Vardagstrams

Jag vill leva

Som en del av er vet så fick jag ju besked om ganska ovanliga cellförändringar för ett tag sen. Det sände mig rakt ner i ett svart hål, känslan var märklig och inte alls som jag förväntat mig, det var som att gå runt i ett vakuum, alla ljud var liksom dämpade och alla synintryck också, det var som att befinna sig i en konstig dröm. Jag har gråtit och varit förbannad men nu har jag väl på nåt sätt hamnat i nåt slags annat stadie där jag å ena sidan känner att jag måste leva medan livet pågår, oavsett om jag har cancer eller inte medan jag samtidigt befinner mig i nån slags förnekelsefas. Vilket egentligen är lika bra med tanke på att cellförändringar inte betyder cancer och att det är dumt att oroa sig innan man fått svar. Och svar kommer väl om nån månad. Vore dumt att oroa bort sommaren medan den pågår. Lev medan livet pågår. Gå på begravning kan man göra när nån dör, inte innan. Och så vidare.

Men det är mycket annat som jag tänker på, som blir mer verkligt. Vad händer med barnen om jag dör? Ska de vara de där barnen som ser mamma vara sjuk, som bara kommer minnas mamma som sjuk (och mamma som skäller och är trött och sitter vid mobilen och är irriterad, jo jag är ju mer mamma än så men mina dåliga sidor är ju dåliga och ni vet ju hur det där samvetet pratar i en.) Ska de sen vara de där barnen som växer upp utan mamma? Inget ont om Oskar men jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Och hur ska han klara det? Hur ska han vara en bra pappa när hans fru försvinner? Hur ska han hantera ångest, sorg, vardag? Kommer han få stöd? Och vad händer om han träffar nån annan, vilket han kommer göra, vem kommer hon vara? En dum jäkla ofeminist som är taskig mot mina barn eller lär dem att banta och hata sig själva? Kommer hon möblera om och ta bort mina tavlor?

Och sen det andra, tankarna som liksom bara PANG drabbade mig med insikt. Att det inte spelar nån roll. Att jag inte bryr mig om jag är tjock eller ful eller åldras och att jag vill åldras, jag vill bli gammal och rynkig och ful. För jag vill leva. Och inget annat spelar nån roll.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

15 Comments

  • Loanne

    Ja, visst är det sjukt att folk ska gå runt och känna skam för att de blir äldre, när alla samtidigt vill bli så gamla som möjligt. Omöjlig ekvation!
    Blev så glad att du skrivit i bloggen igen förresten. Skickar kram.

  • Jennifer

    Jag förstår din känsla. Vidrig känsla.
    Jag är 25 år, småbarnsmamma, tog examen i onsdags och idag fick jag min MS-diagnos. Även fast det inte kom som en överraskning så blev det ju helt plötsligt på riktigt. Jag är sjuk och kommer vara sjuk hela livet. Även fast det inte är någon dödsdom så smyger oron fram; hur fan blir framtiden? Ingen vet. För min egen del känns det okej men känner ofantlig skuld gentemot barn och man. Varför ska min man behöva leva med en partner som är sjuk? Det var ju inte det livet och dom villkoren han gick med på… Och nej, han tänker inte så, men mina hjärnspöken härjar vilt. Och barnet! Stackars barn. En klen och sjuk morsa. Vad ska hon tycka? Och framtida kompisar? Fan…

    • Sofia

      Som du nog redan vet så går du ju händelserna långt i förväg, även om du har cancer innebär ju inte det att du kommer dö. Jag känner igen dina tankar, har brottats med liknande sen jag fick min bröstcancerdiagnos.

    • A

      Jag känner så väl igen tankarna! Hur faaaaan ska framtiden bli?! Ovissheten är hemsk. Jag va 21 när min ms-diagnos kom, utan förvarning och med diagnos 1-2 månader efter första symtomet. 21 år och livet hade knappt börjat. Och genast kändes det som det tog slut. Men det tog inte slut! 10 år senare och jag har fått barn, en underbar karl och mår bra! Känningar ja men jag kan leva livet nästan som jag vill. Ändå kommer tankarna, fortfarande. Förstår min partner verkligen va han gett sig in på?? kommer jag kunna finnas där för min dotter på det sätt jag vill? Fler barn, är det bara egoistiskt? Och vad händer framåt?! Allt man måste tänka på, planera för. Igår fick jag en dröm krossad, fick veta att jag inte får ta vissa vaccinationer, vilka jag skulle behöva för min drömresa. Tar nya tag och får skaffa en ny dröm. Och leva i nuet! Även om tvivlen och hjärnspökena alltid finns i bakgrunden… hoppas du kan släppa dina och leva det livet du vill! 🤗

    • Göta

      Åh Jennifer <3 Här kommer lite pepp från en annan med MS, så läs bara om du känner att det skulle hjälpa.

      Jag är 35 år och fick min diagnos för 10 år sedan, också nyutexad. Jag har bara haft egentliga problem de senaste tre åren. Mina tre barn är oerhört förstående och hjälpsamma och jag tycker också att de har fått en större förståelse för att alla människor inte kan fungera som andra. Den ena (6 år) ska bli "MS-forskare och komma på nya mediciner. Ang. partner tänker jag så här att han blev inte kär i en tjej med gångsvårigheter, men jag blev inte kär i en medelålders man med lätt depression. Man får bära varandras bördor i nöd och lust.

      Jag skulle aldrig säga till någon med ett barn som har svårt att gå att det barnet kommer att få ett sämre liv, därför tänker jag inte heller säga det till mig själv. Det finns så mycket annat som är jag än mina ben (och min urinblåsa) allt annat är ju hyfsat perfekt fortfarande 😀

      Så här tänker jag de flesta dagar, men självklart inte alltid. Ibland längtar jag mest efter exoskelett och nya läkemedel.

      Stor kram till dig och hoppas att du kan landa i detta.

  • Maria

    Hej! Jag vet bara att min mamma gick bort hastigt för ca två år sedan. Och omständigheterna kring det var mycket komplicerade och traumatiska. Men det man minns efter det, är de glada stunder man faktiskt fick. Och det viktigaste tror jag ifall man får ett tråkigt besked är att förbereda och involvera alla som är berörda. Och verkligen lufta och prata om känslorna man har kring det.
    Oavsett så tror jag man hittar ett sätt att hantera det.

  • Magda

    Finaste du <3 Önskar att jag kunde ta bort din oro. Som du skriver så betyder inte cellförändringar att det är något mer. Hoppas du får svar snart så att du kan släppa skiten.

  • Jenny persson

    Jag har en lista på mobilen till David. Med olika punkter han ska tänka på om jag skulle dö plötsligt. Typ vilka jag vill att han och barnen ska prata med, hur de ska tänka kring vissa saker och så lite praktiskt. Eftersom min pappa dog när jag var 15 så har jag i princip varit förberedd på döden i hela mitt liv. Vilket gör att vi också pratat och pratar mycket om det. Den där känslan av att jag som mamma är oumbärlig har jag löst genom att prata med tre vänner jag har som är lika mig på olika sätt. Jag har bett dem att steppa upp om något händer om jag dör. Alltså, de ska ju inte ta vårdnaden över barnen men jag har bett dem att hålla nära kontakt samt även pratat med David om det. På så sätt kommer barnen vara omgivna av kloka, kärleksfulla, varma kvinnor även vid mitt frånfälle.
    Jag har alltid tänkt att jag inte kommer bli äldre än 50. Jag är på ett sätt fine med tanken nu, eftersom jag har haft den så länge. Jag har tex aldrig tänkt tanken på att jag skulle kunna bli någons mormor. Det är ju rätt sorgligt egentligen men hellre inställd på det och leva carpe diem som jag gör nu, än att stå totalt oförberedd inför döden som jag tycker att så många gör. Livet blir mer levande så länge döden är närvarande, det är jag övertygad om.

    Du ska se att det ordnar sig med cellförändringarna. Även om det skulle visa sig vara något allvarligt så har vi en fantastisk vård i landet. Var lugn. Kramar från Gotland

    • Maria

      Shit, vilken tung sak att bära…! Just ovissheten också, det kan ju verkligen vara så himla förlamande och tärande. Förstår att det är svårt att hindra tankarna som kommer. Jag hoppas att du har bra stöd i vardagen (Oskar? Vän?) som du kan prata av dig med, få kramar eller vad du nu behöver.

  • Malin

    Jag känner igen mig, jag vill också leva! Är nyss fyllda 40 och har redan varit på för många begravningar av alltför unga vänner, bekanta, skolkamrater och släktingar som inte fick det, leva alltså… Det är nog därför jag de senaste tio åren firat varje födelsedag med en känsla av glädje och tacksamhet för att jag har fått leva och bli äldre.
    Gjorde nyss min första mammografi och dom hittade något. Jag blev inte jätteorolig först trots att vi har bröstcancer i familjen. Inget ovanligt att bli kallad till en extra undersökning av läkare men när jag fick känna på knölen och dom gjorde biopsin, då kände jag mig så liten, ensam och rädd. Då bad jag, som inte är religiös nånstans, till Gud om att få leva samtidigt som jag mentalt började förbereda mig för att dö och lämna mina barn. Nu hade jag tur, knölen var godartad och jag fortsätter att leva, tills vidare. Jag hoppas att du också får det. Kram

  • Mickis

    Jag fick en kronisk sjukdom när jag var 18, och behandlades. Men jag blir ju aldrig frisk och förr eller senare kommer sjukdomen komma tillbaka. Jag kommer inte bli en av de som lever tills dom blir 95 om man säger så.

    Jag och min kille ville gärna skaffa barn och i samråd med läkare planerade vi för det. Vår son föddes två månader tidigt, men utöver det har allt gått kanoners. I och med att vi redan vet om min problematik (som inte är något som kan föras över till barn) så är vi redan inställda på att saker kommer hända förr eller senare. Vår son fyller snart fyra och det är viktigt för mig att han förstår att hans mamma är frisk och sjuk på samma gång, ibland finns mycket energi och ibland läser vi bara böcker och ser film en dag – och det får vara okej. Idag har vi inte pratat om exakt vad allt innebär, men när jag mår dåligt är det inget som är stigmatiserat utan vi pratar om det. Jag har exempelvis fått kronisk migrän av alla mediciner, något som vi pratar mycket om. Däremot finns det inte i min världsbild att jag ska dö nu. Det är en diskussion jag och min sambo haft och vi har samma värderingar när det kommer till uppfostran så jag tror inte att det kommer “gå åt helvete” (hoppas jag i alla fall).

    På sätt och vis tror jag att det inte bara behöver vara negativt att växa upp med en förälder som går igenom svårare sjukdomar (kanske speciellt för “pojkbarn”) som då lär sig att ta ansvar, vara omhändertagande osv som krävs för att de i framtiden ska bli vettiga män. Missförstå mig rätt här, det är inte att föredra att ha en sjuk förälder, men det kommer alltid någon ont ur det goda. Vår fyraåring är förstående, inkännande, omhändertagande och kärleksfull. Han hjälper gärna till och pratar om hur man ska vara en bra kompis och få fler att må bra. När tiden är mogen kommer vi prata mer om vad det exakt innebär att vara sjuk och vad det innebär att alltid äta mediciner och gå på undersökningar.

    Håller alla tummar för att cellförändringarna är godartade och att du får hjälp snabbt. Sjukt förresten att det ska ta MÅNADER att få svar? Tar det MÅNADER att få svar på biopsier från prostatan? Blir provocerad av detta.

  • Mickan

    Opererades för ett tag sedan för cellförändringar. Jag var också otroligt nervös i väntan på besked. Men fick berättat för mig att man inte ska oroa sig, det är superbra att man får veta och att de kan operera innan det eventuellt hinner utvecklas till cancer om det någonsin gör. Det vidriga var att man blödde som efter en förlossning efter operationen… det glömde dem att berätta. Lycka till. 😀
    Ett tag efter operationen fick jag besked att alla cellförändringar var borta. För mig känns det underbart nu i efterhand att jag faktiskt gick på cellprovet från första början.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *