen kommer det barnet och säger till ditt barn att “din pappa ville inte ha dig det har min mamma läst på internet”.

    • plopp

      Det kommer inte vara synd om de barnet. Min pappa sa rakt ut att han aldrig ville ha barn. Det är ingen hemlighet. Han steriliserade sig när han räknade ut hur barn blev till några barn senare. Han älskar oss, och är en stor trygghet i mitt liv. Sluta tyck synd om alla dessa ungar om du inte har någon konkret orsak att de FAKTISKT far illa.

  • Agnes

    Åh, jag har ett barn och vill inte ha fler som jag känner nu (vill lägga min energi på det barn jag har), men min partner vill verkligen ha fler barn. Dock, eftersom han är man och inte vill adoptera utan ha ett biologiskt barn så skulle jag behöva vara gravid, genomgå en förlossning, amma (ja, jag skulle vilja amma i så fall), så känner lite att det är ju lätt för honom att önska sig fler barn som slipper gå igenom allt det där…. samtidigt vill jag ju inte att han ska bli bitter och det ska skada vår relation. Varför kan inte män föda barn? Då skulle jag lätt kunna övertalas, om han skulle ta huvudansvaret för allt det där och jag kunde få fortsätta jobba och vara en stöttande person vid sidan av i början.

    • plopp

      Känner lite samma sak. Min kille vill ha barn, fast det är en ENORMT stor grej att fråga en kvinna om hon kan ställa upp på. Det känns lite som när man har en 6-åring som vill ha en EGEN hund, men om man köper en hund till hen kommer huvudansvaret till en början att ligga på dig som vuxen att hunden tas hand om på ett korrekt sätt.
      Jag har kompromissat och inte gjort en abort, och mitt liv kommer aldrig bli sig likt. Jag är beredd på det men jätterädd och nervös på samma gång.

  • Ida

    Jag har också ” tvingat” min man till att skaffa fler barn. Inte en trea men en tvåa.
    MEN man kan trots allt inte tvinga en vuxen man att skaffa barn, han visste ju trots allt att om man har oskyddat sex vid ägglossning så finns det en risk/chans för graviditet.
    Nu väntar vi med spänning på att miraklet i magen ska anlända, jag och storasyskonet är jublande glada och maken lite mer återhållsamt glad;0)
    Jag är oerhört tacksam för möjligheten att få ett barn till med min man, jag hade inte kunnat tänka mig att skaffa barn med någon annan!
    Om man älskar varandra och lever i en sund relation med tid och ekonomi till det tror jag inte man ångrar ett barn till.
    Och jag oroar mig överhuvudtaget inte för att barnet ska få veta att pappa inte var så sugen på fler barn… Det var ju när vi pratade om barn i allmänhet, innan vårt barn blev just VÅRT barn:0)

  • Emma

    Förstår exakt vad du menar!! Hemma hos oss är jag den som ville ha fler barn och han ville inte. Hur många gånger har jag yttrat orden: “Varför är det alltid den som inte vill som bestämmer?”. Så att tjata för är väl samma sak som att tjata mot. Jag är och har varit skitledsen för att inte få fler barn medan min man inte fattar mitt resonemang alls. Antagligen för att det blir något konkret om jag fått min vilja igenom medan det nu bara är min sorg som (inte) syns. Så jag provoceras inte alls av ditt resonemang utan tycker du har tokrätt!

  • Hannele

    Håller med dig. Varför ska den tvekande mannen bestämma att det inte blir fler barn? Män kan få barn långt upp i ålderdomen. Det kan inte kvinnor.
    Jag vill ha ett tredje barn. Min man tycker det räcker med två. Jag har därför klargjort att nu slutar jag skydda mig. Vill han inte får han ta ansvar för sin egen sperma.
    Vill han inte kan jag inte tvinga honom. Men han kan heller inte tvinga mig att avstå. Blir det inte ett gemensamt barn så skaffar jag ett som är bara mitt med donator. Utpressning? Ja, visst. Men jag har inte tid med en velande karl.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *