Vardagstrams

Min frisyr traumatiserade mig som barn


Minns ni att jag lovade en recension av wens tvättbalsam för cirka två år sen? Anledningarna till att den aldrig dök upp är många men främst för att alla mina anteckningar under testperioden råkade raderas och då orkade jag ej skriva om. 
Men nu ger jag mig på’t igen! Med längre hår och annan kvalitet! Återkommer om ett par veckor gissar jag.
Tänker för övrigt på mitt hår. Mitt hår som the final frontier för egen del, där min fåfänga börjar eller kanske slutar, sista etappen innan jag lyckats frigöra mig (någorlunda) från utseendefixeringen dvs fixeringen och ångesten och alla sådana tankar kring mitt eget utseende. Egentligen hjälper inte komplimanger mig ett dugg, de påminner snarare mig om att ta ställning till hur jag ser ut men å andra sidan kan jag förhålla mig ganska sunt till just håret. Det har jag aldrig kunnat med övriga kroppen. Det är ju bara hår. Jag har ju aldrig en dålig hårdag.

Däremot så ligger mycket av min identitet och jag i håret. Jag skulle antagligen känna mig väldigt naken utan det. Mamma höll mig kortklippt ganska länge, mot min vilja. Grät varje gång vi klippte det. Mamma ville att jag skulle ha pop’iga frisyrer. Liksom kort och vuxet och häftigt. Pop. Och hårgele. Åttiotal var det dessutom så tänk Annie Lennox. På ett barn. Med brunt hår. Ackompanjerat med en råttsvans i nacken. Allt det långa håret jag fick ha kvar tills en kille i klassen drog bort halva. 
Fy fan vad ful jag var och fy helvete så denna frisyr har traumatiserat och format mig. Ärligt alltså. Jag kan skratta åt det i efterhand men ärligt. Så jävla traumatiserad. Såg ut som en pojke dessutom och det var också jobbigt. 
Därför låter jag mina barn bestämma själv. Med lite input dock pga T’s hår är svårskött när det blir för långt. Men han är iallafall nöjd. Det är huvudsaken.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

No Comments

  • Loanne

    Stackars liten som tvingades ha en frisyr du inte ville ha 🙁 Håret är ju en ganska stor del av vår identitet trots allt. Har själv haft jättekort färgat hår i närmare 10 år nu men har nu bestämt mig för att låta det växa ut med (tidigare fruktat) självfall och delvis grått. Vill liksom stå för den jag är. Vet att alla tycker att jag passade bättre i det korta färgade, men nu struntar jag i det. Detta blir för mig en övning i att släppa kontrollen och att inte bry mig om andras åsikter gällande mitt utseende. Tror nog inte att jag vågat utan all klok input från dig! Tack! <3

  • ozzy

    När jag var barn, är 60 nu, frågade man inte så mycket om vad för frisyr barnen ville ha utan föräldrarna bestämde och det var väl inte så snyggt alla gånger utan mer praktiskt, men jag vill inte säga att jag blev traumatiserad av det. Numer har jag likadant hår som du i längd och tjockhet om än mer gråsprängt och tycker det är så himla bekvämt, bara tvätta o torka o sätta upp en knut o sen är det färdigt. Gillar dessutom inte att gå till frisör, har alltför hög kroppsintegritet för det.

  • Annika

    Har hår som lätt blir platt, och som jag tidigare behövt tvätta varje dag för det blev fett så fort. Testade i ett infall att tvätta håret med Twilfits sidentvål. Lite meckigare än schampo men verkar inte laka ur lika mycket fett ur hårbotten så nu kan jag typ gå i tre dagar utan tvätt. Upplever att håret fått mer spänst och volym också.
    Finns schampokakor att köpa annars, kan tänka mig att de har liknande fördelar?

  • Tea

    Åh känner igen mig! Vad var det med morsor på 80-talet? Minns ff när mamma tillsammans med frisören övertalade/tvingade mig att klippa mig superkort. Kände mig ful och fel och annorlunda mot alla andra tjejer i klassen och som en pojke. minns att någon trodde att jag var en pojke en gång och att det kändes så skämmigt och pinsamt. Jag var ju dessutom lite smårund så tillsammans med kortklippt frisyr blev det liksom inte bättre… mitt hår var ju annars det som jag kunde vara glad över eftersom det är tjockt o glansigt men inte ens det fick jag liksom ha kvar. Allt skulle vara så praktiskt… mina ungar får göra som de vill. Långt. Kort. De får bestämma. Det är ju deras hår. Och jag har långt och mycket hår och trivs och ja -det är en fåfängegrej, men gör inget negativt för mig eftersom jag precis som dig LD aldrig har en dålig hårdag. Är det smutsigt och platt gör jag en snygg tofs eller fläta och känner mig fab.

  • Matilda

    Min mamma “tvingade” oss att ha långt hår. Det var inte alltid kul för det var tvunget att va flätat jämt för att inte bli slitet och fult till de gånger hon ville visa upp det vid festliga tillfällen. Sen var det mindre kul att aldrig ha en frisyr, särskilt på 90-talet när det var så modernt med snygga korta frisyrer. När jag skulle börja gymnasiet tyckte pappa att det fick va nog och sa ifrån när hon ville hindra mig från att gå till frissan. Jag valde en snygg uppklippt frisyr som ändå räckte till halva ryggen, typ längre Rachel-frisyr. Mamma grät. Vi har väl alla (alltså mina systrar och jag) experimenterat lite med frisyrer sen i vuxen ålder, men återgått till mer eller mindre långt hår.
    Min sambo blev däremot tvångsklippt upp i tonåren. Hans styvpappa höll fast honom medan mamman klippte honom med en Flowbee och fy faan så han såg ut ibland, stackarn. Jag blir arg när jag tänker på det.
    Jag tycker verkligen att det är ett övergrepp att tvångsklippa barn. Man får väl förhandla sig fram till nått om håret blir som tuggummi av att va för långt. Sen tycker jag också att det är bra att låta barnen veta att det faktiskt bara är hår, så de kanske inte har för mkt ångest över när frisyrer, färgningar och klippningar inte blir precis som man tänkt sig.

  • Elin-kristen feminist

    Jag vill helst att barn inte ska ha riktigt långt hår före skolåldern men i övrigt så tycker jag att de ska få välja själv. Innan min barn hade några åsikter om frisyrer så valde jag att hålla håret ganska kort. En orsak till detta var att jag ville att det inte senare skulle bli så stor grej att klippa håret kort om hen ville det. Jag tänkte att då kunde jag visa kort så hen kunde se att detta inte var första gången hen hade kort hår så det är inget nytt. Nu vill hen ha långt hår så hen får spara ut det men jag är glad att håret växer sakta och hen inte kommer få jättelångt hår så fort. Till nästa sommar hoppas jag dock att hen vill klippa håret litegrann och trimma det så det inte är så ojämnt. Inget tvång men jag kommer argumentera för det. Ungefär i samma tid kommer barn nummer två nog vara redo för första klippningen.

  • Susanne

    Herregud vilket hår du har!!! Du har ett sånt hår som gammaltestamentliga profeter skrev Höga Visan om, du vet ” ditt hår är en hjord av killingar” och sånt där. Jag själv får köpa mitt hår dyrt om jag överhuvudtaget ska ha nåt. Har extremt fult och tunt hår. Inte kul när man är kvinna. Håret ska ju typ vara ens prydnad då. Det mest förödmjukande en kille någonsin sagt till mig har rört mitt hår: ” åh förlåt jag trodde du var nån töntig kille, ditt hår såg ut så bakifrån…”
    Jag är 47 nu men tänker fortfarande på det ibland och går regelbundet till hårförlängningssalong.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *