Kategorier
Vardagstrams

Jag minns inte att det var så här jävla stressigt med små barn???

Är det bara jag som har ett barn som aldrig kan sluta rota och riva runt? Det ska liksom grävas i allt. Tryckas på allt. Klättras på allt. In i skafferiet, flytta potatisarna en och en till olika delar av huset, det skas upp på köksbordet, hälla ut
müsli och vatten på bänken, riva sönder tepåsar och hälla ut mjölpåsar, riva sönder en av mammas elefantöron och slänga jord över hela golvet och när man till slut lagt flyttat saker ur räckhåll och äntligen tror att man är safe och kanske
har tid att skita så bedrar man sig kan jag säga.
 
För så fort man har satt sig tillrätta så hör man hur stolarna dras över golvet, nåt oklart skrammel och en liten röst som glatt säger ”oiiii!” och då får man redigt ont i röven för att man försöker turboskita fram förstoppningskorvar på mindre
än en tre sekunder. (medan de andra två står utanför och frågar ”vad GÖÖÖÖÖÖR DU? Bajsar du? Svara ja eller nej!”)
 
Jag behöver verkligen en låååång semester. Utan barn. 
 
(null)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag minns inte att det var så här jävla stressigt med små barn???”

Jag sitter i skrivande stund på toaletten. Barn 1 (3 år) leker i diskhon och barn 2 (6 månader) skriker medan han ligger i sängen hos maken som har ont i nacken. Själv gör jag tappra försök med att städa bort julen samtidigt som jag underhåller de små. Vart åker vi?

Min unge kom idag på hur man klättrar upp på såväl stol som köksbord. Detta upptäcktes att att jag i lugn och ro bryggde kaffe när maken kom ut i köket och vrålade till. Då har ungjäkeln på under 30 sek gått från att leka med en kartong bredvid mig till att dansa bland kaffekopparna… Så nu är det fucking sekundbevakning som gäller på den lilla kamikaze-piloten, vi har redan varit på barnakuten en gång detta år på grund av 0 självbevarelsedrift. Nämnde jag att jag börjar jobba om en vecka och att pappa tar över? Så.jävla.skönt.

Låter precis som hemma hos mig! Mitt tredje barn är helt sjövild när hon inte sover. Klättrar på allt. Gräver i blomkrukor. Leker med toaborsten. River ut kläder. Glad som en lax! Efter en hel dag med henne vill man bara lägga sig raklång i soffan och vila.

Vet du, jag funderar på om inte det här skulle kunna sättas i relation till ditt inlägg om att "mammor är bättre föräldrar". Jag tycker du hade en del bra poänger där, visst är det så att kvinnor är fostrade till en mer omvårdande roll. Men är det inte samtidigt så att ju mer ansvar en mamma får för ett barn, desto mindre blir hennes chanser till återhämtning? Vilket i förlängningen leder till stress och frustration. Många mammor blir ju utbrända till och med. 🙁
Skulle vara intressant att läsa hur du argumenterar för delad föräldraledighet, förresten! Jag vet att du är för delad föräldraledighet, men det hamnar lite i skymundan ibland.

Ugh, känner igen mig. Mitt barn är extremt mammigt så han sitter i knät när jag bajsar. De sekunder då jag ställer ner honom för att dra ner byxorna kastar han sig på golvet i förtvivlan. Han är ALDRIG still, han river i allt. Men nej, alla barn är inte så. Jag är mycket på öppna förskolan, och min unge är alltid värst. En del barn sitter bara lugnt och tittar med en boll i handen. Kollar på sina föräldrar innan de gör nått, lyssnar på nej osv.

Och sedan säger det swiiish och så ser man knappt till dem mer! Småbarnsåren känns som ett kort ögonblick såhär i backspegeln. Jag minns inte ens den där tröttheten längre.
Så håll ut, för det blir bättre!

Jag har två barn, 8 och 3. Minns inte att mina barn rev runt i allt, ibland kunde de skramla runt med grytorna och kastrullerna när jag lagade mat men aldrig på så sätt som du beskriver. Jag känner dock ett par som har barn som klättrar på allt. Dom band fast köksstolarna med spändband, de funkade nog. Fast mina barn var aldrig ensamma och vandrade runt hemma utan jag var oftast alltid vid dom så de hann nog aldrig få riva runt. Och med det menar jag inte att jag var på mina barn och övervakade dom varje vaken sekund utan snarare för att vi bodde litet och alla rum hängde mer eller mindre ihop.

Nånting helt annat men jag måste berätta..
Igår så träffade jag en jättegammal bekant och man kan säga att hon är ganska duktig på att röra om då hon skriver sin ledarsidor i vår medelstora stad. (Hon är journalist) Jag håller inte alltid med henne men jag gillar hennes sätt att våga vara obekväm och det talade jag om för henne igår då vi surrade på om allt mellan himmel och jord. Iaf så frågade jag om hon läste din blogg för jag jag får lite samma känsla av er som personer. Fatta min förvåning då hon tittar på mig och säger -”Om jag läser hennes blogg? Jag KÄNNER henne!”
Lite kul då jag lyfter dig och berättar för henne att jag tycker du är så bra så är du och hon kompisar! Världen är bra liten.. Hahahaha…
Kärlek och respekt!

Oja! Fast här var nummer två (barnet alltså, inte bajset) värst. Herregud, han gav mig hjärtflimmer fyra gånger i kvarten. Nu är han 6 och en lugn unge som gillar att pyssla i stillhet. TACK OCH LOV. Men ja, semester, gärna. I ett halvår eller så?

Detta är något som människor med lugna barn inte fattar. Många bara ”men ta med barnet/barnen”. Nej jag tänker inte ta med min sjövilda unge på finrestaurang t.ex. för det blir inte kul för någon. Nu är hon dock 4 år och har faktiskt lugnat ner sig en hel del. Hennes lillasyster är helt annorlunda så jag räknar med att de kommande åren blir lite lugnare:)

Äldsta klättrade, utforskade och undersökte ALLT, i rask takt, det gällde bara att hänga med. Yngsta däremot kunde sitta och kolla länge och väl, och sen sätta igång med något. Helt olika approach. Totalsumman av påhitt ungefär lika. Nu är båda tonåringar. Helt annan sorts svettig förälder..

Barn nummer 1 var vild, barn nummer 2 var normal men upplevdes som lugn av oss, barn nummer 3 är om möjligt vildare än nummer 1. Härjar med allt konstant. Låter som din unge. Tur att storasyskonen är så stora att de kan hjälpa till att passa ibland, annars hade vi vuxna varken orkat eller hunnit med vildingen.

De få, väldigt få gånger jag funderar kring om det var rätt beslut att inte skaffa barn så blir jag helt övertygad om det när jag läser dina inlägg om ungarna 😀 Sorry, fattar att du älskar dom men allt som du beskriver är jag så glad att slippa :p

Min 2,5-åring är sån. Ett konstant pillande, grejande, fipplande, klättrande, röjande och stökande. Det tar aldrig slut, utom om vi läser bok eller om jag parkerar barnet framför paddan.
Om det ska ritas ska det eskalera till att hugga sönder bordsskivan med pennan. Om det ska tvättas händer är plötsligt hela toagolvet fullt med vatten. Om haklappen lyckats fånga upp all spilld bulgur häller ongen ut det på golvet på egen hand. Saker försvinner och dyker upp på de mest konstiga ställen. För en sekund blir det tyst. Tystnaden varar i en minut. Jag börjar ropa. Inget svar. Börjar leta. Ungen är ingenstans. Letar i 10 minuter. Hittar tillslut ett överlyckligt barn i skjutdörrsgarderoben. Några stenar smugglas med utifrån, innan jag hunnit blinka har de kastats ut över hela hallen. På kvällen somnar jag utmattad före barnet, medan hen undersöker varför sänglampan inte tänds trots att hen tryckt på knappen säkert 100 gånger.
Jag älskar mitt barn och hen är verkligen världens bästa men jag hade gärna haft en pausknapp.

Min bror var så vild när han var liten att när jag kom så oroade sig mamma för att det var något fel på mig eftersom jag var så lugn. Hon hade ju brorsan som "mall" för hur småbarn är. Dina andra barn kanske inte var lika vilda som små så det var kanske inte lika stressigt? Hoppas att det lugnar ner sig lite för dig.

Min 21 månaders är helt bindgalen. Klättrar på ALLT, verkar inte lära sig när det går illa och ska göra allt som brorsan på 4 år gör (såklart!) Imorgon är det måndag, äntligen jobb (gå på toa ifred, dricka VARMT kaffe, äta ett redigt mål mat dvs lunch, lyssna på pod på pendeltiden). Var inte Tamlin och Ninja lika vilda? Vår fyraåring var vild men inte lika vild som sitt lillasyskon. Jag har stora förhoppningar om att det lugnar ner sig om 1 år 🙂

Stoooor igenkänning! Jag, mitt i en bajs; 18-månaders pajas kommer in o börjar kladda i bindan (som sitter i min trosa runt mina vader – ja hon är blixtsnabb) samtidigt kommer 3-åringen in och använder min menskopp som vattenglas (även denna pajas är snabbare än ljuset). Blev trio i badkaret efter den pärsen.

Hej Vet att det är tufft med barn men snälla kalla dem inte skitbebis mm. Du skriver ju om din pappa och att du inte känner dig värdefull. För inte det arvet vidare till dem. En dag kanske de läser din blogg och vad vill du då de ska hitta? Vad vill du att de ska känna när de är med dig nu och sedan? Du är fin som du är och en fin mamma men hårda ord till och om barn skadar dem. Försök få in glädje till dig och dem var dag. Hoppas du hittar glädje och lycka 2018

Ja herregud, stor igenkänning! 4-åringen ba mamma, jag vill koooommmaaa iiiin när jag sitter på toa. 2-åringen klättrar upp på köksbänken och sen upp på mikron för att nå nåt gott i skafferiet. Eller så kramas de så en av dem får andnöd och sen ramlar de så att en landar på den andres knä. Puh!

Hög igenkänning här också. Mitt första barn var så.
När han var 1,5 och lillasyster var nyfödd hade vi våra köksstolar fastknutna i köksbordet med snören som var precis så långa att man kunde dra ut dem och sätta sig ner men inte längre. Annars behövde vilden bara några sekunder för att ha dragit ut en stol och knuffat fram den till köksbänken, klättrat upp och börjat härja i överskåpen.
Nu för tiden har han dock lite mer vett även om han fortfarande inte kan titta på saker utan att pilla på dem.

Jag tar numera med mig barnen (3,5 år samt 8 månader) och placerar dem utanför toaletten med böcker och leksaker. Då ser jag dem iaf tills de drar iväg på något nytt äventyr. Men min stora är otroligt mammakär just nu, hon vill nog helst typ krypa in i min mage igen och kan eftertänksamt säga "det luktar bajs här" sittandes på golvet nedanför mig, när jag bajsar på toan. #life

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *