Vardagstrams

Påminn mig igen om varför man skaffar barn

Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 
 
Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 
 
Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.
 
Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 
 
 

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

No Comments

  • FT

    Jag som inte vill ha barn fattar ju ändå att det fina och fantastiska överglänser det jobbiga. Det är bara det att jag saknar inget i mitt liv (man, barn, stort socialt nätverk och massa barn i familjen) så då känns det inte värt att offra allt vi älskar (resa, sträckglo på serier, hänga på krogen, gå ut på restauranger osv) för något vi inte är intresserade av. Känns ju tramsigt att fråga någon varför de valde att skaffa barn och hänvisa till när ungarna jävlas – de fattar man väl att de inte är så jämt?

  • Sanna

    Känner väl lite samma sak. Min barn är 3 år och 2 år gamla. Busungar deluxe, men fan vad kul vi har! Just nu är jag dessutom själv med barnen i en vecka, och då blir de såklart dunderförkylda. Mitt i allt kaos längtar jag ändå till ett tredje barn. Det är bara 1000× mer kärlek… Trots allt slit 🙂

  • A

    Längtan efter barn kom aldrig för mig. Nu är jag 40+ och längtar fortfarande inte efter barn. Verkar sakna den biologiska driften eller nåt, haha. Tycker annars att barn är jättemysiga och söta, men har blivit stämplad som "barnhatare" för att jag inte längtar efter egna barn. Blivit utsatt för många uppfostrande samtal om hur ensam jag kommer bli när jag blir gammal och blablabla. Jobbade inom äldrevården i ungdomen och såg många gamla människor som hade både barn och barnbarn, men som aldrig fick besök eller ens ett telefonsamtal. Min ensamhet på äldre dar kommer åtminstone vara något jag själv valt. Då är jag bara ensam, inte ensam OCH övergiven som alla de där andra gamla är som aldrig får besök.
    Gillar att dina barn inte fick skäll iallafall. Jag som barnfri ser föräldrarskapet från ett utanför-perspektiv och har sett många föräldrar straffa sina barn på de mest ologiska sätt man kan tänka sig. "Eftersom du slagit din syster så tar jag nu din playstation. Det är konsekvensen!". Va fan är det för uppfostran? Konsekvensen när man slår nån annan är ju att den andre får ont, blir ledsen och kanske blir rädd för och avskyr den som slår. Inte att tv-spelet försvinner.

  • O

    Hahaha, förlåt skadeglädjen med alltså sådana dråpliga situationer när alla bara skriker och det är gegga ÖVERALLT ink möbler/kläder kan man i efterhand (långt efter) garva åt. Fyfan vilken stress :D. Förlåt. Skrattar fortfarande. Var barnvakt för ett tag sen. Vi skulle göra smoothie. Mixern sattes på. Utan lock (2 sekunders vuxenfrånvaro). Succé.

  • Djävulsadvokaten

    Det är väl nån form av biologi som spökar, eller det sociala, dock tror jag mer att det är det första. Den stora majoriteten är väl helt enkelt programmerad att vilja ha dom små monstren, och så får vi andra stå på sidlinjen och undra vad i hela friden som driver en förälder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *