Kategorier
Vardagstrams

Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltidåterfaller till just bantning?

Ja alltså det är liksom så här bantning och kroppen funkar. Simon här på screenshottet är inget undantag. Roliga är att jag debatterat hetsigt och argt med honom tidigare om dessa frågor (och hans fettförakt) men nyfrälsta bantare som gått ner mycket i vikt är svåra att diskutera med.
 
Men nu låter det lite annorlunda som sagt. ”Man får dåligt självförtroende och dålig självkänsla” säger han som svar på sin viktuppgång. Ja Simon, det är ju trist att din självkänsla hänger på din vikt. Och det var ju just därför vi andra lyfte taggen #uppmuntrafetma som gick ut på att tjocka ska få vara tjocka utan skam och skuld men neeeeej det var ju vansinne tyckte du. Vafalls liksom?! Ska tjocka få tro att de duger?

”När jag var överviktig hittade jag ursäkter till allting. Jag vägde 180 kilo och det var världens fel, jag tyckte synd om mig själv och fortsatte att äta. Man är bra på ursäkter när man är överviktig, så är det. Och när någon som man kanske ser upp till går ut med en hashtagg som heter uppmuntra fetma så blir det väldigt enkelt för personer som inte har så bra självförtroende som kanske är så överviktiga att det ur ett hälsoperspektiv blir farligt, så gömmer de sig bakom den här hashtaggen och känner att det är okej. Det är okej för mig att ha fetma och utsätta min hälsa för de här riskerna.”Simon Kachoa i tidigare intervju

Jag kan inte låta bli att vara lite skadeglad faktiskt om jag ska vara ärlig. Inte för att han mår dåligt eller eventuella hälsa påverkas obs obs obs utan för att han får uppleva att det inte är så jävla enkelt som han försökt får det att låta som tidigare. Vi får se om hans nya erfarenhet också gett honom nya insikter. Tveksamt dock. Han har tydligen satt upp ”nya mål” så jag gissar på en framtida karriär som jojo-bantare. Alla har vi den vägen vandrat. Vi som är tjocka alltså.
 
skarmavbild-2016-09-23-kl-21-11-10 Hoppas han slutar gaffla om sitt ”kan jag så kan du” nu när han fått lite perspektiv för man råder inte över sin metabolism. Och metabolismen fuckas upp ordentligt av att man utsätter sig för den svält som krävs för att gå ner så här pass mycket. Mitt råd: banta aldrig. Då är du dömd till ett liv av konstant jojo-bantande sen för det är tyvärr så det oftast funkar.
 
Tänk efter lite, hur många kvinnor känner ni som bantar i perioder? Eller som ”detoxar” eller ”ska komma i form” eller ”ta tag i kosten/träningen” iallafall minst en gång om året? Som kör en ”rivstart” (oftast med nån pulversoppa eller juicediet) för att ”komma i gång” då och då? Som taggar bilderna med #beach2000nånting. Som alltid tycks ha kroppen som ett projekt att ta tag i.
 
Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltid återfaller till just bantning? Jo för att de går upp allt igen och ofta lite till när de slutar. Inte för att de har dålig karaktär dock som de ofta inbillar sig (tack vare samhället som lärt dem detta) utan för att kroppen fungerar på så sätt. Och för varje gång du bantar blir det också svårare. Om det krävde att du åt 300 kalorier mindre för att gå ner första gången så kräver det kanske dubbla denna gång.
 
Tänker för övrigt på just Viktväktarna när jag tänker på hur bantare alltid återfaller tillbaka till bantning och hur bantning inte funkar. Viktväktarnas framgång bygger nämligen helt och hållet på att deras kunder återkommer. (dvs INTE lyckas hålla vikten nere). Det är värt att tänka på.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Om bantning funkade, hur kommer det sig att de flesta som bantar alltidåterfaller till just bantning?”

Ja, tänker också på det där med viktväktarna. Hur de (vad jag hört från andra) skickar ut reklam till tidigare kunder. Typ när det gått några år så verkar de räkna med att en är tjock igen och redo för en ny omgång.

Nu har ju jag en udda tanke kanske, men jag tror kroppen mår ganska bra av periodvis av bantning, alltså att man ena stunden är 10kg lättare sen 10kg tyngre.(För huden nej, men kroppen ja) Förr var det ju så med mat, man hade mer vissa perioder och gick då ner mer i vikt, andra perioder hade man massa mat och gick därmed upp. Likaså rörelse, vissa perioder var man mer stillasittande och mindre rörlig, andra perioder var man mer aktiv och rörde på sig mer.
Likaså sömn, på sommaren sover man mindre och på vintern sover man mer. Likosm en balans av både och tror jag i allfall är naturligt för kroppen. Jag har då aldrig hört om någon som vuxit upp och vägt exakt 60 kilo hela livet, och aldrig gått upp eller gått ner.. Så kanske är naturligt för kroppen att jojovikta?

Det är fantastiskt intressant hur människor så ofta ser en självklar korrelation mellan naturligt och bra. Colibakterier är väldigt naturligt, men inte vill jag ha dessa i mitt tarmsystem för den saken.

Jag har bantat sen jag var 12 år. Det är därför jag är tjock nu. Senaste och sista gången jag gick på en diet var för drygt ett år sedan då jag körde 5:2 i kanske tre månader. Det var så absolut vedervärdigt att vara så hungrig som jag var de där fastedagarna. Så vidrigt och onaturligt att plåga sig själv så.
Du har fått mig att för första gången i mitt liv förlåta mig själv för övervikten. Att några dagar faktiskt tycka att jag är värd att existera ändå. Och du har lärt mig så mycket om mekanismerna bakom varför jag aldrig kan gå ner och behålla vikten och det finns något så otroligt förlåtande i det. Tack! <3

Inför en operation tränade jag som fan (var tvungen att ha BMI på 25 och jag låg på 27), minst 4 dagar i veckan och rasade 8 kg på 6 veckor. Efter operationen var jag ju sängliggande och kunde inte göra nånting på 6 veckor. Svårt att komma igång med träning eller motion då kände jag, plus att jag inte hade nåt som motiverade mig. Jag behöver ha ett mål och då ska det vara ett riktigt superviktigt mål. Inte bara ”om 3 veckor vill jag ha tappar 2 kg” eller så. Utan måste verkligen vara ett måste, typ man får inte genomgå en operation om man inte går ner eller liknande.
Så efter det här viktraset och läkningen efter operationen gick jag upp det dubbla, om inte mer. Sen dess har jag inte försökt eller tagit tag i det. Dels för att det inte är så lätt och dels för att då måste man hålla på hela livet ut egentligen. Och träning är inte så intressant för mig.

Jag tycker detta är så sjukt svårt! Jag är överviktig och sjuk, har högt blodtryck och fettlever. Sedan 20 juni har jag gått ner 7 kilo men vill inte påstå att jag bantar eftersom jag äter mig mätt 3 ggr om dagen. Jag är sockerberoende och äter jag lite socker vill jag ha mycket. Så därför avstår jag helt. Det har tagit mig lång tid att nå såpass mental stabilitet att jag orkar göra detta på ett sätt som gör att jag inte sabbar min ämnesomsättning och samtidigt mår bra. Och det intressanta är att trots att jag fortfarande är galet fet, så känns det inte så. Min kropp är lättare att manövrera och jag springer lättare. Så för mig är valet enkelt, jag kommer aldrig ever att passa in i dagens smalhetsideal men jag kan bli frisk, slippa medicin och orka mer. Jag är fet för att jag har ett crunchigt förhållande till mat. Jag måste bryta det, annars får jag räkna med mediciner resten av livet. Och det vill jag inte. Om jag hade varit kärnfrisk hade jag förmodligen inte gjort något på samma sätt.

Jag tror definitivt att du har rätt! Jag har själv aldrig bantat mer än typ två dagar i sträck och får ofta lite ångest över det för att så många i min omgivning lyckas gå ned genom dieter. MEN, precis som du säger så trillar de såsmåningom tillbaka och måste göra resan på nytt. Är helt övertygad om att jag hade varit mycket tjockare idag om jag hade haft ”karaktär nog” att banta. Skulle förstås ändå vilja vara smalare… men det är ju en daglig kamp.

Förlåt att jag kommenterar under fel inlägg men Juno i all ära… det är fint… men Lindelou!!!
Det är så vackert. Aldrig hört det förut. Tänker tvinga minst ett av mina barn att i framtiden ta det namnet. Helst allihop. Å det är lika vackert på en tjej.
Kram

Samma här. Alltid varit överviktig. Låg på BMI 28, svalt ner mig till 25. Gick upp till BMI 32, svalt ner mig till 28. Är nu uppe i 35. Min stackars kropp. Never again ska jag straffa den för något den inte gjort. En vacker dag ska jag älska den. Tack för att du orkar fortsätta, du är en stark bidragande orsak till att jag och andra bryter den onda cirkeln som bara slutar i ännu högre vikt.
Bättre sluta nu på 35 än att försöka igen och hamna på 40 nästa gång.
Du och det du slåss för är värt all kärlek.

Jag tycker att du har helt rätt i dina tankar om bantning, det blir ett livslångt projekt för många..
Det har kommit väldigt intressant ny forskning som visar att det är högst individuellt hur folk reagerar på olika livsmedel, åtminstone hur mycket blodsockret stiger efter måltid. En banan skulle till exempel kunna ge mig skyhögt blodsocker medan ditt blodsocker kanske inte stiger alls. Detta gäller då hyfsat friska individer utan diabetes. Och detta på grund av den individuella sammansättningen av tarmens bakterieflora. Det är så mycket vi inte vet än om hur vikt, ämnesomsättning, blodsocker, bakterierna i våra kroppar och andra faktorer samverkar. Kroppsvikten är verkligen så mycket mer komplicerad än en fråga om ”självdisciplin”..
https://www.sciencedaily.com/releases/2015/11/151119143445.htm

I programmet ”medicin med mosley” gjorde dom ett sånt experiment, en tjej undersökte vad som påverkade hennes kropp personligen och åt sen bara det som visade sig vara bra för henne (bland annat cola och glass!?) Och lyckades ändra sammansättningen av bakterier i tarmen och höja glukostoleransen
Extremt intressant! För en annan person var det helt andra saker som var ”bra” så allmänna råd om bra/dåligt funkar inte på alla

Jag har gått ner 17 kg genom att räkna kalorier och jag har gått upp 7 av dessa kilo genom att äta chips och inte träna. Nu har jag börjat träna igen, har chipsförbud och äter lagom portioner mat och är på väg ner igen. Alla gör som dom vill men jag trivs bäst utan de där extra kilona. Om folk kan välja- vem väljer att ta en promenad med 15 kg potatis i kassar om man slipper? På vilket sätt får folk bättre självkänsla om man lär dem att nej, du KAN inte släppa potatisen (trots att andra kan det) och jo, det är bättre att bära 15 kg potatis vart du än går för det gör att du innerst inne mår bättre! Duh??

Viktnedgång funkar inte så. Du kan inte jämföra det med kassar som man kan släppa. Du kan inte släppa din övervikt så enkelt. Det kräver att du går hungrig under en väldigt lång period och OM du lyckas så går du ändå upp alla kilon igen inom tre år. Detta är fakta. Väldigt få lyckas bli smala och stanna där. Så vad jag vill att folk ska känna och lära sig är att de inte är dumma, lata, värdelösa eller fel på nåt sätt för att de inte lyckas med nåt som ändå var nästintill omöjligt innan de ens startade. Älska och acceptera sig själva. Och sluta självhata och straffa och svälta.
Tycker du att det är jobbigt att bära kassar med potatis så träna upp dina muskler istället. Då orkar du.
jag vill dessutom kunna äta chips och annat gott i mitt liv. Inte ständigt vara på diet.
Du kommer gå upp de där kilona igen. och igen. och igen. tyvärr.

Viktväktarnas mål är inte att man ska komma tillbaka, utan att man aldrig ska lämna. När man nått den vikt man vill ha så går man gratis på möten i resten av livet så länge man håller vikten. Så om man inte varit där på ett tag så är det ganska uppenbart att man gått upp i vikt igen.

jag sa inte att det var deras mål. Deras mål är att tjäna pengar. Vad jag sa var dock att deras framgång bygger på att man misslyckas och kommer tillbaka. De har inga ädla motiv. Det är ett företag som vill tjäna pengar och de tjänar inga pengar på att folk lyckas.

Min pojkvän bantar igen. Jag försökte förklara detta fenomen för honom, och han höll delvis med. Inte att bantandet aldrig slutar, men att det bara är pauser (vilket enligt mig är samma sak). Och han klagar som en tok på att han inte får äta salami och vill gå minus x-1000kcal per vecka. Alltså va? Ät en bit salami om det är det du vill?! Ja, det är onödigt att äta varje dag, men unna sig är väl inget fel på?

Program som Biggest looser är farliga. De är farliga för deltagarna, men också för tittarna. Man kan inte gå från 100+ till normalvikt på några månader utan att kroppen och psyket tar skada.
Uppföljning av deltagarna har visat att de flesta går tillbaka till samma vikt eller mer.
Men det stämmer inte det du påstår att alla som går ner i vikt går upp igen. Det stämmer förmodligen om viktnedgången beror på bantning, dvs svältkurer.
Jag har alltid upplevt mig själv som överviktig och jag har testat alla bantningsmetoder. Det enda som hjälpt mig att komma i balans är att skära ner på kolhydraterna. Jag har blivit av med magproblemen och åtskilliga kilon, som inte har kommit tillbaka efter 7 år på kolhydratfattig kost.
Många mår mycket bättre om de inte äter vitt socker och vetemjöl varje dag. Det är produkter som är så raffinerade att våra tarmar har svårt att hantera dem. Till skillnad mot vad många tror så har våra tarmar lättare att smälta kött än vegetabilier.

Jag håller med om kosten. Äter varken vitt socker och mjölbaserade produkter så ofta för får ont i magen. Äter överlag hälsosam mat och tränar. MEN är ändå så pass tjock att jag inte kan köpa jeans i vanliga affärer, rumpan är för stor för det. Så även om man är hälsosam så betyder det inte att du är smal för det. Men tycker det är helt ok att jag är lite knubbig, jag vill bara inte att folk ska tro att jag är mer eller mindre hälsosam/har problem med träning och kost. Jag är till och med knubbig och har lägre blodtryck än normen! Sä även om jag varit knubbig sen barn behöver jag inte fixas. Så kan vi sudda ut smal=hälsosam snälla?

Min man har ett extremt fettförakt, som yttrar sig i hemska kommentarer om överviktiga. Han har enligt mig en helt snedvriden syn på kroppar. Vad ska jag göra? Mår dåligt av detta då jag är något kraftig själv. Blir helt nedtryckt av hans kommentarer. Han tror inte man klarar och orkar något om man inte är vältränad. Sedan jag fick barn kan jag inte känna ett sådant självhat och självförakt att banta, utan vill mer gå mot självacceptans och känna glädje över vad min kropp har åstadkommit. Började banta som 14 åring och har fortsatt tills jag var 31 år och blev gravid. Det förändrad mig, kan inte förmå mig att banta. Funderar på att lämna men det är inte så lätt.

Jag tror inte att det beror på en snedvriden syn på kroppar. Många som är helt övertygade om att alla ska vara smala fäller aldrig ”hemska kommentarer”. Han låter som en bully helt enkelt. Jag gissar att han inte bara föraktar feta människor utan att det finns fler kategorier.

Men var i ligger problemet med all övervikt idag? Är det det mer stillasittandet livet eller raffinerade livsmedel eller tillgängligheten till mat? Fel kost?
Har det med tarmbakterierna att göra?
Ibland känns det som grundproblemet är elefanten i rummet o att det bara e kilo hit o dit o bantning som diskuteras.

Håller med om att livsmedelsindustrin har mycket läskiga produkter. Så frustrerande att folk målar ut tjocka som de kostsamma. Ingen säger att återförsäljare av damonino och Yoggi yalla borde bekosta sin egen sjukvård. De värsta livsmedel som märknadsför sig som hälsosamma och inhehåller massor med socker. Då är de ärligare och bättre att faktiskt äta en god bulle och veta att det är just en bulle mat äter tycker jag.

Jag var ett överviktigt barn, ja fetma hade jag redan vid 9 års ålder. Vikten och kroppen min har alltid varit orsaken till hur jag värderar mig själv. Alltid ”är jag tjock är jag värdelös”. Nu är jag 31 år, alltså har jag i väldigt många år levt i detta tänk. Men du LD har gett mig ett nytt perspektiv! Ett nytt sätt att tänka som har förändrat hela min bild av fenomenet att vara tjock. Äntligen börjar jag förstå och jag inser så mycket som tidigare var helt osynligt för mig. Tack LD för det!!! Du är makalöst smart och det du står för i denna fråga betyder världen för mig!

Igår fick jag pedagogiskt förklarat åt mig att viljan att äta socker försvinner ett tag efter att man slutat. Åh vilket fint råd, hade ju ingen aning om detta liksom?!?! Gott godis var det jag åt framför den här personen hur som helst, måste se om jag kan hitta nåt liknande i affären idag… korkad som man är!

Det där är sant. Jag älskar snickers i normalt fall men tog en paus från allt med socker i en månad (har för mig att det är typ en månad det tar för en människa att lära sig nya vanor vad gäller träning, mat och så vidare) och när jag sen köpte en snickers så smakade den så sött att den var besk (?) och jag kunde inte förstå hur jag kunde tycka att det var gott. Smakade vidrigt. Det enda som hjälper mot sötsuget är verkligen att go cold turkey, sluta upp helt och hållet med allt sött för ett tag. Det triggas precis som Lady Dahmer sa av t.ex. frukt. En liten tröst är dock att sötsuget försvinner efter ca 20 min, om man står ut. Ett tips är att dricka vatten eller borsta tänderna när suget faller på.

En släkting till mig var på vårdcentralen och fick veta att hens bmi var högt, jag vet inte exakt vad de sa, men hen återberättade det som att hen har ”dödlig övervikt” och jag blev så arg när jag hörde det. Ännu värre var nästan deras råd att hen kunde ”äta upp sig några kilon” för att kunna få tid hos dietist! De verkar inte ha tittat på något annat än bmi, t.ex. arbetssituationen som jag vet är väldigt stressig för min släkting och därför lär utgöra ett betydligt större och mer direkt hot mot hälsan än eventuell övervikt. Okunskapen hos vissa inom vården är sannerligen skrämmande.

Undvikit att kommentera dessa inlägg för jag förstår inte riktigt hur du tänker.
Du säger att om man är överviktig/fet så kan man aldrig bibehålla en normal vikt? Så är det kanske. Finns ju folk som varit nyktra/rökfria eller annat i X antal år men som sen faller tillbaka. Fast vad beror detta på? Jag tycker det är mer intressant än att konstatera att folk faller tillbaka i missbruk.
På något sätt vill jag ändå tro att kroppen vill vara normalviktig. Nu menar jag kanske inte efter BMI men det finns ju övervikt och olika grader av fetma. Du måste ju erkänna att precis som det finns farliga gränser för undervikt så finns det farliga gränser för övervikt? Dock kan jag köpa att det vi kallar övervikt enligt BMI troligtvis inte hör till riskzonen. Jag tror vi måste upp i fetma eller mer för det ska vara dödligt. Sen kan man med all rätt kritisera hatet tjocka få utstå bara för de skulle vara ”ohälsosamma”. Visst hatar vissa rökare men det känns ändå som hatet är helt olika.
Sen är hälsa givetvis mer än vikt. Det köper jag. Att stressa och banta hela livet utan framgång lär knappast vara bra för hälsan. Säger ändå jag som vägrar acceptera mitt fett och begränsar mitt liv pga det.
Sen blir jag förstås smått irriterad när all viktnedgång klumpas ihop. Jag tycker det är skillnad på gå ner i vikt med säg LCHF/Paleo än att gå ner i vikt genom att delta i Biggest Looser. Biggest Looser är ett jävla skitprogram som förnedrar tjocka och inte alls bygger på en hälsosam livsstil. Där ska man gå ner i vikt så snabbt som möjligt. Biggest Looser är bara ett nöjesprogram och ett hån mot överviktiga och feta. Jag kan inte ens titta på programmet för jag mår rent ut sagt illa. Inte av deltagarna utan av hur programmet behandlar deltagarna. Dessutom hatar jag program som ska gotta sig i andra människors missnöje. Vad sägs som erbjuda denna hjälp UTAN kameror? Kanske de slipper tidspressen som är fullkomligt orimlig.
Sen alla dieter som innebär räkna kalorier eller väga maten är rena skämtet. Vem fan vill hålla på så livet ut? Jag klarar inte av det. Skitmetoder.
Om personer med övervikt/fetma aldrig kan bli normalviktiga, menar man då att det är missbruket som inte går att bryta eller att det skulle vara en gen? Vad jag har förstått är personer smala pga. att de äter lite och/eller rör sig mer. Många smala kan säga att de äter massor osv. men det verkar snarare vara så att de tror att de äter massor men egentligen inte gör det. Att våra kroppar skulle vara så biologiskt olika tror jag inte (men visst, det vore ju ”bra” om det bara var en gen som ställer till allt).
Jag tror helt ärligt att det handlar om kosten. Inte ens motion. Motion tror jag snarare kan kopplas till andra hälsoproblem än vikt. Jag tror mer på att vi i flera decennier nu har börjat äta annorlunda och att vi nu får erfara konserverna av det. Dessutom verkar det som att samhället inte alls vill acceptera det. För jag tror på allvar att mycket av den mat vi äter (typ mjölmat) inte alls är bra för oss och tvärtom skadar vår hälsa. Ändå hör man konstant råd om äta fullkorn…
Med handen på hjärtat, hur mycket kött (eller grönsaker) orkar vi äta? Jag säger inte att det är lätt att motstå allt skit som bröd, kakor, bullar, godis, glass osv. Det är det som är problemet. Jag kan äta kopiösa mängder av detta, hela tiden, utan att tröttna – om jag tillåter mig. Mår jag bra? Nä, mår ofta illa. Hamna i någon sockerkoma men som sen går över och jag fortsätter. När jag väl försöker äta som en jävla stenåldersmänniska eller hur jag ska uttrycka mig, så behöver jag inte sätta stopp för det hinner kroppen göra själv.
Sen ska vi inte glömma alla veganer och allt snack om hur dålig kött är. Man ska alltså må dåligt över försöka äta sånt som kroppen uppenbarligen mår bra av, för vissa tycker det är onaturligt att vi äter kött eller att kött i sig är en miljöbov. Jag håller med att djurhållningen kan vara skit (därför spenderar jag nästan alla mina pengar på köpa KRAV-märkt för samvetet kräver det). Ändå får jag ibland dåligt samvete när jag äter kött också för folk/samhälle intala mig a

Du kan ju läsa länkarna folk lagt ut. Det handlar om att har en en gång blivit överviktig så kämpar kroppen allt den kan för att behålla eller återgå till den vikten. Ämnesomsättningen sjunker och om en försöker banta är sug och hunger omänskligt stort. Kroppen motarbetar en helt enkelt. Om en vill gå ner alltså.

Jag har ett ganska så stort fettförakt dessvärre, tycker det ser klumpigt & extremt motbjudande ut att vara fet.. Skulle aldrig kunna gå igång på en sådan tjej/kille, men det är jag det..

Hoppas att du aldrig själv blir fet ( det kan hända vem som helst, pga skada, psykisk ohälsa, efter förlossning, ämnesomsättningen ändrar sig osv osv osv) för jävlar vad dåligt du kommer att må då. Att förakta sig själv är ingen go känsla.

Jag kan berätta att min farmor har bantat sen hon födde sitt första barn när hon var 19 år gammal. Alltså konstant. I olika varianter. Viktväktarna, mindre fett, mindre socler, GI, LCHF, äta på assiett, inte äta efter ett visst klockslag , skippa nån måltid, pulver, etc. Allt. Och lika frälst har hon blivit varje gång.
Hon fyller 74 i december, och hon är fortfarande tjock och nyper sig själv i valkarna. ”Nu mååste jag tänkte på vad jag äter. Jsg har gått upp 5 kg igen”.
Det är sorgligt. Och jag blir så ledsen för hon är världens bästa och mysigaste farmor och de där ”extra” kilona hon tycker att hon har spelar ingen roll. Hon är fantastisk och vacker på alla sätt och vis. Det är så hemskt att hon kännt ett behov av att banta och späka sig i, vadå(?), 55 år ? Jag älskar henne, HELA henne, precis så som hon är.

Men livet är ju konstant, och likaså din kropp, i rörelse och du utvecklas på olika sätt hela tiden. Känns väldigt skumt detta ”att om bantning verkligen funkade”. Du äter ju mat för att du är hungrig eller för att du är sugen på det, men hungern och suget återkommer ju genom hela livet tills det är slut. Man äter ju inte en gång och förväntar sig att vara konstant mätt. För att gå upp i vikt krävs det ju att du äter mer än vad du gör av med, generellt. Att hålla ungefär samma vikt kräver ju att du äter ungefär lika mycket som du gör av med, och för att gå ner att du gör av med mer kalorier än vad du stoppar i dig. Att banta år ju lika konstant som att gå upp eller ligga kvar på samma viktnivå. Likaså är ju att träna regelbundet ett konstant krav för att, om du vill bygga muskler till exempel, få större muskler. Finns ju ingen Body Builder till exempel, som inte tränar regelbundet och den dag denna Body Builder slutar med det så kommer den ganska snabbt inte vara en Body Builder längre. Sen om den är nöjd med det eller inte är väl upp till den, kanske börjar den personen med att lyfta vikter om fem år igen eller så gör den individen något annat. Det är väl upp till den. Känns bara som att många här som vill kunna vara/är nöjd med sin kropp,även om ni ”tillhör” vad många skulle kalla för överviktiga, och inte tycker att ni ska behöva skämmas för det, är lika jävla elaka i tonen mot folk som tänker på sin vikt, som de personer som kallar er för feta grisar, eller vad det nu kan vara. Känns som väldigt mycket hyckleri att tala om att inte behöva skämmas för hur man väljer att äta, röra på sig och se på sin kropp, och sen nedvärdera/tala illa om folk som har ett annat sätt att göra detta på. Är inte tanken med denna text/sida att man ska kunna känna sig nöjd och stolt över sin kropp och livsstilsval även om detta inte följer den kulturella ”normen”, men samtidigt kunna acceptera att andra har lite olika syn på hur man bör sköta om sin kropp på bästa sätt? Jag kan ju mycket väl ha missuppfattat syftet med allt detta, och det lär säkert en del tycka att jag har gjort, men känns väldigt lustig att läsa mycket av denna text och folks kommentarer till detta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *