Kategorier
Vardagstrams

Jag vill ta hand om min kropp

Apropå smalas uppfattning om att man inte kan vara en bra förälder som tjock eller att man riskerar att dö ifrån dem: Jag tänker ofta på det. På att jag vill vara frisk för mina barn. Jag tror latent hypokondri samt min ångestproblematik gör att jag nojjar mycket kring detta. Jag är rädd att bli sjuk. Eller dö. Eller bara att må dåligt och inte orka finnas där. Jag har ofta magproblem och liknande och så nu gallstenen som jag känner begränsar mig, gör mig rädd typ. Och så oroar jag mig för kroppen och hjärtat. Att jag ska dö för man kan dö när man är fyrtio och tänk om jag är en av dessa? (Trots att man i min familj blir typ 100 år gammal) 
Men en sak som är säker är att denna ångest ALDRIG har nåt med min vikt att göra. Nej faktiskt inte. Jag tror inte att jag kommer dö för att jag är tjock. Min vikt är irrelevant. 
Jag känner ju mina begränsningar, min kropps svagheter. Jag känner att jag har dålig rygg och kass kondis men jag vet ju att det beror på att jag är otränad. Inte på att jag är tjock. Mitt hjärta kommer inte bli starkare och friskare av att jag bantar och min rygg blir inte mindre ”mjuk” av att jag går ner. (Hade samma problem som smal) 
Och magen får jag ju knappast ordning på med Viktväktarna eller andra metoder. Och klart jag oroar mig för artärer och inflammationer i kroppen och sånt som bryter ner hälsan. Men igen, det handlar inte om vikten. 
Aldrig om vikten. 
Vi måste sluta fokusera så jävla mycket på kilon. Så när barn skickas till dietister så ska man sluta stirra sig blind på BMI och kanske fokusera mer på typ avokado och olivolja, rotfrukter och nötter istället för kalorier. Och rörelse. Rör man på sig och bygger muskler så orkar kroppen bära upp de där kilona du bär på. Och då orkar också hjärtat pumpa. Och rör man på sig och äter näringsrik kost så kan man äta bullar och socker och annat när man känner för det också. Det vill jag lära mina barn. 
Nä nu börjar detta inlägg ta en obehaglig vändning. Nä men allvarligt, jag tänker mycket på att ta hand om kroppen (OBS inte på det sätt som fetthatarna och smalivrarna tror) för att orka leva, bygga mer muskler, äta sånt som kroppen älskar (min kropp älskar kött, fett och frukt) och mindre av det som gör illa den (tex mjöl som jag får ont i magen av eller stärkelse som gör mig uppblåst.) men det blir så lätt dålig stämning när man snackar och tänker på det. Så lätt att glida in i ätstört tänk. Vips är man där. Vips tänker man på kilona. Vips får man skuldkänslor och skam kring vad man äter. 
Och det är ju minst lika skadligt. Nej okej jag kanske inte dör i förtid av det men hur mycket är livet värt att leva om det är fyllt av självhat? Nä just ja. Iofs så kan man fundera på hur kul det är att leva med ångest och rädsla för att dö men jag jobbar på den biten också. 
Aja lite kvällssvammel för denna gång. 
Jag bjuder på lite extra fina volanger istället. 

Nån mer som har sk ”mjuk rygg”? Jag har haft det sen jag var liten. Oklart vad det innebär, sjukgymnasten jag var hos när jag var fjorton sa obehagliga saker om min stora byst så jag gick aldrig dit igen. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill ta hand om min kropp”

Hear you. Vikten känns jävligt irrelevant. Men kondisen relaterat till hjärta och kärl. Enda anledningen till att jag känner att jag borde göra någon högintensiv aktivitet. Vilket också är relaterat till mina sjuka katastroftankar; vill inte dö i förtid osv.

Lite halv-relevant fråga. Hur är det att ha ångestproblematik och barn? Jag jobbar dagligen på min ångest, men har så mycket nojor och ångest ändå. Jag klarar ett ”vanligt” liv och så, men det är ändå skitjobbigt. Man läser så mycket om hur det är att skaffa barn, att man ständigt är orolig, ständigt lever med hjärtat utanpå och konstant dåligt samvete. Vågar jag skaffa barn? Min karl led av depression tidigare, så OM vi ynglar av oss skulle jag oroa mig galet mycket för att ungen skulle drabbas av psykisk ohälsa. Förutom allt det andra man oroar sig över, liksom. Är det värt det? (missförstå mig rätt, jag fattar ju att ingen ångrar sina barn, men ångesten. Hur gör man!?)

Jag har SAD, GAD, ”komplicerad depressionsproblematik”, panikångestattacker och lite annat smått och gott
Visst har de varit en utmaning att få barn! Fick bland annat förlossningsdepression efter en traumatisk förlossning och första tid
MEN mitt barn ger mig lugn, en orsak att ta hand om mig själv och ett fokus på någon annan, både de praktiska med att byta blöja men också att trösta och bara vara där, det minskar min ångest enormt, visst jag är orolig men de går att göra något åt de nu, de är inte i mitt huvud!
De låter som klyschor men mitt barn gör de bara värt allting
Just nu verkar inte heller mitt barn ha ärvt något värre än mitt temperament och kassa fötter ^^
Men de går ju aldrig att veta hur de blir, tror dock de är en fördel om man bearbetat lite av sitt eget innan, har en pålitlig partner och pratar om olika scenarion innan, och bara ger sig fan på att fixa de så bra de går, och går de lite fel ibland så är de bara att komma igen, ingen är perfekt
Barn är otroligt duktiga på att kräva precis de dom behöver och samtidigt ge så mycket kärlek tillbaka när man minst anar de, jag kan vissa dagar tycka att jag är helt kass som förälder och ha jättemycket ångest men så gör en liten skitgrej att mitt barn blir helt överlycklig (typ inte orkat göra något på hela dagen, men så målar vi en stund)

Tror du att du får i dig tillräckligt mkt vatten? Min mage mår så bra sen jag började dricka 2-3 l vatten/dag (rumstemperatur, inte kallt då det chockar tarmarna). Ett tips är att ha en vattenflaska på åtminstone 170 centiliter och ha som mål att fylla på den 2-3 ggr/dag. En annan bidragande faktor är nog att jag börjat äta så rent som möjligt, inget processat, inga E-nummer, utan sånt som är snällt för magen. (ångkokade grönsaker, fisk, havregrynsgröt, etc.) Det har funkat för mig 🙂
Jag älskar frukt i alla dess former men tyvärr så jäser det i kroppen (socker jäser överhuvudtaget) och kan orsaka just magproblem och det är faktiskt jättevanligt att man är överkänslig mot fruktos. Det gäller särskilt äpplen och päron vet jag, så äter man mycket av just det så kan det nog vara en del av problemet. Dessvärre, äpplen är min favoritfrukt nr 1..

Jag är sjukskriven för ångest och depression ftf.
Det började med att jag fick ont i ena foten för ett år sedan, fick sedan ont i andra foten, sedan ena knät och armbågen, och nu sist handleden.
De tre sistnämda antagligen artros men har ej fått det verifierat ännu.
Allt ont har lett till att jag så fort det känns annorlunda i kroppen tror att jag kommer att dö.
Vet inte hur många gånger jag suttit och googlat sjukdomar och symptom för att magen har bråkat, knät gjort ont eller klumpen i helsen inte vill försvinna.
Det blev inte bättre av att jag för en dryg månad sedan vaknade mitt i natten och trodde att hjärtat skulle sluta slå, min första panikångestattack någonsin och så dåligt som jag mådee den halvtimman.timman det värsta höll i sig önskar jag inte ens min värsta fiende.
Har äntligen fått komma till en läkare som tar mig på allvar, som hittils inte ens tagit upp min vikt och INTE börjar prata om Gastric Bypass som lösning på mina problem vilket den senaste läkaren gjorde, den som även nekade kontakt med öppenpsyk för ”det behöver du inte, du behöver fokusera på att gå ner i vikt”.
Behöver jag säga att det är en kvinna?

Som du säger – vikten är oväsentlig, ska en se på det ur nyttighetssynpunkt så är det ju precis som du skriver rörlighet och vad en stoppar i sig som spelar störst roll. Rent krasst får du ju ännu bättre konditionsträning om du rör på dig när du väger 90 kg än om du förflyttar en kropp som väger 50kg.
Jag tycker att du tänker så himla klokt här. Tjock och otränad är ju två helt olika saker. Jag tränar en hel del, men passar inte in i smalmallen. Men det gör mig inte ett endaste dugg för jag har jättefina värden vad gäller blodtryck, blodvärden osv, är stark, rätt smidigt och uthållig och min kropp sviker mig aldrig.

Min rygg är överböjlig, kanske samma som ”mjuk rygg”? Helt enkelt är min rygg otränad så jag kan böja min rygg mer än vad jag borde kunna men eftersom jag inte har stadiga ryggmuskler som håller i eller emot så går det ändå pga otränad. Typ. Det var min norska dåvarande naprapat som sa det så koncentrationen var mer på att förstå norskan än att höra det som sades.

Tror alla har nytta av att uppmärksamma sin psykiska hälsa för ett långt & friskt liv.
Framförallt att lära sig att lugna ner sig själv, sänka stressen i kroppen och knoppen, att slappna av.
Öva på att tänka positivt istället för att bada i oro. Fattar att detta inte alls är enkelt!!
Och att det kan upplevas som ännu ett orosmoment och måste…
Har själv rätt högt blodtryck, hög puls konstant och stressar upp mig för allt.
Använde ett sånt där aktivitetsband ett tag som registrerar puls, och försökte sänka den med olika metoder, typ mindfullness övningar eller bara genom att typ lägga bort telefonen och se vad som hände 🙂
Var rätt kul då man fick direkt feedback 🙂

Tror också att mjuk rygg betyder för mycket rörlighet i förhållande till styrka, styrka i rygg och hela muskelkorsetten runt bålen. Jag är svankig och har alltid haft ett visst motstånd mot att träna magmusklerna, så jobbigt då jag använder dem relativt lite i vardagen. För mig har då yoga varit vändningen. Jag älskar yoga och tycker att alla borde göra det. Så bra träning för man fokuserar inte på att man tränar (som i gymmet tex) utan på att kunna vara i en viss position. Och det är alltid gott nog! Yoga handlar om att hitta en gräns i sig själv, strunt samma var den gränsen är. (Japp, jag skulle kunna vara yogamissionär!)

Väldigt bra inlägg. Mitt problem är att i teorin är det så lätt men att omsätta det i praktiken är sååå mycket svårare. Jag vet ju precis vad jag behöver göra men att få tummen ur är svårare.

Trist att du hade en så slemmig och obehaglig sjukgymnast i tonåren! Om du fixar det så skulle jag ändå rekommendera att gå till sjukgymnast för dina ryggbesvär. Jag har också problem med ryggen och min sjukgymnast har gett mig behandling i form av massage, hjälp med att stretcha ut musklerna och stötvågsbehandling. Han har också gett mig bra övningar som stärker rygg och bål. Din vårdcentral borde ha sjukgymnaster – kanske finna en kvinnlig om det känns mindre obehagligt?

LD, om du går till sjukgymnasten i Nynäshamn (de på plan två på sjukhuset) och kommer till Sami så be om nån annan. Han idiotförklarar en, suckar åt en och bemöter trevlighet och öppenhet med snorkighet. Enda gången han var nästan trevlig var den gången jag var så jävla less på allt att jag inte orkade vara särdeles hövlig. Å andra sidan får man jefligt effektiv träning hos sjukgymnast som man sen kan ta med sig till tex gymmet. Friskis i sjötelegrafen is da shit! Jag älskar maskinen man kör benpress i, jag kan lyfta 183 kg i den! Känner mig oövervinnerlig och superstark vilket är bra för mitt självförtroende och min självbild. Gör mig känd bland bekanta för att vara stark, och tung! Behöver en planka hållas fast hårt för att sågas i kan jag sitta på den. Använder min vikt till något positivt och vägrar ta när folk säger att jag inte är tung, som nån skev tröst. Det är en av mina tillgångar, försök inte ta den ifrån mig!

Du är fin. Precis som jag är fin. Å jag är då så barnslig…har jag en man som älskar och begär mig. Då tror jag på min inre känsla som säger ”fin”
Men får jag ingen yttre bekräftelse då tvivlar jag ?
Med åldern blir övervikt ett hälsoproblem… I unga år spelar det mindre roll, oftast.
Tack för en annorlunda blogg, följer sedan ett litet tag ?

Hej! Jag skulle gärna höra dina åsikter om mode&skönhetsbloggar, t.ex kenza. Jag är lite kluven gällande speciellt hennes blogg och skulle väldigt gärna höra dina resonemang kring detta eftersom många unga kvinnor har just ovanstående som förebild.. Tack på förhand!

Du kanske redan har hört det här förut men iaf. Jag har sett att du äter mycket frukt och saker med fibrer i. Det är inte alltid det bästa för en person som har IBS. Jag själv har stora problem med min mage men när jag undviker frukt och råa grönsaker så mår jag mycket bättre i magen. Och något som är väldigt viktigt för mig är även att inte hoppas över en måltid. Om jag skippar lunchen eller bara tar en smörgås eller fil till lunch, mer än två gånger i veckan så rasar magen. En annan sak är att ta en slurk Aloe Vera varje morgon. Det smakar hemskt men är jättbra för magen.
Det är så jobbigt att ha en dålig mage så jag hoppas att det blir någon ordning på den.

Tycker det är så jävla roligt. Folk håller på så angående äldre föräldrar med. Jag och mina syskon har med samma mamma haft en mamma som varit 20+ och 40+ när vi var småbarn. Samt samma mamma på 45 kg och 105 kg när vi var små. Hon har ALDRIG lekt och härjat med någon av oss för hon gillar inte sånt! Det har för fan varken med ålder eller kroppsvikt att göra utan med hur man är som person. Lever gör hon fortfarande också fast äldsta barnet hunnit bli 53 år. Sen att hon fått äran att ägna större delen av sitt liv åt att hetsa kring sin kropp är det ”ingen” som oroar sig över.

Tack för att du delar med dig av din ångest.
Jag utveckla nån slags hälsoångest med mitt första barn. Det tog över hela vardagen, kunde inte njuta och kände bara på kroppen och alla krämpor. Allt från födelsemärken, till magen.. Körde lite KBT men det blev bättre när jag börja jobba igen, fanns liksom ingen tid att nojja. Och nu är jag hemma med barn nummer två – och har all tid i världen att känna efter. Suck!
Allt hänger ihop med min mammas tidiga bortgång (cancer) och mormors (cancer) och att jag blev mamma, och jag kan fan inte gå och dö ifrån barnen! Nojjar över mannen också, att han ska bli sjuk. Börjar bli som min mamma, som inte kunde låta bli att fråga om ett blåmärke. Hon i sin tur blev säkert sån pga hennes mammas tidiga bortgång.
Och angående körning. Blev aldrig vän med växelspaken, så jag kör bara automat. Men jag vågar inte köra på okända marker.. Är rädd för att köra ihjäl mig. Rädd för att missförstå något i trafiken, rädd för andra i trafiken (finns såna som är värre än mig) rädd för att köra fel, rädd för älgar, rädd för att andra bilister ska bli arg på mig..
Blir beskriven på mig själv, vill kunna köra iväg och umgås.. Vill kunna hämta mannen, men vågar inte. Och det som hjälper är ju att utmana sig i det, bara ut och köra! Bara…
Svammel, skönt att skriva lite. Och tack igen för att du delar med dig. Kram!

Bra inlägg som ger perspektiv i fatshaming-debatten!! Den berör gråzonen, den som debattörer gärna undviker. Den ger en tydligare bild. Precis det som jag gått och funderat över länge svarar du på och jag håller med dig.

Brukar sällan reagera på något du skriver men att bl.a i detta inlägg och andra hävda hur din kropp älskar kött och hur du inte pallar tänka på miljö och etik är väldigt konstigt, speciellt att höra det från dig som tror på allas lika värde. Är inte djurliv också viktiga? Människan behöver inte kött, vi har utvecklats till att kunna leva utan det och det skulle gynna både oss själva och planeten.
Så besviken.

Är 25 och har haft problem med magen enda sedan tidiga tonåren, prövat alla möjliga dieter och mediciner som finns – men det hjälper bara tillfälligt eller är så tidskrävande att det leder till stress => ännu mera ont i magen. Yoga i kombo med styrketräning (och omaprepazol) har gjort underverk för min mage. Kan rekommendera yoga with adrienne på youtube 🙂
Sen har ny forskning visat tydliga samband mellan depression/ångest och magproblem. Så korrekt behandling mot psykisk ohälsa är också viktigt när det gäller att få kontroll på magen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *