Kategorier
Vardagstrams

19. En bortglömd kvinna

Du.
 
Du är bortglömd.
 
Vi kvinnor sätter alltid oss själva i sista rummet. Efter att alla andras behov är tillgodosedda så ser vi kanske till oss själva, kanske om vi inte känner för mycket skam och ångest kring det det vill säga. Vi uppoffrar och självuppoffrar. Ger våra liv, vår vardag, vår kärlek, vår ork till männen vi lever med, barnen vi avlar och människorna runtomkring oss. Fostrade till att alltid serva och krusa, curla och ta hand om så hamnar våra egna behov längst ner på att-göra-listan och till slut bränner vi ut oss.
 
 
Jag har alltid intalat mig själv, eller är det kanske andra som intalat mig detta jag vet inte? Men jag har alltid intalat mig själv att jag är egocentrisk. Att jag bara tänker på mig själv.
 
Men jag ser ju nu och förstår att det inte är så, jag har äntligen fått förmågan att se och synliggöra mitt eget omhändertagande och kanske framförallt curlande, hur jag liksom blivit min egen mamma på många sätt, som oroar mig för att han eller hon eller de har det bra och om jag kan göra mer för att det ska bli så. Liksom lite omedvetet martyrskap typ nej tänk inte på mig, jag behöver ingen egentid/mat/sovmorgon/fucking break för jag klarar mig, jag överlever medan jag månar om att till exempel min man mår bra, får egentid, får komma ifrån, hinner äta, sova, duscha.
 
Och när man väl kräver sitt så skäms man. Iallafall jag, jag kan inte tala för er, men jag skäms och känner mig förmäten. Ska jag komma här och tro….? Obs det är ju inte hans fel alls, om ni nu skulle tro det, han har inte begärt något av detta utan det är så jag fostrats och blivit av ett helt liv i patriarkatet.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”19. En bortglömd kvinna”

Jag sätter inte mig själv i sista rummet, jag är inte bortglömd. Du kan inte tala för ”alla kvinnor”, en del av oss har bra självkänsla och är inte nedtryckta av ”patriarkatet”. #visominteärfeminister

Härligt dryg kommentar. Så bara för att du själv har bra självkänsla så har du ingen empati eller förståelse för de som blivit påverkade av normerna i samhället?
Känns som den typen av person som ser övergrepp och orättvisor men inte ingriper med devisen ”inte mitt problem”.
Är glad att du inte är feminist för det är inte såna som dig vi behöver i vårt läger. Såna som inte bryr sig ett skit om andra kvinnor.

Hennes man jobbar ja. Det innebär inte att man ska få service dygnet runt. Ett heltidsarbete är 40h/vecka (45 om man är lärare), sen kan det ju finnas övertid och sånt men om vi drar strecket vid 100% så är det 40h/vecka.
En vecka har totalt 168h, och man kanske sover 56 av dem om man har tur. Då tar vi bort 96h/vecka och har kvar 72h. 72h som du alltså tycker att hon ska fortsätta att serva och curla och ha sig i så fall, bara för att det är han som drar in mest pengar, så då måste ju han få vila lite? Varför ska hennes ”heltidsarbete” med att ta hand om hemmet vara 100% av dygnets timmar och inte 8h, som ett vanligt heltidsarbete?
Då skulle jag vilja veta hur du resonerar kring min familj där jag har eget företag som är i startgroparna, jobbar som en gris ungefär varje vaken sekund och dessutom har fyra andra jobb vid sidan av, men min sambo tjänar fortfarande mängder mer än vad jag gör. Ska jag också serva för att han är den som drar in mest? Var ska jag få den tiden ifrån?

Jaaa jätteviktigt! Tänk också på att om du inte har energi själv, eller om den tar slut efter allt nedprioriterande av det egna välmåendet, hur ska du då ha kraft till att ta hand om andra? Du äger. Kram <3

Åh, det är så sant! Tänker på alla stackars kvinnor som känt sig otillräckliga och olyckliga i alla tider utan att ha haft verktyg att förstå varför. Så glad över att det ändå finns ett kollektivt feministiskt uppvaknande nu i min tid så man kan förstå sig själv och samhället.

Jag kan dock känna att en sambo/partner som låter en curla alla kan se det och säga stopp.. Inte utnyttja det faktum att en inte kan sluta tänka på alla andra först. Jag känner igen mig till 100% i detta inlägg men kan känna att jag får inte stödet att sluta. Min sambo märker ju själv att hans sovmorgon (som tex) alltid finns rutin men min infaller inte alls lika ofta..

Håller med om att man i ett förhållande ska hjälpas åt och inte utnyttja varandra. En fundering som dyker upp är om ni diskuterat och enats om vilken ambitionsnivå ni ska ha hemma?
Jag tänker att det ofta skiljer sig åt mellan två individer om hur man tycker att saker ska göras, om de ens ska göras eller när de ska göras. Då blir det lätt så att den med högst ambitionsnivå tar på sig mer uppgifter.
Frågan blir ju om man kan enas om en gemensam bild över hur ambitionsnivåerna ska se ut, så det känns bra för båda. För det är inte rätt att den ena ska åka snålskjuts på den andra personens höga ambitionsnivå. Men det blir inte heller rätt att kräva av den andra att den ska lägga sig på samma ambitionsnivå, om denne inte vill, tänker jag.

Att vara kvinna är att ha dåligt samvete. Jag har dåligt samvete exakt hela tiden. För att jag är en dålig partner, dålig dotter, dålig dotter/sondotter, dålig syster (har ännu inga barn och kan knappt ens föreställa mig det dåliga samvetet!) dålig kollega, dålig vän, dålig feminist… bråkade med min kille häromdagen och blurpade ur mig att han inte ansåg att jag förtjänade kärlek om jag inte var perfekt och han, chockad och förbannad skrek att jag väl måste vara dum i huvet, när hade han någonsin kraft att jag skulle vara perfekt för att förtjäna någonting?? För det är ju inte han som anser det, det är ju jag. Är jag inte perfekt så förtjänar jag inte att älskas och perfekt kan jag aldrig bli. Det skulle dessutom inte ens räcka med att vara perfekt, jag måste ju vara perfektast av alla.

Jaa nu värkar ju alla kommentera här att de inte alls har dåligt samvete men jaag har det. Vet precis vad du menar och jag känner många många kvinnor som också går runt med konstant dåligt samvete. Inget fel kan bara accepteras. En måste vara perfect eller må dåligt.

Ja, du och vi (många av oss kvinnor) är fostrade att curla och krusa. Det är inte på grund av att din man är försörjare som det har blivit så. Men om det någonsin skall kunna förändras är det nog av värde att du så sakteliga börjar ta över en del av försörjningsbördan. Jag säger inte detta för att moralisera, få dig att må dåligt eller för att jag tycker att hemarbete är värdelöst (det tycker jag inte). Men av egen erfarenhet vet jag att själva det faktum att man jobbar, måste passa tider och infria löften och avtal etcetc gör att man börjar sätta gränser för curlandet, av ren nödvändighet. Dessutom förändras förväntningarna (från omgivningen, inte bara från din man). Rent pragmatiskt är jobb & egenförsörjning hjälp på vägen att skruva ned kvinnocurlandet och ta sig ur en patriarkal uppfostran. Tycker man att det relativa lugnet (jag tillhör inte de som tycker att ”det är semester” att jobba jmfrt med att vara hemma, jobbet är betydligt tuffare med tvingande tider, konkurrens och risk för misslyckande) och hemmaföräldrandet är viktigare är det okej, ett personligt val. Men då tycker jag att du skall vara medveten om att du har gjort ett val som gör frigörelsen från en patriarkal fostran betydligt svårare, kanske omöjlig.

Öh, nä!? Jag jobbar lika mycket som min man men har inte kunnat dra ner på ”krusandet” ändå. Även om det ligger mycket hos mig så förväntar sig samhället fortfarande att jag ska veta allt om mina barns storlekar, kalas och träningstider och hinna fixa det lilla extra för män och familj. Så nej, lönearbete är inte lösningen.

Du verkar ha en hel del att bearbeta.
Jag är lite äldre och har 2 döttrar strax under 30. Jag och barnens pappa har levt jämställt och genom att vara goda förebilder visat dem hur en bra relation kan vara. I dag lever de båda i jämställda relationer. Deras partner har liknande bakgrund.
Vad jag vill komma fram till är att vi, kvinnor och män, inte är offer utan väljer själva.
Det är ju nu 2017 och kvinnor är INTE offer i ett samhälle för män längre.
Så ser jag det!

Vi tar en jämförelse. En random afro-amerikan i USA.
Denna afro-amerikan har ganska många vita i sin privata umgängeskrets. Faktum är att hen till och med är gift med en vit person. Ingen av de vita som hen har i sin innerst krets är rasister. Alla är jämlika. Hen är därför inte utsatt för rasism eller förtryck i sin privata krets.
Men oavsett hur många icke-rasistiska vita hen har i sin krets så utsätts hen för en strukturell rasism av samhället i stort. Denna strukturella rasism innebär bland annat att hen anses vara den annorlunda som avviker från (den vita) standarden. Därför kommer hen också behandlas som den avvikande i samhället. Detta leder bland annat till att hen får sämre lön för samma jobb som vita, sämre sjukvård, blir bortprioriterad, alltid måste flytta sig för vita för gatan (att vita dessutom tar för givet att hen flyttar sig) osv. Allt som hen är och gör kommer dessutom kallas för ”svart” oavsett hur framgångsrik hen är eftersom hen avviker från den vita standarden och därmed tillhör kategorin ”svart”. Om hen gör musik kommer denna musik kallas för ”svart musik”. Om hen är fotbollsspelare kommer hen kallas för en ”svart fotbollsspelare” eller om hen är kirurg kommer hen kallas för ”svart kirurg”. Allt detta kommer drabba vår afro-amerikan oavsett hur icke-förtryckt hen är i sitt privatliv.
En person som råkar vara en vit, rik och heterosexuell man kan vara lycklig. Han är nämligen inte utsatt för strukturellt förtryck någonstans i hela världen. Han är inte underpriviligerad eller underordnad på något plan någonstans på jorden. Ingen är heller uppfostrad till att förtrycka honom. Några personer kan personligen hata honom för att han är vit, rik, heterosexuell eller man, men inget SAMHÄLLE förtrycker honom.
Om du byter ut något eller några av orden ”vit”, ”rik”, ”heterosexuell” eller ”man” mot motsatserna så blir tillvaron genast lite knepigare för den här personen. Byt ut alla och personen är förmodligen död i många delar av världen.
Strukturellt förtryck är mycket svårare att upptäcka än personligt förtryck. I många fall är detta strukturella förtryck så normaliserat att vi inte ens tänker på det eftersom vi inte vet om något annat. ”Det man inte vet om har man inte ont av” heter det ju. Strukturellt förtryck är liiiite större och liiiite knepigare än någons privata relationer och ALLA som inte uppfyller kriterierna ”vit, rik och heterosexuell man” är utsatta för någon form av strukturellt förtryck.

Så himla sant!
Nu när jag har fått diagnosen utmattningssyndrom, måste jag tänka på det här hela tiden. Har det så djupt i mig att tänka på andra och försöka få dom att må bra och känna sig bekväma. Jag får liksom påminna mig att om något tar för mycket energi av mig, som jag behöver själv, så ska jag inte göra det, hur bra det än kan få någon annan att må. (Har inte barn, kanske ska tilläggas).

Strukturerna finns där, absolut och jag var märkligt nog klok nog att se det redan som tonåring när jag iakttog hur min hårt yrkesarbetande mor slet ut sig hemma för att behaga och hålla alla nöjda dessutom. Hon gav så dubbla signaler, uppmuntrade mig att studera och stå på egna ben men samtidigt försökte hon göra mig till sig. En kontrollbehovsdriven kvinna försökte göra mig, en född bohem till sig själv. Ofta fick jag höra ”jag kan inte förstå att du som är flicka kan vara så slarvig” – som om det finns särskilda ordningskromosomer… Sa redan som 9-åring till henne ”mamma, det finns viktigare saker att göra än att städa hela tiden.” Bestämde mig tidigt för att vägra ha dåligt samvete, vägra låta mig komma sist för att det förväntades/förväntas av mig. Själv känner jag inte igen mig i det där att alltid tänka på alla andra och sätta mina egna behov åt sidan – vilket INTE betyder att jag inte ser mönster och strukturer och ser kvinnor omkring mig springa benen av sig. Eller att jag skulle vara en egoistisk jäkel för att jag inte sätter mig själv sist i alla lägen. Jag har fått slagits för att få ta plats, att få vara mig själv – och har retat upp en mängd personer för att jag vägrar ha dåligt samvete. När jag hör kvinnor uttrycka dåligt samvete för att de åt något gott så känner jag liksom att ”ny fy fan, inte det där ständiga dåliga samvetet över allt en företar sig som inte handlar om familjen först för att en är kvinna.” Säger inte att det är lätt, men kan en göra sig av med det där dåliga samvetet så har man kommit en bit på vägen. Men lätt är det inte, jag har betalat ett högt pris för det, dåliga relationer (jag är ju en besvärlig kvinna som inte vill behaga och le och sätta mig själv sist) till bröderna t e x och det har varit trassligt med männen i mitt liv. Dessutom kräver och har jag krävt av männen i mitt liv att vara vuxna, inte långa småpojkar. Och det är inte alltid så populärt… Jag har också valt att inte få barn, även det något av det värsta en kvinna medvetet kan göra, för hu så onaturlig och egoistisk jag är då. Det är som sagt inte lätt, men vill man göra sina uppväxande döttrar en stor tjänst – stötta och uppmuntra dem att släppa det där dåliga samvetet och att begära av män att de uppför sig som vuxna och sluta curla vuxna män, uppmuntra era växande döttrar att släppa ifrån sig delar av projektledarrollen i familjen. Nu börjar man höra om 15-åriga skolflickor som sjukskrivs för utbrändhet, fy fan säger jag – kraven på att vara till för alla andra än sig själv verkar krypa längre ned och det är så himla sjukt. Jobba på att vägra dåligt samvete, jag tror det är vägen framåt. ”Den enda vars beteende du kan ändra är ditt eget.” Inte så lätt men det ligger mycket i det.

Jag är också tveksam till inlägget. Kanske är det åldern, har varit med så länge att jag för länge sedan kastat av mig oket att vara anpasslig eller ens ingå i något slags strukturellt förtryck. Gå sin egen väg är vettigt. Det är som sagt 2017 och somliga av oss i kvinnorörelsen som är gamla är rätt ledsna över att de unga generationerna tycks förstärka det strukturella förtrycket. Man väljer själv – rätt man (lr kvinna) tom livmoder, arbete, utbildning, hur uppfostra son alt dotter – och ibland kostar valen man gör. Ej amma så pappan kommer nära barnet, ej jobba halvtid, skild ekonomi, behålla sitt flicknamn om gift, utbilda sig, skita i att vara hemmets projektledare. Det går.

Så, vi ska alltså låta bli att amma så att pappan kommer nära barnet? Varför kan han inte komma nära barnet av egen kraft? Måste mamman aktivt låta bli något för att pappan ska komma nära barnet? Är pappans relation till sina egna barn mammans ansvar?
Vi ska också låta bli att jobba halvtid. Varför kan inte pappan jobba halvtid istället? Eller varför kan inte villkoren på arbetsmarknaden bli bättre så att det blir lättare att jobba OCH ta hand om barn utan att man måste offra något och straffas ekonomiskt för det senare i livet?
Du säger att du för länge sedan kastat av dig oket att vara anpasslig eller ingå i något slags strukturellt förtryck, men mycket av det du säger skvallrar om att du är lika färgad av samhället som alla andra dvs att du anser att kvinnan ska sluta med diverse saker för att det ska bli bättre, inte att hennes villkor ska förbättras eller ens att mannen ska börja ta ansvar för något.

Nja, jag säger välj rätt man. Han kan jobba halvtid, inga problem. Villkoren på arbetsmarknaden är vad de är, senkapitalism ned svag tillväxt i västländerna. Litet intresse för reformer mao.
Och ja, om man kör tillägg ist f amning så blir det mer jämlikt i relationen. Det är inte att välja bort för en kvinna, det ör dela med sig. In på möte nu, återkommer, intressant

Om det var så lätt som att bara välja rätt man så skulle alla kvinnojourer få stänga.
Vi är luriga jävlar vi människor. Vi har förmåga till medveten illvilja och kan dessutom njuta av det. Vi har också förmåga att ljuga, manipulera och framställa oss som lite bättre än vad vi egentligen är. Vi är också medvetna om vad andra människor förväntar sig av oss och vill ha av oss och kan därför anpassa vad vi säger och hur vi beter oss efter det.
Hur ska man då välja rätt man? Hur ska vi med säkerhet kunna veta att han är den typen av man eller om han bara låtsas för att han vill ha oss? Det kan vi inte veta för vi kan inte tränga in i någons skalle och därför kan vi heller inte välja ”rätt” man. Ingen människa väljer ”fel” partner av den enkla anledningen att alla framställer sig som så jäkla mycket bättre än vad de egentligen är ganska långt in i relationen. Ingen kvinna väljer en man som misshandlar henne på första dejten, ingen man väljer en kvinna som från dag ett är helt ärlig med att hon bara är intresserad av hans pengar. Vi väljer den person de låtsas vara och den personen är alltid ”rätt”.

Inget svar i kommentar tidigare så nu i ny fråga..
Hur stöttar vi kvinnor som lever i en usel relation konstruktivt?
Eller skriver (inte alla men många) bara kommentarer på bloggar och känner att ni bidrar?

Re välja rätt man:jag har genom åren sett kvinna efter kvinna välja fel – skitstövlar, mesar, frånskilda ”som det är synd om”, gummansägare etc etc. Talar inte här om misshandlare etc, det är en helt annan sak. Det jag talar om är att ska man bilda familj så får man vara smartare än att bara förälskat kasta sig in i något ”för att någon vill ha en”. De flesta av oss vet vilka karlar som är rätt och hyggligt jämlika i de lägena.
Re strukturellt förtryck: nej, jag tycker verkligen inte det är så allvarligt i jämförelse med när jag var ung. Tvärtom, kvinnor tar sig in på område efter område (bara se universitetsutbildning som ett ex), glastak existerar inte pga repressiv tolerans iofs, men skitsamma. Det är det som syns när foliehattarna hatar i kommentarsfälten:de vet undermedvetet att de fråntas makten nu. Vi har kommit långt men, som sagt, jag är rädd att ni yngre drar kampen bakåt när ni inte riktigt vill gå med på att det kostar att dela med sig av jämlikhet (även för mannen att inte, en annan diskussion).
Re Astrid: jag har några gånger försökt säga till dem som mår dåligt i ett förhållande: gå. Ingen som jobbat halvtid, tagit all barnvårdnad osv har haft råd att gå. Kvinnokampen för mig är precis som den alltid varit: lika villkor för bägge könen, lönen, utbildningen.

Jag säger inte att det alltid är lätt, och att det inte finns strukturer – självklart gör det det. Men. Resonemang som välj rätt chef, välj rätt man. Det ligger i något i dem.
Talade en gång med en karriärframgångsrik kvinna, hög chef, som sa att en av nycklarna till att hennes framgång var att hon valt rätt man – han var okej med att ta ett stort ansvar för hemmet, såg det som naturligt att backa upp henne och att de båda skulle kunna satsa på sina jobb.
Tänker på ett par goda vänner som båda lever med män som jobbar mycket och inte har ”tid” eller intresse av att ta föräldraledighet, ansvar för hemarbete etc. (Höga chefsposittoner, ”kan inte” vara lediga, tjänar så mycket att det inte är rimligt att de ska ta ledigheten etc) Ganska likt LD:s situation, med skillnaden att mina vänner deltidsarbetar. Vilket båda männen sympatiskt nog (ironi här) konstaterat är ”kaffepengar” i hushållskassan.
Att det här inte var snubbar som skulle ta ett stort ansvar för barn och familj kom inte som en överraskning för någon när barnen kom, möjligen hade mina vänner hoppats att de skulle vilja vara mer engagerade i barnen och hemmalivet. Så, ja, i den mån gör man ju ett val. Sen är det klart att parrelationer och familjebildande ofta är mer känslomässigt än rationellt – man blir förälskad i en viss person, man hoppas att folk ska ändra sig. Etc etc.
Jag kunde valt att försöka skaffa barn med mitt ex. Men då hade jag inte valt en jämlik relation, utan en relation där jag fått ta huvudansvaret medan min karl var iväg och förverkligade sig själv på turnéer, gig, inspelningar.
Man vet inte alltid i förhand hur det ska bli, men ibland kan man faktiskt på rätt goda grunder förutse.

Varför i denna tråd är det så många som uppmanar kvinnor att ”tagga ner” och ”slappna av”? Varför ska jag som kvinna skita i storleken på mitt barns kläder för pappan är usel på det och jag är stressad? Jag vill inte ha för trånga skor och jag älskar mitt barn, så jag fixar bekväma skor helt enkelt! Om ingen annan ser till att mina medmänniskor har det bra så gör jag det och tänker inte ta: ditt fel att du är för perfektionist och för curlande. Sen när blev att vara en vuxen samma grej som curla alla? Kan vi inte diskutera mer om hur man kan ställa krav på sin omgivning istället för att kvinnor ska ”tagga ned”.

Nån av alla svängarna jag var hemma hos mina föräldrar satt jag och pratade med min mormor (nu snart 96, så kanske 94 just då) och hon sa att hon var så himla imponerad över min sambo och över ”all hjälp som jag får hemma med hushållsarbetet.”
Vi diskuterade på ett tag och hon fick sig en rejäl tankeställare när jag sa: ”Han hjälper inte mig med hushållsarbetet. Vi hjälps åt, för vi bor ihop och du kan ju aldrig mena att jag ska ta hand om det själv, för varför är hans tid viktigare än min?” Mormor synsätt förstår jag, för hon är som sagt snart 96 och från en helt annan period, men hon är öppensinnad och kan förstå och ändra sig och sina åsikter. Hon har aldrig någonsin sagt något om det igen, förutom att hon är så glad över att se hur mycket tid han tar sig till och vilket band min sambo har till vår son, någonting som hon inte heller var van vid från när hon fick barn på 1940- och 1950-talen. Det gör mig mest sorgsen, men glad över att det ändå går lite framåt. Ibland, och ibland med yttepytte myrsteg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *