Kategorier
Vardagstrams

Jag vill inte spendera hösten med att oroa mig

Jag vill ju bara vara hemma och njuta av min lilla tjocka bebis. Laga god mat från vår mattjänst till min man. Krama barnen och vara en snäll förälder. Måla mera tavlor. Göra prints av sagda tavlor. Blunda. Meditera. Pyssla med kristaller och andas höstluft. Umgås med Anja och göra snippor i silver tillsammans.
Jag vill inte spendera hösten med att oroa mig eller ha ångest och ont i magen. Det känns som att jag slösar så mycket tid på just det. Det liksom äter upp allt annat, allt utrymme, allt liv, hela vardagen. Och tiden går ju så snabbt. Vips är bebisen stor och så har jag ödslat massa tid på att oroa mig för annan skit som inte är lika viktigt.

Nåt som är positivt förresten är att denna lilla bebis inte hatar sin pappa som de andra gjorde i början. Jag kan lämna honom med Oskar och veta att han kan trösta honom och att bebisen inte blir ledsen när jag går och att det faktiskt går att sked/kopp-mata med ersättning när det kniper. (Min mjölk är det full fart på så jag oroar mig ej för produktionen och vi undviker flaska så det blir ingen tuttförvirring)
Jag har väl som mest varit hemifrån fyra timmar. Då kniper och värker det visserligen i brösten men lille plutten är nöjd och glad när jag kommer hem. Det känns skönt, även om jag helammar i övrigt och inte planerar att ändra på den biten så är det skönt att veta att jag KAN gå hemifrån en stund utan panik.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte spendera hösten med att oroa mig”

Vad fina kuddar ni har. Och din muggsamling jag sett på IG är to die for (älskar finsk design). Och fin tröja på storkillen.
Testa att köra upp i en närliggande kommun. Dock inte Eskilstuna, 08or kommer hit och stjäl våra tider p.g.a. lång väntetid i Stockholm 😉 nej men, det kan vara värt att prova. Sen när du klarat det (vilket du kommer göra) kan du göra allt du vill.

Men du kommer någonstans ha skavet av ett litet misslyckande? Snälla kämpa lite till nu när det är så nära! Vilan och lugnet som du önskar kommer att bli så mycket skönare sedan tillsammans med känslan av att du klarade det! För det kommer du att göra! Definitivt!

Jag tänker tvärtom mot Mia. När man hamnat i ett spinn av ångest, så där att det äter all glädje ur livet, kan man behöva ta ett steg tillbaka och släppa det som framkallar ångesten. Det är viktigt att kunna och våga känna sina gränser och respektera dem, inte alltid lyssna på peppande röster som tycker man ska kämpa lite till. Orkar man inte så orkar man inte och det är inget nederlag eller något att skämmas över. Sedan när du hämtat nya krafter fixar du körkortet (eller inte, världen går inte under för det).

Håller helt med om detta.
Ibland är det bäst att släppa taget, det kan vara en oerhörd lättnad. Och sedan får man se vad som händer, om lusten kanske kommer tillbaka.
Det låter på dig LD som att det är detta du önskar göra.

Håller med Mia, tror att det kommer att kännas som ett större misslyckande om du bara lägger ner nu.
Tror att det kommer att skava så att du inte riktigt kan njuta av hösten.
Ge dig en chans till! Du klarar det.

Men man måste ju inte njuta av varje sekund…och man kan njuta ”utanför” sig själv.
Har också mått väldigt dåligt i perioder. Ibland kan man ”titta på sig själv” på film när man gör allt det där underbara. Kanske man inte upplever lyckoruset då men man kan skapa sig ett minne.
Det betyder inte att man stoppar undan ångesten, men man kan vara snäll mot sig själv och tillåta sig att göra ett ”minnesalbum”

En metod som jag använder är att föreställa mig det värsta som kan hända. Sist körde du ju perfekt förutom puckogrejen med värmen. Så du KOMMER ju klara uppkörningen någon gång. Så föreställ dig att du kuggar uppkörningen gång efter gång och kommer upp i, jag vet inte, 20 kuggningar. Hur skulle det kännas? Förbered dig liksom på känslan och försök acceptera den. Eller om du vill föreställ dig att du kuggar så många gånger att du bestämmer dig för att du helt enkelt inte är menad att köra. Förbered dig på och acceptera den känslan. Sen tycker jag också tvärt emot Mia. Släpp det bara och ta upp det senare när du känner dig mer stabil. Kanske ångesten gör att du kuggar?
Har du förresten någon hjälp av psykatrin eller diagnos på någon ångestsjukdom typ GAD? Har du kanske skrivit om ångestproblematik får du gärna ge mig en länk till det. Jag vet att man bara hör massa skit om psykvården men ställ dig i kö till terapi. Ibland har man tur och hittar en jättebra behandlare! Har du valt att vara hemma med barnen 100% bara för att du vill eller hindrar din psykiska hälsa dig från att arbeta? Jag kanske har helt fel här men har för mig att jag läst att det är så. Om du vill arbeta så finns det hjälp att få! Psykvården kan hjälpa bara man har rätt behandlare. En enkel SSRI kan hjälpa otroligt bra mot ångest och oro. Har ni råd finns ju också alternativet att gå till ett privat ställe. Jag är ju nu inte säker på om du har psykisk ohälsa eller ’bara’ ’normal’ oro du får gärna hänvisa mig till tidigare inlägg om du skrivit om det. Men om du har psykisk ohälsa, du behöver inte leva så! Skriv gärna om din psykiska hälsa, jag tycker det skulle vara jätteintressant att läsa.

Behöver du en paus tycker jag att du ska ta det. Dessutom tycker jag inte att DU misslyckades, utan att inspektören sabbade dina chanser.
Att ta en paus är inte att ge upp. Ibland MÅSTE man få lite distans till saker som känns jobbiga för att få kraft att ta itu med dem.
Jag själv körde lektion på lektion på lektion och helt plötsligt var det prov och jag klarade det, men det kändes ändå inte som att jag hann smälta allt. Allt var bara en röra i huvudet och jag vågade knappt en köra det första halvåret. Det var inte förrän några månader efter jag klarat körkortet som allt föll på plats och jag vågade köra utan någon annans övervakning. Jag behövde en paus från körningen helt enkelt, och sen gick det som smort.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *