Vardagstrams

Vad händer när mitt föräldraskap hamnar under luppen?

Så mitt lilla barn knuffade ett annat barn så denna lilla arma guldklimp fick uppsöka sjukhus. Blod överallt. Gråt och kaos och två mammor som fick panik i blicken (Jag är tydligen sämst att ha med sig som sällskap vid just krissituationer, så nu vet vi det). Och så undrar jag hur det går med den där genusgrejen, om jag lyckats eller misslyckats eller om jag bara gjorde en klassisk Rosemarys baby och fick barn med Satan?

Mina andra barn är snart tonåringar och även om jag älskar dem och är stolt över dem och tycker att de är bäst såklart eftersom att jag är deras mamma och inte kan tycka nåt annat så nojjar jag ändå över om jag nått fram, om jag kunnat ge dem de verktyg de behöver eller om allt slagit bakut? Jag gissar att alla normala föräldrar nojjar över sånt dock men det känns som att hela världen iakttar mig.

Apropå just iaktta så är det just den grejen, att vara nån slags offentlig människa, som gör att jag inte längre vet vad som funkar att skriva eller inte. Jag vill berätta om saker som händer i mitt föräldraskap, berätta om hur mina barn har det, om att min elvaåring blev slagen med knytnäven av en jämnårig pojke från byn häromdagen, en som alltid varit snäll och mjuk men som nu formats av oundvikliga normer och jag vill prata om beteende som redan normaliserats så pass att min dotter ryckte på axlarna när hon berättade detta. Är hon redan van? Vad händer?

Eller min son som inte längre vågar ha klänningar till skolan, han är snart tio så han höll ut och vågade vara sig själv så pass länge men nu är han orolig och funderar på hur konstigt det känns. Fast han använder fortfarande flickkodade färger och pigg, helt utan att skämmas… fast hur länge då? Vad händer när han börjar mellanstadiet och byter skola?

Och kan jag skriva om det utan att hänga ut? Utan att kränka integritet?

Vad händer när kompisarnas föräldrar börjar prata högre om N’s och T’s (och J’s) mamma som är manshatare och konstig och feminazi… eller shit, vad händer när de är fjorton, femton, sexton och deras jämnåriga klasskamrater upptäcker detta själva? När hittar deras vänner hit och vad händer då?

Hur många knytnävslag får de då?

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

4 Comments

  • Olabandola

    Ja, det är faktiskt vad föräldrar (eller i alla fall jag) tänker mycket på…har en lyckats med sina söner å dotter, både till att vara kärleksfulla, empatiska och frisinnade OCH till att stå rustade mot den ibland galna världen vi lever i?! Jag kan knappast ge tips och råd i hur du bör tänka kring offentligheten eftersom jag inte själv är en offentlig person, men jag är bara väldigt tacksam för att du delar med dig av ditt liv, tankar, känslor och erfarenheter eftersom det ger många andra människor som får ta del av din blogg meningsfulla tankeställare (återigen kan jag bara prata för mig själv, men är övertygad om att det finns många fler som jag). Gissningsvis kommer säkert folk ha åsikter för eller emot både din blogg, dina uppfostringsmetoder och dina barn så som folk alltid har och jag har faktiskt ingen aning om ifall det leder till hemskheter eller hyllningar eller både och??? Hur ska en veta?! Vad är rätt eller fel? Funkar magkänsla? Jag är inte till nån hjälp alls känner jag…

    • L

      Jag tänker såhär, om det inte var din roll som opinionsbildare, feminist eller offentlig person så skulle det säkert komma andra utmaningar eller saker som barn och vuxna skulle påpeka eller hacka på. Det finns liksom en vågskål där mobbare väljer det som väger tyngst och går på den linjen… skulle de gått under radarn om du inte var den du var? Vem vet, troligtvis inte.. hårt klimat idag ändå och barn som inte har en mamma som är offentlig mobbas varje dag för andra saker… Och nu är du ändå allt det där men du är också så många andra saker och det präglar dem och lyfter dem varje dag. Bara att du reflekterar och har en förståelse för hur det är och varför gör att du kan ge dem redskap och förbereda dem för vad som kan komma men också trösta om och när det händer. Förberedelse och arbeta proaktivt. Sen kommer du inte kunna skydda dem från allt men du kan finnas där och ditt arbete och engagemang verkar för att en bättre plats och ett mer tolerant och jämställt samhälle som väntar där borta i horisonten, där en kan gå i klänning oavsett vad andra tycker eller där ett slag från en pojke inte tas emot med en axelryckning. Där slaget inte ens utdelas! Tänk vilken värld du vill ge dem! 💪🏽❤️

  • Elin

    Jag vet hur det känns. Har en son som klädde sig enbart i klänningar och peruker som mindre. En period när han var mellan 5-6 år stod han framför spegeln och stoppade in snoppen mellan benen och sa ”mamma titta, jag är en tjej nu”. I luciatåget i förskoleklass var han Pippi Långstrump. Tror det var en kompromiss för att inte vara FÖR ”tjejig”. Efter det, och i synnerhet efter första klass så var det väldigt viktigt att bära ”pojkiga” kläder. Han är nu 13 år, och är fortfarande väldigt ”mjuk” och mysig. Tycker det är jobbigt med buffliga killar. Leker helst med flickor, och klär sig i klänning ibland hemma. Spelar då ut väldigt mycket och blir dramatisk. Kan se ibland hur han slänger längtande blickar på sina systrar som klär sig i klänning etc. Vet inte hur jag ska handskas med detta. Har ju naturligtvis berättat för honom att det är ok att vara precis den man är och att det är coolare att vara snäll och sig själv än att vara tuff och hård. Vet inte heller hur jag ska nå fram. Känner att det är en slags sorg att se hur han inte vågar va sig själv för att folk runtomkring säger att det inte är så det funkar. Vill visa honom att det är hans liv och inte deras. Men hur? Världens tuffaste jobb. Att vara mamma… Älskade barn

  • X

    Jag tror din känsla är helt rätt. Barn och unga måste få växa upp utan att deras föräldrar exponerar dem. Sluta vara en ”bloggmamma”. Det är inte roligt för barnen.

    Jag läste om Cecilia Hagens son. Hans mamma skrev krönikor i papperstidning på 80-talet, han kände sig helt utlämnad och tycker än idag att det är jobbigt. Och då är det ingenting mot dagens instagram och bloggar, där barn hängs ut hela tiden. För att föräldrarna har behov av att synas och få likes.
    Helt sjukt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *